Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 21
SVENSK LÄRARETIDNING.
401
ej ar sa ovanlig. Själv har jag tillämpat den i nära tjugu ar, d. v. s. från min första läslektion, men endast en tio minuter i taget samt omväxlande med andra metoder. Hur man kan hålla på med körläsning timme efter timme, förstår jag inte. Körläsning ar effektiv, men den ar ett grovt medel och måste skötas ytterst omsorgsfullt för att ej bli ett tveeggat svärd. Vid ordet körläsning få nog många, särskilt lärarinnor i flickskolor, där jag ej tror, att metoden användes, sensationen av något slentrianmässigt, folkskolaktigt. Körläsning och körsvar ha förr missbrukats, särskilt i landsbygdens folkskolor. I ett semina-ristspex, där man spelar en examen i en folkskola på landet, får lärarinnan upprepade gånger säga: »Det var ett svårt ord. Sägen det därför alla!» Körläs-ningens dåliga rykte och faran för missbruk var väl också anledningen till att undervisningsplanens författare ej ville ta den med i de metodiska anvisningarna.
Vid den samtidiga läsningen kan man också få eleverna att måla med vissa ljud genom att tänja på dessas uttalstid. Vi veta alla, att olika ljud karaktärisera olika stämningar, vilket man märker på de ord, där de förekomma. R uttrycker vrede, raseri, l något stilla, melodiskt - märk t. ex. alla 1-ljuden i Frödings Vallarelåt - s rassel eller hest väsande, f, j och p förakt, t. ex. i ful, futtig, fjant, pjoskig, i något filuriskt, smilande, t. ex. i Härjarinnor: »Men Greta hon har ögon, som smila och tigga, illpariga, pigga.»
När jag får en ny klass, brukar jag pröva eleverna i läsning, ungefär som en sånglärare provar dem i sång, och för i undantagsfall protokoll över prövningen, t. ex. över läsningens och röstens allmänna karaktär, egenheter i uttal, felaktig andning o. d. Skall man vara riktigt metodisk, bor man enligt undervisningsplanen vid felens borttagande koncentrera sig på en sak i sänder. För min del dyker jag ner på brottslingen, när han gripes på bar gärning, antingen det nu ar metodiskt eller inte. Får man elever, vilka ha liksom förstelnade talorgan, sa ar det naturligtvis bra med särskilda läpp- och tungövningar, att ljuda på r t. ex. biler att göra tungspetsen rörlig genom viss tunggymnastik, men att ha längre, isolerade ljudövningar på barnstadiet blir nog lite långrandigt. Dem kan man ju sticka in då och då som omväxling med den vanliga läsöv-ningen.
For att träna talmusklerna och få fram en tydlig artikulation ar det lämpligt med viskningsövningar. Särskild högläsning i en mycket stor sal eller på en skolgård, där man ar c^iörd, ar också ett verksamt medel. Barnen få respekt för de ljud, som de släppa ut på långresa, och försöka göra dem sa presentabla som möjligt. Vid kraftig läsning bli dock felen förstorade och hela läsningen förgrovad som ett ansikte i ett
förstoringsglas och kan då lättare retuscheras. Effektiv ar också imitation av barnens uttal. Men det ar en ömtålig historia, och endast om man ar riktigt sams med eleverna, kan man våga sig på att vara en smula hänsynslös. En sådan »härmning» får naturligtvis aldrig vara försmädlig utan endast ett slags fotografering av förskjutningen i artiku-lationsläget.
Den enskilda läsövningen med en elev i taget ar medlet nummer ett att nå ett gott resultat. Jag brukar då först läsa upp texten själv, sedan far eleven läsa, ostörd av kritik, därefter läsa vi texten tillsamman ett par gånger, och sa följer behandlingen av detaljerna. Bäst ar, om denna övning kan sättas i samband med något slags uppläsning eller - med spelning av teater. Med teater menar jag här inte något farligare au ett litet sagospel av t. ex. Topelius. Jag har hört många lärare vid övning för skolteater säga: »Jag låter barnen sköta sig själva; det får bli, sa bra det kan.» Läraren har nytta av att hjälpa eleverna med sådana övningar, ty dessa kunna rycka upp läsningen lika mycket som flera månaders arbete i skolan. Handlingen drager det naturliga talet med sig. Det ar bra, om man under loppet av några ar hinner inöva i detalj en dikt eller berättelse med varje elev. Den blir sedan dennes intima egendom, som han kan använda som ett slags rikslikare att gå efter vid den fortsatta läsövningen. Till sådan exercis bör man välja riktigt klämmiga stycken med påtagliga dramatiska effekter. Om valet av text för läsning gäller f. ö., att vi borde använda mycket samtalstext, som det tyvärr ar ganska svårt att få tag i.
Till slut några ord om andningen, som jag tycker ar det svåraste kapitlet i välläsningsund ervisningen. Barnen skola ju andas med mellangärdet, och det böra de ha fått lära sig i gymnastiken. För sången ar mellangärdsandningen ju absolut nödvändig. Vid läsningen skola barnen ej göra djupare inandningar an vanligt, men de skola läras att placera dessa på lämpliga ställen samt att hushålla med luften. All utandningsluft skall vid läsning omsättas i ton, sa att ej flåsning med s. k. »vild luft» uppstår.
Jag har i denna artikel gjort en sammanfattning av mina erfarenheter och försök vid läsningsundervisningen. Ovan angivna metoder har jag tillämpat i högre folkskola och kommunal mellanskola samt då och då i småskola och folkskola och detta i en landsända med starkt dialektfärgat språk.
Elsa Carlsson.
Frimärken mottagas icke i likvid
for annonser och rekvisitioner av våra förlagsartiklar. Bästa och bekvämaste sättet för likvidering ar postanvisning.
cfaffen.
Folkskolan under den borgerliga kommunen.
Skolöverstyrelsens utlåtande.
16. Partiella förändringar.
Överstyrelsen framhåller, att de sakkunnigas förslag i olika avseenden ar behäftat med allvarliga brister, men betonar, att den med sin kritik ingalunda velat bestrida, att den nu gällande ordningen for folkskolväsendets lokala administration i åtskilliga fall kan visa sig otillfredsställande. Olägenheterna synas emellertid icke vara sa stora och sa framträdande, att det skulle vara alldeles nödvändigt att med ens genomföra sa allmänna och ingripande förändringar, som de sakkunniga föreslagit. Överstyrelsen förordar därför partiella förändringar, som bereda möjligheter for undanröjande av olägenheterna, där sådana verkligen förefinnas.
Liksom kyrkostämman måste även kommunalstämman i vissa fall anses olämplig som beslutande organ, varför överstyrelsen förordar införande av fullmäktiginstitutionen, vilket även de sakkunniga föreslagit. Sedan överstyrelsen framhållit, att ett överflyttande till fullmäktige av beslutanderätten angående folkskolans angelägenheter säkerligen skulle stärka ifrågavarande institution, fortsätter överstyrelsen:
Om dessa fullmäktige erhölle ett sålunda vidgat verksamhetsområde, synes beteckningen församlingsfullmäktige lämpligare an kyrkofullmäktige. Det ar tydligt, att med en sådan utvidgning, som ovan angivits, de sakkunnigas förslag angående fullmäktige borde undergå vissa jämkningar. Bland annat borde det bestämmas, att skolrådets ordförande och vice ordförande, ändock de icke tillhöra fullmäktige, borde få vara tillstädes vid fullmäktiges sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
Den vidsträckta tillämpning lagen om folkskolväsendet i vissa städer erhållit, vittnar om att nämnda lag fyllt ett verkligt behov. Överstyrelsen medgiver, att det även for vissa orter å landsbygden skulle vara till fördel, om vården av folk- och fortsättningsskolans angelägenheter kunde överflyttas till den borgerliga kommunen men anser, att detta bor ske såsom beträffande städernas skolväsen genom en ordning, som ej går ut på att skapa en varken behövlig eller lämplig uniformitet, utan som kan genomföras, där den verkligen visar sig behövlig och ändamålsenlig. Överstyrelsen skriver härom följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
