Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 29
marskjöld första gången ar 1908 och, | då riksdagen på grund av den korta tid, som stod densamma till buds, icke hann att då behandla ärendet, andra gången ar 1909. Sistnämnda ar antogos också efter förslagens ganska väsentliga omarbetning i statsutskottet, på vilken omarbetning Fridtjuv Berg utan tvivel övat det största inflytandet, vissa bestämmelser i ämnet.
Det var icke utan att förslaget om kommunala mellanskolor blev hos folk-skolvännerna en glädjande överraskning. Man hade icke väntat en sådan åtgärd av den dåvarande högerregeringen. Men man torde icke taga fel, om man i den dåvarande extra byråchefen Lindström söker den egentlige upphovsmannen till åtgärden. Lindström var född soldatpojke och hade under sin ungdom tillhört den radikala grupp av studenter, som fylkade sig samman i föreningen Verdandi, och säkerligen satt ännu i honom en god del av hans gamla demokratiska syn på samhällsbyggnaden, när han i ecklesiastikdepartementet avfattade propositionen om de kommunala mellanskolorna. Även om vi icke haft denna upplysning direkt ur hans egen mun, sa framgår det tydligt av de kraftiga argument, genom vilka propositionen bemöter anmärkningarna rörande programmet: folkskolan som bottenskola, dels den anmärkningen, att folkskolväsendet i vidsträckta delar av vårt land ännu icke nått den utveckling, att folkskolan kunde tjänstgöra som bottenskola, dels att programmets genomförande skulle främja uppkomsten av med folkskolan parallella, för de förmögnares barn avsedda privatskolor, varigenom den demokratisering av samfundsandan, som vore bot-tenskoltankens främsta syfte, skulle motverkas, dels ock att folkskolans barn skulle komma att i större utsträckning an eljest dragas bort från det kroppsliga arbetet. Till bemötande av sistbe-rörda invändning säger departementschefen bi. a.:
Det torde kunna antagas, att, efter genomförande av den av mig ifrågasatta anordningen, antalet av dem, som avlägga real-skolexamen, kommer att ökas. Denna omständighet torde dock ej kunna tillmätas en för frågan avgörande betydelse, ty för det första har förslaget i förevarande avseende icke s^or räckvidd, för det andra regleras tillströmningen till de olika levnadsbanorna icke sa mycket av skolorganisationen som fastmer av andra kraftigare verkande faktorer, företrädesvis av ekonomisk natur. Mig synes, att förslaget sa mycket mindre bör avvisas, därför att tillträdet till den högre undervisningen å vissa orter skulle underlättas för de lägre samhällsklassernas barn, som vi hittills alltid ansett det som en fördel och en heder för vårt land, att den högre bildningen ar lätt tillgänglig för den fattige såväl som den rike, och att i följ d härav ståndscirkulationen hos oss varit kraftigare an i åtskilliga andra länder.
Vidare yttrar han:
Även om nu emellertid de anmärkningar, som göras mot programmet: folkskolan som bottenskola, ej skulle äga tillämplighet å det föreliggande förslaget, torde detsamma i allt fall betraktas med misstroende av de
principiella motståndarna till nämnda program av den grund, att det enligt deras mening kan anses som en början till ett generellt genomförande av bottenskolprogrammet som slutet. I avseende härå bör emellertid beaktas, att kommunala mellanskolor endast skulle komma att inrättas å orter, där förutsättningar för denna skolform äro för handen. Endast i den mån i följd av den materiella utvecklingen nya stadsliknande sam-hälligheter vaxa upp, endast i den mån skulle den nya skolformen vinna utbredning. Skulle nu, genom ett mera ändamålsenligt tillvaratagande av landets naturliga resurser, industriens och övriga näringars utveckling komma att försiggå sa raskt och landet i f Öl j d härav inom den närmare framtiden erhålla en sådan befolkningstäthet, att den nya skolformen komme till användning på många orter i landets olika delar, sa vill det synas, som om fosterlandsvännen borde ej med beklagande, utan med tillfredsställelse se, att bottenskoltanken bleve på sådant satt i sa mån genomförd. Men jag lämnar det därhän, huru det i detta avseende kan komma att gå i framtiden. Våra efterkommande lära icke underlåta att inrätta sig på sätt de finna med sin fördel förenligt, även om deras göranden och låtanden ej skulle Överensstämma med vår uppfattning om klokhetens krav. Vad vi hava att göra, det ar att tillse, huru vi for det närvarande och den närmare framtid, om vilken vi kunna äga en på realiteter grundad föreställning, skola lösa den föreliggande skolfrågan, vilken, om nu intet åtgöres åt densamma, skall återkomma med ständigt stigande krav på sin lösning.
Jag har framlagt ett förslag till lösning av denna fråga. Må detta förslag falla for ett bättre. Men det far ej bringas till fall enbart på grund av mera eller mindre dunkla antipatier mot bottenskolprogrammet.
När ärendet förekom till avgörande i riksdagen, var Lindström medlem av regeringen och höll då i andra kammaren ett med starkt bifall mottaget anförande, i vilket han accepterade utskottets förslag. Han förklarade sig då vara anhängare av principen »folkskolan som bottenskola» och kritiserade särskilt de lägre samskolorna, vilka han betecknade som »fåfängans skolor».
I egenskap av ecklesiastikminister ombesörjde Lindström sedermera proposition till riksdagen ar 1911 om ordnande av löne- och pensionsförhållandena för lärare och lärarinnor vid kommunala mellanskolan.
Tack vare den goda grund, som sålunda blivit lagd, har denna skola kunnat i lugn och ro utvecklas till den ståndpunkt, den nu intager. Lindströms förtjänster i detta avseende äro obestridliga.
När Lindström ar 1911 avgick från statsrådsämbetet, utnämndes han till kansliråd i ecklesiastikdepartementet, och när lärarlönenämnden kort därefter tillsattes, förordnades han till ordförande i denna. Det betänkande i flera delar, som nämnden under hans ledning utarbetade, ar på grund av de grundliga utredningarna däri av bestående värde.
Lindström utnämndes därefter ar 1917 till överdirektör och chef för postsparbanken, och då denna befattning ar 1923 indrogs, övergick han till pressen och blev chefredaktör för Aftonbladet. Under en följd av ar har han varit ledamot av styrelsen för folkskollärarnas
pensionsinrättning och statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. samt av styrelsen för August Abrahamssons stiftelse.
I sitt personliga umgänge var Lindström en godmodig, tillgänglig, humoristisk och spirituell man. Hans vänner minnas honom med stor saknad.
J. Franzén.
David Lund död.
Byrådirektören i fångvårdsstyrelsen dr David Luna avled den 5 juli i Södertälje i en ålder av endast 39 ar.
Den mänskligt att döma för tidigt bortryckte mannen var känd vida omkring i vårt land, i synnerhet från den tid, då han var förste lärare och därefter direktör vid Åkerbrukskolonien (skyddshemmet) å Hall. Dit kom han ar 1909 efter avlagd fil. kandidatexamen.
Lund ådagalade genast ett livligt intresse för verksamheten därstädes, särskilt för skyddslingarnas psykiska habi-tus, och började tidigt med tillhjälp även av från andra skyddshem insamlat material anställa undersökningar däröver, vilka undersökningar sedermera självfallet vidgades till att omfatta även elevernas antecedentia och de nedärvda anlagen m. m., som därmed sammanhänger. Resultatet av dessa undersökningar gåvo honom stoff till den doktorsavhandling, som han efter avlagd fil. licentiatexamen utgav ar 1918, och gåvo honom även goda förutsättningar att genomföra viktiga och välbehövliga reformer vid anstalten å Hall, efter det han ar 1916 övertagit ledningen av densamma.
För utvecklingen av skyddshemsarbetet i allmänhet var Lund livligt verksam i tal och skrift. Han företog den ena utredningen efter den andra och var därför, när k. m:t för en del ar sedan ärnade framlägga proposition till riksdagen angående vissa förbättringar för skyddshemmen, och då några sakkunniga för denna frågas beredning skulle tillkallas inom ecklesiastikdepartementet, självskriven såsom ledamot av dessa sakkunniga och deras sekreterare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
