Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 19
SVENSK LÄRARETIDNING.
359
Alla skrivelser rörande kören sändas till undertecknad.
Älvsjö i maj 1924.
Cyrus Granér,
dagspressen.
Återtåg?
Till Sv. Ltg skrives följande:
Inom Jönköpings län ar det ju det s. k. Eääfpartiet, som inom sig hyst eliten av halvtidsläsningens riddare. Utav referaten i pressen över länets nyligen hållna valmansmöte, vid vilket överlades om förberedelserna till de förestående riksdagsmannavalen, synes det, som om man började bäva for skörden av draksådden. I ett partiorgan läses angående nämnda möte :
I skolfrågan önskade man ökad och bättre kristendomsundervisning samt största möjliga sparsamhet, men farhågor uttalades for att man på vissa hall inom och i synnerhet utom föreningen gått for långt i kritiken, när det gallt en del förbättringar av skolväsendet och somliga inspektörers uppträdande, vilket visserligen kunde vara obilligt men ej finge tillskrivas alla.
dagen*
Folkskolreaktionen.
IL Halvtidsläsningen.
Vi skola nu övergå till folkskol-reaktionärernas »modärna pedagogik», för att använda den modärna pedagogen lektor Risbergs terminologi. Vi ha i nr 10 erinrat, att de, som velat hålla den stora massan av befolkningen i okunnighet, under föregående perioder av reaktion alltid talat om »mångläseri» och yrkat inskränkning av läroämnenas antal och minskning av lärokurserna i folkskolan. Då våra dagars folkskolreak-tionärer i sådant avseende troget trampa i sina föregångares fotspår, sa ligger däri ingenting överraskande. Det ar i själva verket, såsom vi förut antytt, ingenting annat, an vad man självfallet måste vänta. Dessa yrkanden äro visserligen av den beskaffenhet, att de, framför allt i våra dagar, falla på sin egen orimlighet, men vi skola dock ägna dem några ord för att i någon mån belysa desamma. Som motivering för nämnda yrkanden anföres ibland det påståendet, att de många ämneija och de dryga kurserna leda till barnens överansträngning. Vi skola därför något skärskåda de reaktionära agitatorernas framställning angående
b, Folkskolans läroämnen och läro-
kurser samt barnens överan-
strängning.
Vi skola härvid hålla oss tillgjorda uttalanden av tre typiska målsmän
för den reducerade folkskolundervisningen, vilka under den allra senaste tiden låtit mest hora sig: dr Wyk-man, kyrkoherde Meurling och lektor Risberg.
Hr Wykman har framlagt sitt program i nu förevarande avseende dels vid Linköpings stifts kommunala folk-skolförbunds årsmöte den 19 dec. 1923, dels i Östergötlands Dagblad för den 26 februari 1924. Vad nämnda möte beträffar följa vi Östgöta Correspon-dentens referat, som oss veterligen icke blivit på någon punkt dementerat.
Först några ord om hr W:s pedagogik i allmänhet. Hr W. har som militärläkare haft tillfälle att iakttaga åtskilliga beväringsrekryters kunskapsnivå, vilken ofta visat sig »betänkligt lag». Ordet »betänklig» ger uppenbarligen vid handen, att hr W. anser den alltför låg, och att det således bör rådas bot mot densamma. Till en början måste man göra sig den frågan: vad äro dessa »åtskilliga beväringsrekryter» för några? Om de kommit från folkskolan, ha de i sa fall kommit från halvtids-eller heltidsläsande skolor? Denna senare ar en mycket viktig fråga. Därom nämner hr W. icke ett ord. Vi undra, om han själv kan besvara den frågan. Vi undra till och med, om det ens fallit en militär eller militärläkare in att någonsin fråga efter den saken. Men hur vill nu hr W. hos kommande generationer bota vad som brister och sålunda höja kunskapsnivån. Jo, genom att minska undervisningen. I alla skolor, således även de halvtidsläsande, vill han utesluta vissa läroämnen och minska lärokurserna. Därjämte vill han förvandla heltidsskolorna på landsbygden till halvtidsskolor och alltså i dessa skolor minska undervisningstiden. Denna metod att fylla ut vad som fattas genom att taga bort en del av vad som redan finns, eller m. a. o. att oka genom att minska ar ju onekligen något originell, men hr W:s logik ar sådan.
Vi undra storligen, om hr W. skulle vilja tillämpa denna metod på ett område, som ligger honom närmare. Ett exempel. Liksom hr W. klagar över »åtskilliga beväringsrekryter» med betänkligt låg kunskapsnivå, sa klagar en del patienter - även högt bildade sådana - över att »åtskilliga» läkare ådagalägga bristande förståelse för det psykiska inflytande, som deras - personliga uppträdande har på den sjuke, särskilt över att somliga av dessa läkare ha för sed att måla ut sjukdomen såsom synnerligen farlig, tydligen i den välmenande avsikten, att den sjuke då skall vara dess noggrannare att f olja läkarens anvisningar, men också med den påföljd, att den sjuke blir uppskrämd och orolig, sa att en psykisk irritering eller ett psysiskt depres-
sionstillstånd inträder, vilket i sin tur verkar hämmande på tillfrisknandet, I vad mån dessa klagomål äro befogade, lämna vi därhän, men vi göra det tankeexperimentet, att de äro det. Enligt hr W:s recept skulle man då avhjälpa den ifrågavarande bristen icke genom att öka läkarutbildningen med det, som brister, således icke genom att i sagda utbildning lägga in en kurs i allmän psykologi, varigenom den blivande läkaren finge tillbörlig kännedom om det normala själslivet, samt att i motsvarande mån öka utbildningstiden, utan genom att i stället minska utbildningstiden och knappa in på i läkarutbildningen redan ingående ämnen och kurser. Det vore sannerligen precis lika mycket förnuft i detta, som det ar i hr W:s sätt att vilja häva en betänkligt låg kunskapsnivå i folkskolan genom minskad tid, färre ämnen och avknappade kurser.
Nu veta vi mycket väl, att hr W. icke själv finner något ologiskt i sitt förslag om den omförmälda avknapp-ningen. Han, liksom de övriga agitatorerna, anser ju, att undervisningsresultatet blir bättre genom sagda avknappning. Frågan om resultatet skola vi emellertid icke upptaga här utan i lämpligare sammanhang. Vi övergå nu i stället till frågan om förhållandet mellan barnens överansträngning och undervisningens inskränkning.
Hr W. utgår ifrån att överansträngning faktiskt föreligger. Förklaringen härtill söker han i vad han kallar »mångläseriet», d. v. s. för många ämnen och för dryga kurser. Botemedlet blir då färre ämnen och kortare kurser. Härvid stöder han sig först på östgötaläkarna.
Som vi förut nämnt »anser» en del av dessa, »att skolarbetet ar alltför ansträngande för vår tids ungdom», en annan del, »att barnen ej sällan drivas för hårt med alltför många ämnen på schemat», och de anse, att enda botemedlet ar begränsande av antalet skolämnen och kursernas storlek samt införande av varannandagsläsning.
Själv resonerar hr W. sa här:
Att skolarbetet ar alldeles för ansträngande för vår tids skolbarn kan nog ej bestridas. Vi ha nämligen allt för många
skolämnen och för dryga kurser.–––––-
Hela skolarbetet måste omläggas, läroämnena måste bliva färre, i det att en del för det praktiska livet oviktiga ämnen utgallras och de mera viktiga grundligare inläras.
För den oinvigde låter ju detta ganska logiskt. Det enda lilla felet ar blott detta, att hr W. med stöd av de övriga östgötaläkärna utgår från överansträngningen som ett axiom. Förut har överansträngning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
