Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 30
SVENSK LÄKARETIDNING.
591
ordna de ord, de lärt känna, till de enklaste meningar. En annan svårighet, som möter, då barnen kommit sa långt, att de kunna läsa, ar, att då vilja de gärna använda skriftspråket som talspråk. Har man då flera klasser, kan det gå, som då lille Helmer och en hans kamrat vid timmens siat kommo fram till mig och sade: »Vi skola bedja om lov att f å gå på boden». De större barnen drogo på smilbandet, och de små gossarna blevo sa förlägna. Försiktigt fick jag tala med båda parterna. De större barnen fingo veta, att de antagligen talat på samma sätt någon gång, och nu var det ej att le utan hjälpa. Det var min och deras plikt att hjälpa gossarna till rätta, och snart kunde dessa uttrycka frågan genom talspråk.
Efter denna händelse ha barnen i min skola noga fått skilja på skriftspråk och talspråk.
Ar 1910 mottog jag en flerklassig skola, där barnen voro rädda för att tala.
Läxorna lästes noggrant, och fingo de ordagrant återgiva innehållet, gick det som ett »rinnande vatten». Jag funderade, hur jag skulle bära mig åt för att få deras »tunga löst». Då försökte jag med dialoger. De fingo sina bestämda roller, och de framträdde sedan inför klassen och samtalade, och jag satt som åhörare. Åtskilligt av innehållet i deras läroböcker omarbetade jag till dialoger. Jag skrev om och försökte efter min förmåga att få det tilltalande för barnasinnet, fäste mig därför vid små detaljer och använde ett vårdat talspråk. Mycket tid offrades härpå, men vilken glädje hade jag ej av mitt arbete. Efter en tid voro de ej längre rädda för sin egen röst. - En dialog minns jag, att barnen särskilt tyckte om. Det var en lång dialog, hämtad ur sagan om Arnljott Gel-lina och Olov den digre. Allt dramatiserande tycka barnen om.
Nu frågar någon: När fingo barnen inlära detta? Jo, under välskrivningstimmen, som vi hade varje vecka, och ett par av timmarna för tysta övningar fingo de avskriva det, jag skrivit på svarta tavlan, med villkor att skriva sa väl de kunde, och hemma fingo de inlära det. - Barnen i de högre klasserna ville gärna lyssna till sina små kamrater, och mer an en gång fingo de hålla upp med sitt arbete och lyssna. Som gengäld fingo de, sa ofta tiden medgav och ämnets beskaffenhet kunde tilltala de mindre kamraterna, referera. Med vilken uppmärksamhet följde ej åhörarna med! - jag ej minst.
Någon gång kunde det hända, att de fingo åhöra en skildring från något annat land an Sverige.
Ett exempel härpå: De större barnen hade fått till uppgift att som repetition redogöra för Schweiz, dess natur, folk, arbetsliv och någon av dess frihetshjältar. Genom lottdragning utsågs föredragshållaren. Det var ett spännande ögonblick. - En flicka kom fram till kartan, skildrade naturen i detta Sveriges sydligare
systerland, berättade om Wilhelm Tell och mycket annat. Det slog an, och som härmningslustan ar mycket stor hos barn, bådo de mindre barnen att ^också få referera, vilket med största nöje beviljades. De fingo tala om något djur, en teckning å svarta tavlan, ett landskap, en bild från vårt arbetsliv eller dylikt. Naturligtvis måste ämnet väl förberedas.
Det borde nedläggas mycket mer arbete på vårt modersmål, an som sker i våra skolor. Särskilda skrivböcker för hemarbete böra barnen ha för ämnet i fråga. Här behövas mångahanda övningar. Om någonsin gäller här: »Det ena skall du göra och det andra inte låta». Tal-, läs-, skriv- och ordböjningsövningar må övas omväxlande. Talövningarna behöva därför ej övergå till ordböjningsövningar.
En lärare, som endast arbetat i stad, kan ej göra sig en föreställning om vilket arbete som fordras för att vinna ett gott resultat i modersmålet, där man mottar barn, som ej äro vana vid ett någorlunda vårdat talspråk. Men att ett gott resultat kan vinnas även i sådana skolor och med flera klasser, det vet jag.
Här följer ett exempel, där tal-, skriv-och ordböjningsövningar äro kombinerade med arbetsövningar för 3:e och 4:e klassen. (Mark att denna timme å läs-ordningen ar särskilt anslagen för »språklära». Ingen lärobok användes). Här ar nu fråga om adjektivens komparation.
I dag skall jag berätta för er om 3 gummor, och mellan dem och deras ägodelar skola vi göra jämförelser.
De tre gummorna bodde i en stuga, som låg vid vägen till den närbelägna staden. (Stugan tecknas). En dag kom ett meddelande, att de hade en stor summa penningar att lyfta i en av stadens banker. Deras bror hade testamenterat penningarna till dem och på samma gång bestämt, att penningarna skulle fördelas efter ålder. Alla 3 voro över 50 ar. Vad bruka vi saga om den, som har sa många ar på nacken? - En gumma var 52 ar. Den andra var 54 ar. När vi jämföra henne med den första, vad skola vi då säga om henne? - Den tredje var 56 ar; vad kunna vi säga om henne? - (Gammal, äldre äldst, skrives på svarta tavlan). När penningarna kommo, och gummorna skulle dela dem, gick det inte riktigt bra för dem. De kallade på prästen. Han kom och delade summan mellan dem. Vi ska nu se, huru mycket var och en fick.
Gummorna hette Stina, Brita och Greta. Summan var 10,000 kr. Den 52-åriga Stina fick 2,000 kr.; fick hon mycket eller litet? (Mycket - svara naturligtvis barnen, ty en sådan summa ar i deras tycke »väldigt stor»). Brita fick 3,000 kr.; fick hon mer eller mindre an Stina? Huru mycket ha vi kvar av summan? Detta får Greta och vid jämförelse med det de andra fått, vad kunna vi säga därom?
(Sa ha vi fått fram formerna mycket, mera, mest).
Nu hade de delat pengarna och de kunde börja fundera över vad de skulle använda pengarna till. Vi gissa på något, som de använde dem till. - Lilla Ingrid tror, att de byggde sig en större stuga! Det var inte sa illa gissat.
»Jag bygger en stuga», sade Greta. »Jag också», sade Brita. »Då behåller jag den här stugan» tyckte Stina. Det tilläto båda sys-
trarna. De skickade efter en byggmästare som skulle bygga. Han började genast bygga efter deras förmögenhet och snart stodo 2 stugor till vid vägen. (Stugorna uppritas i olika storlek).
Här se vi Stinas, Britas och Gretas stuga. Jämför stugorna och säg edra tankar! »De äro olika stora», säger Bertil. Om vi anta, att den stugan ar stor, vad saga vi då om de övriga? (stor, större, störst).
Stugorna stå färdiga, och det ar klart att flytta in. Här kommer nu Greta, där kommer Brita, och Stina står på förstugubron och ser efter dem. (Utklippta figurer sättas upp. Makulatur användes, figurerna doppas i vatten och klappas fast vid tavlan).
När nu alla 3 äro ute, passa vi på och göra jämförelser mellan dem. Vi se att Stina ar ganska lang. Vilket omdöme ha ni att ge om Brita? (längre). Sa ha vi Greta kvar. Vilket uttalande gör ni om henne? (längst).
Nu bodde de 3 gummorna var för sig i sitt hus, men hur det var, började de att finna det långsamt ibland. De hade ingen att tala med på kvällarna. Alla tre beslöto då att köpa sig var sin hund. De valde länge, men en vacker dag kommo de glädjestrålande tillsammans och berättade för varandra, att nu hade de köpt sig en hund var. Greta, som hade den största stugan, bjöd till sig de två andra. Tilldragelsen skulle firas och hundarna jämföras. »Jag tycker, att min hund ar vacker», sade Stina. Det tyckte nog de andra också, men Brita tyckte, att hennes hund ägde den egenskapen i högre grad. Hur sade hon? - Greta satt tyst och tänkte, att hennes hund hade i alla fall den egenskapen i högsta grad. Hur skulle hon ha sagt.
Nu fortforo alla tre att berömma hundarna. Den ena hunden överträffade den andra i goda egenskaper. »När min hund blir hungrig», berättade Greta, går han fram till matskåpet och skäller till.
Vilken egenskap ägde han då? (klok).
Brita tyckte, att hennes hund ägde den egenskapen i högre grad, och Stina berättade något, som hon tyckte bevisade, att hennes hund ägde egenskapen i högsta grad.
Vad kunna vi då säga om Britas och Stinas hundar. Gummorna fortfara att prata, och hundarna blevo ledsna att ligga stilla och begåvo sig ut. - Stinas hund kommer först. (Utklippta figurer klistras upp). Han ar liten som ni se. Här kommer Britas hund, och Gretas hund kommer sist. Jämför och gör uttalanden om dem! Hundarna hade sa trevligt. De sprungo, sa att vattnet stänkte långa vägar och deras fina, vita pälsar började få en misstänkt skiftning i grått. De tre gummorna, som under hundarnas lek druckit kaffe, skulle nu skiljas. De ropade på sina små hundar - men hur dessa sågo ut. Den ena värre an den andre. Brita, Stina och Greta måste riktigt se efter för att känna igen dem. Sa här sågo de ut. (Målade bilder sättas på tavlan. Nu se ni, hur smutsig den hunden ar. Fortsätt och tala om de övriga! Gummorna blevo riktigt förargade på sina hundar och togo var sin med sig och gingo hem för att bada dem. Vi lämna nu dem i fred, sa att de må få göra sitt arbete ordentligt. -
På svarta tavlan ha vi de ord, vi särskilt velat fästa oss vid ordnade sa: gammal, äldre, äldst mycket, mera, mest stor, större, störst lång, längre, längst vacker, vackrare, vackrast o. s. v. Att nu inlära, att det i första raden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
