Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 20
ovannämnda ansökan, hölls påskafton extra kyrkostämma för att taga ställning till de härigenom uppståndna nya förhållandena. Ehuru givetvis starka röster för fortsatt motstånd höjdes, ansågs det dock av de betänksammare vara lönlöst att längre spjärna emot, sedan själva Linköpings domkapitel ej funnit sig kunna tillmötesgå halvtidsläsningskra-vet. Det blev också kyrkostämmans beslut att ej överklaga domkapitlets utslag, och att i följd härav reglementet i vad på stämman ankommer skall lända till efterrättelse. Den nya skolformen vid Opphem skall tillämpas fr. o. m. höstterminen. .
da ff e n.
Stenar i vägen - i
> konsekvensens
namn.»
For ett par veckor sedan hade vi anledning uttala vår förhoppning, att de akademiska myndigheterna numera skulle ställa sig mindre . avvisande till folkskollärarnas gamla krav på tillträde till universiteten, an vad förhållandet var, då frågan för tretton ar sedan var föremål för yttrande från dessa myndigheters sida. Förhoppningen var tydligen något för djärv, då vi i den inneslöte en tanke på att även pedagogikens främste målsman vid rikets äldsta universitet skulle finna det vara sa pa&s betydelsefullt, att barndomsskolans lärare bleve satta i tillfälle att bedriva för sitt lärarekall behövliga akademiska studier, att han för detta mål skulle vilja offra något litet av den gamla formalistiska ståndpunkten. Vi erkänna, att vi verkligen hyst en sådan förhoppning. Professor Hammer har emellertid själv genom en artikel i Uppsala nya tidning sörjt för att vi kunna upphöra att hoppas något i den vägen. Hos honom lever den gamla oresonlighetens anda kvar. Han erkänner förstås teoretiskt, att skolkommissionens förslag vilar på »en solid grund: rättvisans». Men i närmast följande rader ar han färdig att taga tillbaka detta erkännande genom kravet på att »i konsekvensens namn» folkskolans lärare skola förete studentkunskaper »i alla ämnen, där seminariets undervisning icke håller måttet». Ordet alla har prof. H. själv kursiverat. Icke ett ord om vad folkskolans lärare behöva för sina akademiska studier. Endast konsekvens. Men det ar en underlig konsekvens. Då det gäller studenter, får som bekant, tack vare linjeuppdelning och bortval, överskott i ett ämne ersätta brist i ett annat. Det har av Skolkommissionen oemotsagt
påvisats, att seminariekursen i vissa ämnen ar mera omfattande an studentkursen. Men här far överskottet alls inte räknas.
Med en konsekvens av detta slag kan professor H. också vara konsekvent i sitt fasthållande av det gamla akademiska villkoret: en gymnasial överbyggnad på seminariet för att göra dess elever till studenter. Slapp ingen annan över bron! För glädjen att vara konsekvent vill prof. H. göra de av Skolkommissionen föreslagna kurserna till »gymnasiala påbyggnader», vilket skulle vara honom val unnat, om benämningen icke vore sa missvisande. På fri hand fastställer han dessa gymnasier till 2-åriga, efterskänker kravet på kvalificerade betyg och öppnar »i rättvisans och allmännyttans intresse» alla fakulteter för detta nya slag av studenter, varefter han fortsätter sin kritik mot Skolkommissionen genom påvisande av »två bortglömda kardinalpunkter». Kommissionen skulle nämligen ha förbisett, att »spörsmålet innesluter två ganska olikartade moment», nämligen å ena sidan »rätt för folkskollärare att bedriva universitetsstudier och avlägga akademiska examina - för att eventuellt övergå till en annan levnadsbana» och å andra sidan »en fortsatt utbildning för kallet som folkskollärare». Vidare har kommissionen enligt prof. H. icke tagit någon hänsyn till de seminarieelever, som före inträdet vid seminariet avlagt real-skolexamen.
Det ar alldeles uppenbart, att prof. H:s sa utformade kritik och förslag vila på helt andra utgångspunkter an dem, som varit ledande för kommissionen. Enklast skulle skillnaden kunna uttryckas sa: Prof. H. vill göra seminarister till ämbetsmän (präster, läroverkslärare, läkare, jurister); Skolkommissionen vill göra folkskollärare till akademiskt utbildade lärare vid folkskolan eller dess överbyggnader. Denna olikhet i utgångspunkter måste med nödvändighet leda till olika syn på hela spörsmålet. Skola seminarister beredas möjlighet till inträde på alla möjliga ämbetsmannabanor, sa måste de, då de inskrivas vid universitetet kunna välja mellan olika fakulteter. Då blir det ju också något mera rimligt - ehuru väl långt ifrån nödvändigt - att fordran på studentkunskaper i alla ämnen upprätthålles. Men om det kan vara, som prof. H. tror, ur »allmännyttans» synpunkt lyckligt att öppna denna möjlighet till inträde på »en annan levnadsbana», blir en annan fråga. Det förefaller, som om prof. H. själv stått icke sa litet tvekande inför den frågan. Annars hade han väl näppeligen kostat på sig den från hans synpunkter icke ringa inkonsekvens^ som ligger i accepterandet av kommissionens fordran på två års tjänstgöring vid folkskola
för att, som han säger, icke leda folkskollärarna bort från folkskolan.
Med den uppgift, Skolkommissionen fått sig förelagt, har den icke kunnat anse det nödvändigt, att de folkskollärare, som skola utbildas till mera kvalificerade lärare vid folkskola och till lärare vid folkskolans överbyggnader, i vartenda ämne ha genomgått precis samma kurser som en student. Tvärtom har kommissionen funnit, att en brist i ett ämne mycket väl kunde kompenseras av ett överskott i ett annat, särskilt då detta senare vore ett ämne, som hade betydelse för lärarkallet. Kommissionen har icke velat leda folkskollärarna bort från lärarkallet, och den har icke ansett lärartjänst vid folkskolans överbyggnader vara »en annan levnadsbana» an lärarbefattning vid folkskola. Redan nu undervisa en hel del folkskollärare i folkskolans högre avdelning. Det ar orimligt att anse dessa lärares tjänstgöring vara av annan art an undervisningsverksamhet i exempelvis högre folkskolans och kommunala mellanskolans lägre klasser. Ar detta riktigt, då ar det också försvarligt, att ifrågavarande lärare få för sin fortsatta lärarutbildning räkna sig till godo den på lärarkallet inriktade utbildning, de redan erhållit.
Professor Hammers anmärkning, att Skolkommissionen i sitt förslag om fyllnadskurser ej tillgodosett de seminarielevers intressen, som före inträdet vid seminariet genomgått realskola, ar alldeles felaktig. Skolkommissionen har tänkt på både dessa och en annan icke ringa kategori, som prof. H. glömmer, nämligen dem, som genomgått högre flickskola. Misstanken om skolkommissionens glömska föranleder prof. H. till följande aritmetiska konstruktion, som i sin ordning vilar på den fria uppritningen av de två gymnasieåren ovanpå seminariet: 6 folkskolår + 4mellanskol-år + 4 seminarieår -f 2 gymnasieår = 16 skolår. I detta sammanhang skola vi icke ingå på frågan om den förlängning av studietiden, som under alla förhållanden uppstår för dem, som från realskolan och flickskolan söka till seminariet, och som ju ar ofrånkomlig för var och en, som från en studiebana kastar sig över lillen annan. Här ar det endast fråga om fyllnadskurser mellan seminariet och universitetet, och det ar här prof. H. ar alldeles på avvägar. Han menar tydligen att alla folkskollärare, som skola till universitetet, måste sitta på gymnasiebänken sju timmar om dagen under två ar. Endast på detta sätt stämmer hans beräkning.
Skolkommissionen har icke framställt något bestämt förslag i fråga om dessa fyllnadskurser, an mindre anvisat en gemensam studietid för alla, som skola genomgå dem och avlägga den ifrågasatta prövningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
