Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 23
kateder, och sedan jag till en av dem lämnat mina legitimationspapper, fick jag efter en timmes väntan företräde icke hos universitetsrektorn utan hos en av undervisningsinspektörerna, vilken lämnade mig det önskade tillståndet. Först därefter var jag rustad att uppsöka den skola, vars portar sålunda öppnats för mig. Det bör påpekas, att den något omständliga proceduren väsentligt underlättades av den för fransmannen karaktäristiska älskvärdhet, varmed han ställer sig till en främlings förfogande. För en svensk kan det synas underligt, att universitetets styresman skall lämna besökstillstånd till en folkskola, att han överhuvud har något med folkskolan att göra. Det sammanhänger emellertid med hela det franska undervisningsväsendets allmänna organisation, vilken fått sin prägel av den sedan gammalt starkt framträdande centralisationen inom den franska statsförvaltningen, och som bi. a. gör universitetets chef till chef även för både det lägre och det högre undervisningsväsendet inom universitetets distrikt. Det finnes 17 sådana distrikt, s. k. akademier, i det egentliga Frankrike, och varje akademi har sålunda en ganska betydande omfattning. Huvudstadens samtliga undervisningsanstalter utgöra en akademi. Högste ledaren för det franska undervisningsväsendet ar undervisningsministern, som utövar sin administrativa och kontrollerande verksamhet med tillhjälp av direktörer för de olika undervisningsformerna (folkskola, läroverk och universitet) och inspektörer. En sa fast och enhetlig organisation gör naturligtvis det franska undervisningsväsendet -tämligen likartat över hela landet, åtminstone till dess yttre gestaltning och utformningen av kursplanerna; både inom lärarkretsar och i av myndigheterna utfärdade instruktioner synes man dock vara angelägen att framhålla, att systemet både medgiver och bör medgiva en ganska vidsträckt rörelsefrihet för den enskilde läraren, då det gäller skolans inre arbete. Det saknas icke heller, såsom i det följande skall omtalas, ansatser till en anpassning av läroanstalternas kursplaner efter de lokala förhållandena.
Har man fått sitt besökstillstånd på en onsdag, lönar det sig i allmänhet inte att redan följande dag uppsöka vederbörande skola. Torsdagen ar nämligen i regel lovdag i franska skolor, närmast för att de föräldrar, som sa önska, skola sättas i tillfälle att bereda sina barn religionsundervisning. Sådan ingår, sedan många ar tillbaka, icke i de franska statsskolornas undervisning. Det ar överhuvudtaget ej tillåtet att meddela kristendomsundervisning i statens läroanstalter; deras lokaler få ej användas för någon religiös ceremoni eller förses med något som helst religiöst emblem. Den speciella kristendomsundervisningen har ersatts med moralundervisning, och staten fullgör sin plikt att tillförsäkra barnen fri religionsutövning genom en bestäm-
melse, att skolans undervisning skall vara inställd en dag i veckan utom söndagen. Vanligtvis förlägges denna fridag till torsdagen.
Den folkskola, som jag besökte i Paris, var ett väldigt byggnadskomplex, innefattande tre stora avdelningar: småbarnsskola, gosskola och flickskola. Principiellt tycks man inte ha några sympatier för samundervisning i Frankrike, och där man har möjligheter för Särundervisning, begagnar man sig härav. Särundervisning tillämpas i an högre grad i fråga om den högre undervisningen, vilken ar bestämt skild för gossar och flickor, ej blott organisatoriskt, utan även med hänsyn till kursplaner och pedagogiska anordningar. Småbarnsskolan, som mottager barn upp till 5 å 6 års åldern och sålunda ar en kinder-gartenskola, ar ej obligatorisk vare sig för kommunerna eller för barnen, men förekommer i ganska stor utsträckning. Den obligatoriska skolåldern sträcker sig från fyllda 6 ar till fyllda 13 ar. Den egentliga folkskolan ar uppdelad i tre kurser om vardera två ar: elementarkursen, mellankursen och högre kursen, vartill kommer en ettårig förberedande avdelning, som dock ej nödvändigt behöver inrättas.
De ämnen, som förekomma på skolans undervisningsplan, äro följande: moral och medborgarkunskap, läsning och skrivning, franska, räkning, historia och geografi, »sakundervisning» (motsvarande vår hembygdskunskap), i samband därmed elementär naturkunnighet samt vidare teckning, sång, slöjd, gymnastik och skjutövningar.
Den franska folkskolans undervisningsplan, utfärdad ar 1887, har senast blivit underkastad en modifierande omarbetning genom ministeriella kungörelser och instruktioner av ar 1923. Kursplanernas innehåll och veckotimmarnas fördelning har ej i någon mera betydande utsträckning rubbats genom denna omarbetning. Den mest anmärkningsvärda förändringen i detta avseende ar inskränkningen av antalet timmar för slöjden: förut 2 å 3 t. i veckan, nu l å 2 t. Den sammanlagda undervisningstiden ar 30 veckotimmar. Mera ingripande äro, förefaller det, de ar 1923 utfärdade metodiska anvisningarna rörande undervisningen i allmänhet och för de olika ämnena. Det understrykes mycket bestämt, att undervisningens mål icke ar hopande av minneskunskap, utan en sund utveckling av elevernas fysiska och psykiska förmögenheter till självständigt tänkande, viljande och handlande. För det ändamålet har kursernas omfång begränsats. Den intuitiva och induktiva metoden till-erkännes ett obetingat företräde, och först under de sista skolåren bör en logisk systematisering av kunskapsstoffet taga sin början. Undervisningen bör göras sa praktisk som möjligt och allt onödigt teoretiserande hållas borta. »Att lära genom att göra» bör bli även den franska folkskolans lösen, och dess hög-
sta strävan angives med orden praktiskt nyttig och uppfostrande.
Moralund er visningens mål ar givetvis att inprägla de allmänna moraliska begrepp och grundsatser, som gälla oavsett den individuella religiösa uppfattning, som eleverna föra med sig från hemmet eller inhämta under den privata religionsundervisningen. Denna moralundervisning får ej meddelas i anknytning till någon viss religiös åskådning, men den skall ej heller ställas i någon sorts motsättning till den speciella religionsundervisningen utan bilda ett komplement till denna. Läraren skall ej ersätta vare sig prästen eller familjefadern; han skall snarast stå vid deras sida i bemödandet att av varje barn skapa en hederlig människa. Läraren skall verka först och främst genom sitt personliga föredöme (»det som icke kommer från hjärtat går ej till hjärtat»), och hans högsta och väsentliga uppgift ar elevernas karaktärsdaning. Moralundervisningen skall vara positiv snarare an negativ. Läraren skall söka efter tillfälle att för barnen påpeka en god handling snarare an en dålig.’ han skall snarare söka väcka deras beundran för det goda an deras förakt för det dåliga. Det gäller inte blott att inpränta moraliska lärdomar och utveckla goda vanor; barnet skall också lära sig ett ratt bruk av friheten, och de nya anordningarna tillåta och anbefalla fördenskull ett visst mått av självstyrelse (efter anglosaxiskt mönster) för eleverna från och med mellankursen. Detta ar anmärkningsvärt, därför att den franska skolans eljest - i motsats just till den anglosaxiska - hitintills har kännetecknats och delvis ännu kännetecknas av en viss rigorös anda, såväl då det gäller disciplin och examensväsende som skolans inre arbete överhuvudtaget.
Till moralundervisningen har nu knutits, i den högre kursen, undervisningen i medborgarkunskap, vilken förut meddelades i samband med historieundervisningen. Moralundervisningen tager sin början redan i den förberedande klassen genom att lärarinnan vid lämpliga tillfällen under lektioner och raster samtalar med barnen om vad som ar rätt och orätt o. d. Små dikter förklaras och läras utantill; små historier berättas, varefter de samtalsvis diskuteras. Därjämte finnes en föreskrift, att lärarinnan skall ägna särskild omsorg åt de barn, hos vilka hon iakttagit någon brist i mora liskt hänseende. Under de följande åren fortsattes moralundervisningen medelst samtal och läsning (av berättelser, fabler o. d., lämpliga att i moraliskt hänseende påverka barnen). Ävenledes fullföljas de »praktiska övningarna» med alltjämt stegrad systematisk anordning: uppmuntra öppenhjärtighet, rättframhet, sanningskärlek, sa ofta som möjligt låta eleverna själva bedöma sitt uppförande, motarbeta folkliga fördomar och vidskepelse, vid givet tillfälle påvisa för barnen följderna av karaktärsfel, såsom lättja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
