Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 19
ligen kunna bringas i samklang med varandra, dels vissa allmänt hållna satser synas kunna rymma flera olika tolkningar.
Av det anförda framgår, att överstyrelsen icke kunnat finna de i motionen gjorda yrkandena vara av den art, att ett bifall till dem skulle vara påkallat eller lända till nytta. Det syfte motionären velat tillgodose med sitt första yrkande ar, sa vitt överstyrelsen kan bedöma, redan i tillbörlig mån beaktat i gällande författningar, och en lagstiftning av den art, som åsyftas i motionärens andra yrkande, skulle enligt överstyrelsens mening snarare kunna befaras medföra skadliga verkningar an vara till gagn för den angelägenhet, motionären avsett att främja.
Efter att sålunda hava upptagit de i förevarande motion gjorda uttalanden och yrkanden till närmare skärskådande och bemötande, har överstyrelsen funnit sig föranlåten att i en särskild efterskrift ge uttryck åt de farhågor, som framkallats av förevarande motion och den uppfattning rörande landsbygdens skolväsen, som där framträder. Uppmärksamheten fästes därvid i främsta rummet vid den som riktig erkända grundsatsen om landsbygdsbarnens likaberättigande med städernas barn i fråga om den grundläggande allmänt medborgerliga bildning, folkskolan har att meddela. Detta överstyrelsens synnerligen tungt vägande uttalande återgiva vi här in extenso.
Allt ifrån den lagstadgade folkskolans tillkomst i vårt land har det, i motsats till förhållandena i åtskilliga andra länder, gällt som en allmän fordran, att landsbygdens skolväsen skall, sa långt förhållandena det medgiva, ordnas sa, att ett någorlunda likvärdigt mått av bildning bjudes både landsbygdens och städernas barn. Att denna grundsats från början kom att behärska vårt folkskolväsen och att man icke tänkte sig en bättre och finare folkbildning för städerna an for landsbygden har väl sin grund i den starka och inflytelserika ställning bondebefolkningen från uråldriga tider ägt i vårt land och särskilt däruti, att det var den svenska allmogens under årtionden med styrka framförda krav, som slutligen förde folkskoltanken till seger. De senare årtiondenas fortgående förbättring och uppryckning av landsbygdens folkskolväsen kunna i själva verket betecknas såsom uttryck för strävandena att upprätthålla den nämnda grundsatsen om landsbygdens likaberättigande i fråga om den grundläggande allmänt medborgerliga bildning, folkskolan har att meddela. Det stod nämligen klart, att städerna med sina gynnsammare förutsättningar för en fullgod skolorganisation och sina större resurser under årens lopp vunnit ett försteg, som
det gällde för landsbygden att, sa långt förhållandena det medgåve, inhämta.
Enligt överstyrelsens mening kan den halvtidsläsande skolan, även då den arbetar under gynnsamma förutsättningar, icke i vare sig kunskaps- eller allmänt uppfostringshänseende lämna ett resultat, som ar jämngott med den heltidsläsande skolans. Det ar då klart, att med de föga gynnsamma betingelser, med vilka man härvidlag har att räkna i stora, sannolikt de största delarna av vårt land, halvtidsskolans resultat i det hela måste bliva väsentligt underlägset hel tids skolans.
Då nu de strävanden, som på senare tid framträtt i fråga om folkskolans anordning, synas åsyfta att med lagstiftningens hjälp monopolisera heltidsskolan för städerna och med dem jämförliga tättbebyggda samhällen men göra halvtidsskolan till den egentliga landsbygdens normala skolform, då kan detta alltså, sa vitt överstyrelsen förmår bedöma, blott leda till att den olikhet i fråga om måttet av allmänt medborgerlig bildning, som genom landsbygdens efterblivenhet beträffande folkskolans utveckling och förbättring redan torde vara ett ofrånkomligt faktum, skall för framtiden befästas och an ytterligare skärpas. Att en sådan klyvning av nationen i tvänne delar, en som åtnjutit en sa vitt möjligt fullgod grundläggande bildning och en som fått åtnöjas med ett väsentligen mindre mått därav, måste vara ägnad att medföra allvarliga följder såväl för de individer, vilka av förhållandenas makt blivit hänvisade till den senare gruppen, som for samhället självt, borde ligga i öppen dag och knappast kunna bliva föremål för någon me-ningsskil j aktighet.
För var och en, som något övervägt frågan, vilka krafter i folket det ar som under framfarna tider förlänat det svenska samhället dess sega kraft, som grundlagt och bevarat dess lagbundna frihet och som givit det svenska kulturlivet dess särprägel, torde det icke vara möjligt att underskatta den utomordentliga betydelse allmogebefolkningen i detta hänseende haft. Dess angelägnare måste det då synas, att denna befolknings inflytande på samhällslivets olika områden icke försvagas eller helt omintetgöres utan fastmer kan stärkas och vidgas. Med den utformning och inriktning, kulturlivet i våra dagar fått, ar dock utan allt tvivel en oundgänglig förutsättning härför den, att landsbygdsbefolkningens allmänna bildningsståiidpunkt i det hela ej ar underlägsen den, som andra befolkningslager kunna förvärva. Det ar blott genom jämbördighet med övriga medborgargrupper i förståndsutveckling och insikter som landsbygdens befolkning skall kunna hävda sin ställning och göra sin insats i nationens samfällda kulturarbete.
Ur de synpunkter, som nu i korthet antytts, måste strävandena att begränsa och beskära möjligheterna för landsbygds-
ungdomens utbildning te sig som en verklig fara for samhällsliv och kultur. Att nämnda strävanden funnit anslutning och understöd bland landsbygdsbefolkningen själv gör blott saken dess allvarligare. Det ar självfallet, att överstyrelsen med den allmänna uppfattning i dessa ting, varat överstyrelsen nu sökt giva uttryck, icke skulle kunna giva sin anslutning åt dessa strävanden, även om överstyrelsen icke av gällande lagstiftning vore förpliktad att i sin man sträva för att också landsbygdens skolväsen måtte få en sa ändamålsenlig och fullgod anordning som förhållandena medgiva.
Folkskolan under den borgerliga kommunen.
Skolöverstyrelsens utlåtande.
12. Förening av folkskollärartjänst med organist-, kyrkosångar- och
klockarbefattning.
Folkskolväsendets överflyttning till den borgerliga kommunen skulle omöjliggöra tillämpningen av nu gällande bestämmelser beträffande förening av folkskollärar- samt organist-, kyrkosångar-, och klockartjänst och angående tillsättning av dylika förenade tjänster. De sakkunniga hava beaktat behovet av att förändringar på ifrågavarande område vidtagas, om den ifrågasatta Överflyttningen skulle komma till stånd. De framhålla, att de svårigheter för att få till stånd en tillfredsställande ordning på ifrågavarande område, som kunna väntas uppstå, onekligen äro ganska stora, men anse, att de dock måste övervinnas.
Överstyrelsen framhåller, att det förslag till lösning, som de sakkunniga framlagt, icke synes vara ägnat att medföra ett undanröjande av de nämnda svårigheterna. Det har också blivit föremål för kritik av alla de folkskolinspektörer, som i sina yttranden särskilt uppehållit sig vid denna angelägenhet, och de fällda omdömena äro mången gång mycket skarpa. Överstyrelsen anser, att de sakkunnigas förslag till frågans lösning skulle innebära frö till sa mycket trassel och sa många olägenheter, att det icke vore tillrådligt att lägga det till grund för en lagstiftning.
13. Ändrade bestämmelser angående
barns skolgång.
Som en konsekvens av sitt förslag om skolväsendets överflyttning till den borgerliga kommunen hava de sakkunniga förordat ändring av folkskols t adgans § 51, vilken gäller åtgärder mot föräldrar eller målsmän, som tredskas att efterkomma de föreskrifter, vilka i avseende på barnens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
