Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 22
Frågeförhörets avigsidor.
Om ovanstående ämne höll, enligt en insändare i ett föregående nummer av denna tidning, rektor Mjöberg, Lund, ett uppmärksammat föredrag i Karlskrona för någon tid sedan. Enligt referatet förordade talaren metoden med »redogörelseuppdrag» i stället för frågemetoden. I många fall ar också denna förra metod åtskilligt mer givande an den senare. Men vad en talare under diskussionen befarade, besannar sig ofta. Skulle metoden följas i alla stycken, medhinnas ej de nuvarande kurserna. Jo, under förutsättning att inledningstalarens mening far följas i folkskolan, »att man äger rätt att inom vissa ämnen åsidosätta delar av kursen mot det att en fördjupning äger rum på andra områden». Men finge denna metod följas i folkskolan, borde också klassläraren alltid äga rätt leda avgångsprövningen med de avgående barnen. Det ar svårt om inte omöjligt för en överlärare att veta, i vilka delar av kursen en fördjupning ägt rum. Vid avgångsprövningen kanske just de delar behandlas, med vilka minst sysslats. Eleverna känna sig bortkomna, och sa kanske någon, kan det tänkas, blir kuggad, under det andra delar av kursen inlärts sa mycket bättre.
En metod, som undertecknad för sin del funnit utmärkt, ar metoden med s. k. provskrivningar då och då, i synnerhet under sista skolåret, i alla ämnen, d. v. s. skriftliga redogörelseuppdrag, omväxlande med muntliga frågor och redogörelser.
I ämnena geometri (f. o. m. fjärde skolåret) och räkning böra varje termin å folkskolstadiet förekomma provräkningar, då eleverna ävenledes tvingas till självverksamhet.
Som en komplettering till läroboken kunde i skolor, där skolbibliotek finnes inrättat och bibliotekarie med särskilt arvode finnes anställd, denne senare vid boklånen ge varje klass anvisning på med årskursen överensstämmande lånböcker. Då kunde det vara någon idé med ett skolbibliotek.
T. Liljeholm.
Varför skall inte varje lärare känna skolbiblioteket sa grundligt, att han själv kan ge anvisning på böcker i biblioteket, vilka lämpa sig för de olika årsklasserna i skolan?
Red.
Var/e lärare och lärarinna bör föl/a med aln tid och hålla
antingen
Svensk Läraretidning eller
tidningen Småskolan
Några tankar kring en antavla.
»Faders och moders namn vare dig heliga namn! Förfädrens bragder och id gömme i minnesgott bröst.»
Vid ett möte i Sigtuna för ett par ar sedan yttrade vår ärkebiskop bi. a., att intresset för dem, som levat före oss i vårt land, ar sorgligt svagt. Det förekommer t. o. m., att personer inte med säkerhet känna till sina farföräldrars och morföräldrars namn, och man träffar på många skolbarn, som inte ens veta, vad deras mor heter i sig själv. Annorlunda ar det i Frankrike. Där får man söka efter ett skolbarn, som inte noga känner till sina förfäder åtminstone tre led tillbaka. För att stegra intresset och känslan för de bortgångna borde man till skolorna sända ut cirkulär, på vilka barnen kunde fylla i namnen på sina släktingar i närmast föregående led. Det ar emellertid ej nog med att känna sina förfäder till namnet, man bör också ha klart för sig, vad de ha uträttat, ty det ar ju resultatet av deras strävanden, deras arbete, som vi ha omkring oss, och ett av de mest elementära kraven på bildning ar väl att veta något om det, som man dagligen handskas med, som man oftast hör talas om och som man ständigt ser i sin omedelbara närhet. Endast genom historisk kunskap om allt detta får det livligare intresse for en, far annat liv. Och i samma mån bli våra egna gärningar mera intressefyllda.
Ärkebiskopen har otvivelaktigt rätt i att någonting måste göras, ty kunskaperna i hithörande ting äro otillfredsställande. Därom kan varje lärare eller lärarinna lätt övertyga sig genom att höra efter i sin klass. Och då ärkebiskopen tänker sig skolans medverkan för spridande av upplysning på detta område, ar detta säkerligen rätta vägen, ty ingen institution kommer ju i sa intim beröring med barnen och hemmen som skolan, och få äro väl sa vuxna den grannlaga uppgiften a-tt väcka intresse for hithörande spörsmål som våra lärarinnor och lärare. Därvid måste emellertid en viss försiktighet iakttagas, sa att ingen såras - det finns föräldralösa barn, styvbarn och barn, födda utom äktenskapet - och jag tänker mig, att man som början kan lata klassen vara med om att uppgöra en antavla för någon utomstående, t. ex. för någon av våra regenter eller kanske hellre för någon diktad gosse eller flicka.
Vissa av de läroböcker, som användas vid modersmålsundervisningen, innehålla uppgifter, som beröra barnens släktförhållanden. Men skolarbetet erbjuder dessutom många andra tillfällen till att avhandla ifrågavarande ämne. Sa t. ex. då ett nytt barn skrives in i klassen eller ett barn har födelsedag eller vid »mors dag» (sista söndagen i maj). Då man vid räkneundervisningen behandlar exempel sådana som nr 654 i del I,
248, 626 och 931 i del II eller 154- 160 i del III av Larsson och Lundahls räknebok för folkskolan, kan det vara bra att lämna barnen någon hemuppgift liknande denna: »Huru gammal ar din farfar i ar?» eller »i dag?» - valet beroende på barnens kunskaper i matematik. Och när tillfälle erbjuder sig, ar det lämpligt att en och annan gång låta barnen i en fullständig sats omtala var och när de äro födda. Då bor det nya komma
- varieras allt efter klass och miljö. Se här ett förslag utan något anspråk. Det var en gång en pilt, som hette
Pelle. Han var inte sa duktig som Ni, sa att han visste, när han var född. Han tänkte aldrig på det, och det gjorde för resten knappt någon annan heller. Men en gång, då han blev tillfrågad om sin födelsedag utan att kunna ge besked, - tänk sa retsamt! - beslöt han att fråga mor. Och när han fått veta, vad han ville veta, skrev han upp det på ett papper. Men han nöjde sig ej därmed, utan han tog reda på födelsedagarna för alla i hela släkten. Allt skrev han upp, och allt lärde han sig utantill, sa att snart var han den, som visste att ge besked om både det ena och det andra. Och när någon ville veta, huru gammal farfar eller morfar eller någon annan i släkten var, hette det alltid: »Vi ska’ fråga Pelle.»
Ibland talade Pelle om vad han visste utan att vara tillfrågad. Det kunde hända, att han en dag sade: »Jaha, i dag hade farmor fyllt 68 ar, om hon fått leva.» »Nej, vad säger du pojke», sa’ då mor. Och sa blev det vit fin linneduk på middagsbordet - i vanliga fall var det vaxduk - och det vankades efterrätt, som om det varit söndag. Och far och mor fingo berätta mycket om farmor - och farfar med för resten
- ty småttingarna ville knappt upphöra med att fråga. Jämt ville de veta mera. På eftermiddagen gingo alla ut till kyrkogården med blommor till farmor - en ringa gärd av tacksamhet för allt, som hon gjort för de sina.
Sa här sågo Pelles anteckningar ut. (Se Antavla 1) Han kallade det för en antavla, ty sa heta alla sådana uppteckningar av en persons förfäder i jämna led. Som Ni se, har han ej nöjt sig med att taga reda på namn och födelsedag o. d., utan han har även gjort små anteckningar om varje person. Sa snart han fick veta något nytt, fortsatte han att anteckna, och det var precis, som om han kom närmare sina släktingar genom det, han skrev ned. Pelle fortsatte att forska, även sedan han blivit stor, och sa småningom lärde han att känna sina förfäder ända till tio led bakåt.
Inte långt från Pelles hem bodde ett par snälla människor. De hade en liten flicka, som hette Stina. Men hon var inte deras eget barn. Stina skrev två antavlor: en med sina fosterföräldrars namn på och en med sina verkliga föräldrars. Men den sistnämnda fick hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
