Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
SVENSK LÄRAKETIDNING.
Nr 24
Skolbarn på resa.
Uppslaget till följande uttalande om skolresor härstammar från ett av förra sommarens många möten i Göteborg, Folkskollärarinneförbundets omJiuds- och förbundsmöte. Med bekymmer fann mötet, att skolresesaken f. n. befinner sig i ett bedrövligt läge icke blott vad det ekonomiska beträffar utan även - vad som i längden kan bli ännu värre - ibland ses av allmänheten med misstroende och ovilja. Detta kan ha sin grund i det mindre tilltalande uppförande, som den - allmänheten - någon gång konstaterat hos någon viss skolresegrupp. Jag säger ibland, ty åtminstone vi här på vår östgötakant måste ju villigt erkänna, att tillmötesgående och välvilja från allmänhetens sida ar regeln, motsatsen undantag.
Att börja med få vi väl ge mötet i Göteborg rätt i att det nog ibland brister litet i fråga om några av de dygder, som sammanfattas i begreppet res-kultur, som rubriken på diskussionen lydde. Det ar skada, för numera ar ju skolresorna inte sporadiska fall utan en institution, gynnad av staten och uppburen av tusende enskildas oegennytta och intresse.
Skolresornas betydelse kostar jag inte ett ord på här - i stället må vi ta sikte på vad som kan önskas av oss, som måhända våga nämna oss som denna institutions vårdare. Som institution betraktade både bb’r och behöver skolresorna vara populära, bi. a. därför att saken ännu ar sa ung, att traditionerna hålla på att skapas. Därför vilar det ett ansvar på var enskild klass, på var enskild resdeltagare. För många ar sedan formulerade en varmhjärtad och erfaren pedagog, den framstående skolföreståndarinnan fröken A. Pihl, detta om det enskilda barnets ansvar inför en skolresa sa: »Kom ihåg, flickor, att ni representera ett hem, en skola och en stad!» Det ar just vad sa inånga barn alls inte komma ihåg, ty deras enda tanke, det ar blott vad som i den sekunden ar »skojigt».
Vi, som kanna våra pappenheimare, vi ha ju ändå till hands förmildrande omständigheter, när den första svedan gått över inför de pinsamma överraskningar, som en skolresa dock ibland kan bereda. Vi erinra oss, att barnen visste inte bättre, ty ingen människa har talat med dem om sådant. Men det vet inte allmänheten, utan den sitter där vresig och ogillande. Högt eller tyst säger den fula ord om skolresor och inte sa alldeles sällan tar den reda på både var bråkstakarna hör hemma och vem ledaren ar.
Jag svartmålar av ett redligt uppsåt - för att riktigt få syn på det kultiverade barnet vet jag nu ingen annan råd an att mönstra ut dess motsatser. Alltså, låt oss gå igenom syndaregistret för unga Gullan, som för första gången ar på skolresa.
Vid en avlägsen station stöta vi på henne, lycklig och svajig, med matsäck och »läsk» och en rundlig handkassa. Hon ar litet högljudd bland kamraterna, beskriver matsäcken och deklarerar för sina tillgångar, sa att många, många fler får veta om hennes biffar och ägg och 10-krona, an hon menade. Ett ord från »fröken» dämpar något de värsta glad j e vågorna, och i nästa minut ar ’klassen inräknad i kupén och tåget går. Men nu tillåter jag mig att helt och hållet försätta »fröken» ur spelet.
Vi kan verkligen inte hjälpa, att vi måste agna vår uppmärksamhet åt Gullan, även sedan hon kommit upp i kupén. Hon ar sa gruvligt fin: nya lackskor, fina tunna strumpor, en liten klänning, nätt och söt men traskig och tillsmutsad före kvällen, en stor, fin hatt, en ömtålig, ljus, ny kappa och naturligtvis - sa högtidligt och fint tillfälle som det ar att resa bort - det omtyckta utslagna håret. Det kommer snart i oordning, men Gullan ar noga och ute på egen hand, sa det ska hon nog sköta. Hon ska ta fram något ur sin »box», men den har råkat komma under flera av kamraternas. Energiskt griper hon sig verket an, men det leder till högljudda protester, att hon, stående på bänken, inte allt för aktningsfullt slänger undan vad som ligger i vägen för henne. En filtrulle störtar ner i knät på den gamle herrn, som dåsat av i sitt horn. Det ar en mycket snäll herre, sa han reser sig verkligen och hjälper Gullan att ta fram väskan. Hon ar van, att pappa eller mamma gör allt, som hon inte själv vill eller kan göra, och brått har hon, sa hon glömmer alldeles att säga tack ...
Hon gräver fram, vad hon ville ha, och nu börjas det. Exemplet smittar, och det kan nog hända, att blonda kvinnohår efter den resan förekomma på högst obehöriga ställen. Äntligen ar det färdigt, och nu ska det ätas. Choklad och smörgås, ägg och apelsiner - låt oss hoppas, att ägget var hårdkokt, och att ingen rock eller kappa var i vägen, när Gullan bredde sin smörgås. Det ar som bekant en önskan för from att bli verklighet, när det gäller »läsk». Hon lossar med ivriga fingrar ståltråden, korken flyger ur, »läsket» sprutar i högan sky, över Gullan förstås, över kamraterna, över den gamle herrn i hörnet, och till råga på eländet räcker det till även för den välklädda, medelålders damen i bänken framför. Allt sedan klassen steg på tåget, har hon inte kunnat förstå, vad sa mycket ungar ska resa efter; nu vet hon precis, att det borde förbjudas, att skolbarn resa klassvis. Till sin ytterligare förargelse ser hon, att apelsinskalen och den tömda chokladpåsen ligga kvar på golvet.
Sa ska de sjunga. De sjunga trevligt och rart eljes, men i dag kan de inte bli ense. De märka själva, hur galet det ar, det ar också livat, och sången övergår till skrik och flabb. Taget stannar, och Gullan och hennes vänner se på omgivningen. De lyckas alldeles skymma utsikten, ledsamt nog, ty det var en liten gumma, som sa gärna ville se just den trakten. Det bekymrar inte Gullan det ringaste, vad någon annan kan önska, ty tåget och hela världen för övrigt ar ju enkom till för hennes skull. - Vattnet har tagit slut, och vid en station gå de av och dricka vid pumpen. Tre, fyra minuter äro ju korta, men när barnen äntligen beslutar sig för att lämna den roliga pumpen, sa ar Gullan den första, som tack vare sina armbågar äntrar upp på tåget.
Omsider ar man framme. Det ar varken ljudlöst eller smärtfritt, som kappor och bagage fördelas, men till sist vandrar man gatan fram till skolan, där bäddarna vänta. Detta ar något hittills ej upplevat, och förtjusningen ar gränslös. Gullan ar allra lyckligast, surrar som en broms i en glasburk och liar på få minuter placerat sin ägande packning över hela salen och tamburen o. s. v. på ett mycket vidsträcktare område, an hela klassen förfogar över. Under tårar och spänning samlas de spridda ägodelarna upp igen
med vännernas benägna biträde, och det allra mesta återfanns ju. Det blir dock afton och morgon även den dagen.
D^n i förväg beställda frukosten motses med nästan samma förväntningar som den berömda plats, man egentligen kommit hit för att se. Men - det ar gröt på bordet. Gröt hör ej till Gullans favoriträtter, och hon förklarar, att hon vill inte ha. Att Gullan tappar kniven med allt för mycket smör på, slår ut sin kaffekopp och av Ödets illvilja ar orsaken till en ledsam händelse med en annan flickas gröttallrik, ar ju blott naturligt, men värdinnans självbehärskning ar hart prövad.
Men under vandringen senare blir Gullan allt tystare^ och om en stund ar humöret sa klent, att hon sätter sig vid vägen och lipar. Nya lackskor och tunna strumpor ar inte bekvämt som fotvandringsdon.
Färden slutar i alla fall relativt lyckligt. Var möjlighet att köpa erbjudit sig, har Gullan inte saknats, och hon har verkligen fått litet mera »läsk», choklad och karameller an hon uppriktigt sagt mår riktigt bra av. Men förut, när hon växlade sina kronor, var det nog en och annan av kamraterna, som ej kunde helt dölja sin avund. I tämligen oskadat skick kan emellertid samtliga återlämnas till de mötande mammorna, och Gullan ar åter strålande.
I vardagslag ar Gullan en riktigt trevlig skolflicka, pigg och vaken, och om hon bara vetat och förstått, att hon egentligen måste hålla sig själv i tygeln ännu mera sa där på färdevägar an i skolan, skulle hon visst ha försökt. Att hon blev en sådan olycksfågel och ådrog hela avdelningen en obehaglig och ogillande uppmärksamhet, berodde inte bara på överilning utan även på ren ovetenhet.
Om jag får lov att här ta fram något av min egen erfarenhet av skolresor, sa ar det först och främst, att en skolresa ar något både roligt, uppfriskande och intressant. Det ar flera an Gullan, som visa helt oanade möjligheter – på både gott och ont - och hon har bröder lika väl som systrar i livet. Tyvärr kan man inte skilja dem från de andra, förr an det kommer till stycket, därför att de under det dagliga skolarbetet aldrig ha tillfälle att lägga dessa egenskaper i dagen. Men kan man undvika eller förebygga Gallans bravader, då, ja då ar skolbarn aldrig sa till sin fördel som just på en skolresa.
Jag kan väl inte med vänstra handen ta tillbaka slängarna, som jag givit Gullan med den högra, men jag kan få erinra om att för många hundra ar sedan var det en from munk, som uppfann knepet att måla »den onde» på väggen för att få piska honom, han som stod det fullkomliga emot.
Hilda Danielson.
Stockholms folkskollärarkårs ombudsförsatnling
hade sitt ordinarie sammanträde den 20 maj inför folkskoldirektionens ordförande, borgarrådet Oscar Larsson. Vid sammanträdet närvoro utom ombuden från de olika skolorna inspektörerna och överlärarna.
Första frågan, som behandlades, var den om Särskilda skolhus for kommunala mellanskolan och högre folkskolan. Ären-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
