- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /
592

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

592

SVENSK LÄRARETIDNING.

Nr 30

skrivna ar adjektivets grundform eller den form, som talar om egenskapen i allmänhet, blir mycket lätt. Andra raden betecknar egenskapen i högre grad och tredje egenskapen i högsta grad.

Då vi för en tid sedan sysslade med detta, bådo barnen att få teckna och skriva hemma om detsamma. Naturligtvis fingo de det. - Somliga fingo berätta med hjälp av teckningar på tavlan nästa gång, då vi hade grammatik.

Skulle en folkskolas andra klass få vara med, (sa vida 3 klasser samtidigt undervisas) tror jag, att även de skulle ha nytta av lektionen.

Vad jag nu skrivit här ar ej meningen att vara något mönster, ty det individuella måste få framträda hos varje lärare och lärarinna, utan det ar skrivet endast för att locka till försök och ge nya uppslag.

Thea Jansson.

"Var sträng!"

Av Paul Georg Milnch.

Uppfostran ar den bästa sysselsättning man kan tänka sig. Det, som i bildningshänseende skänkes barnet, ar värdebeständigare och mer räntegivande an allt, varmed man eljest begåvar det. När föräldrarna föra sitt barn till skolan och giva läraren fullmakt beträffande detsamma, sa önska de, att han måtte göra det bästa möjliga av undervisningen, och de tro sig böra giva honom en vink om huru han gagneligast bör handhava densamma:

»Var nu bara sträng, magistern!»

Jag har under loppet av ett fjärdedels århundrade talat med tusentals föräldrar. Varför har icke en far eller mor sagt till mig: Var kärleksfull mot mitt barn? Emedan sa många föräldrar ha ett ont samvete! Emedan i många hem kärlek och godhet missbrukas. Och när sedan detta missbruk börjar hämna sig i barnets karaktär, taga föräldrarna sin tillflykt till läraren: »Var sträng!» Genom en bortklemande kärlek har kanske barnet blivit en hus tyrann, och nu vilja föräldrarna ha en grundlig förändring till stånd genom en uppfostran, motsatt deras egen, och sa fordra de av läraren att genom stränghet lära barnet mores.

Många människor hålla »chokladpraliner med rotting» för att vara den näring, som bekommer barnen bäst, och de tänka sig saken lämpligast arrangerad sa, att hemmet skall dela ut pralinerna för att bli angenämt för barnet, under det att den stackars skolmästaren har att sörja för den senare delen av födan.

Det, som av denna senare sort under gångna århundraden - i synnerhet i kråkvinkelskolor - tröskats samman, går icke på en kohud, sa mycket mindre på den hud, som täcker en pojkes bakdel. Käppen hörde samman med undervisningen som slagan till logen. Och en

sådan uppfattning av lärarens ämbete finner man ännu i dag i familjer »av gammalt skrot och korn». Många människor se i det faktum, att lärarna i enskilda länder - t. ex. i Sachsen - ha brutit sönder alla prygelverktyg, »västerlandets undergång».

»Vi ha också fått smaka karbasen, och ha dock icke dött därav!»

»Vår Herre har icke givit ungarna deras akterkastell för nöjes skull!»

»Om barnen i skolan hemfalla åt en på falsk humanitet grundad pjåskpeda-gogik, sa måste de åtminstone i hemmen vänjas vid käppen, ty livet ar ingen dans på rosor!»

Denna vresiga, tjurskalliga profoss-anda gör oss lärare lika mycket besvär som det tantaktiga, pjåskiga bortkleman-det. Sa länge barnen komma till oss »förpryglade» och betrakta skolan som ett prygelinstitut, sa länge behärskas de av slavens rädsla och uppfatta godheten som svaghet.

Jag sade till mina små nybörjare helt faderligt den första skoldagen: »På skoltrappan måste ni gå helt långsamt, ty vad kan eljest lätt hända?»

»Vi kunde lätt få oss en örfil!»

Och när jag påföljande dag hade med mig en inrättning till att hänga upp planscher på, en med hakar och skruvar försedd trästång, snarlik ett medeltida tortyrinstrument, jublade en byting: »Nu skall det bli något av, nu ska någon ha smörj!»

Men också kroppsagan hade sin mission i pedagogikens historia. I en tid, då man ingenting visste om arbetsskolan, var det förbehållet åt rottingen att giva omväxling åt undervisningens långtråkighet. Det måste varit lustigt, när nyckeltalet för de särskilda missgärningarna reglerades: Vänt på huvudet vid. undervisningen - 3 nyp i örat! Pratat med grannen - 4 örfilar! Haft en egen mening - 5 rapp där bak!

Det har funnits lärare, vilka först då kunnat drägligt undervisa, när de »stakat» sin hand . . .

Vi lärare äro icke längre med på detta bruk av handen. Och sa äro de tider förbi, då det vid sökandet av en plats var önskvärt att uppgiva sitt handsk-nummer. Vi hålla med mästaren Raabe: »Man talar alltför lättsinnigt om skrattet i världen, jag anser det vara en av mänsklighetens allvarligaste angelägenheter. »

»Var sträng» -? Nej: hav humor! Humor i ordets djupare betydelse har visserligen ingenting med humoristens skämt att göra. Humor ar ett latinskt ord och betyder fuktighet. Läkarna förr i världen kallade den människa humor-full, vars vätskor de trodde vara riktigt blandade. Vi kalla ännu i dag den person, som saknar det sjudande, sprudlande humöret en torr människa. Sedd i denna djupare betydelse kan man alltså vara full av humor, utan att man någonsin i livet gjort en vits. Vitsen kommer från intellektet, humorn från hjär-

tat. Vits ar någonting för stunden, humorn ar själens grundstämning; förmågan att djupast där inne vara upphöjd över vardagens vidrigheter. Humor ar karaktärens poesi. En lärare ar humorist, när han har en solig liysåskådning, när han säger ett glatt »ja» till sina plikter.
Att uppfostra barnen till människor av detta slag ar den modärna arbetsskolans mål. Men ännu gives det föräldrar, vilka skjuta en sådan målsättning åt sidan med en handrörelse: »Var sträng!» Och ännu finnes det lärare, vilka icke komma till glädje i sitt arbete, emedan de taga sig själva alltför viktigt, kläda sin själ i högtidlighetens svarta kläder och »icke låta skämta med sig». I deras minnesalbum skriver jag in Goethes ord: »Ich liebe mir den hei-tern Mann am meisten unter meinen Gästen. Wer sich nicht selbst zum besten haben känn, der ist gewiss nicht von den Besten!»
Lycklig den vuxne, som kan skapa sig fästliga stunder ur minnena från sin skoltid! Men den, som under ett fjärdedels människoliv varit omgärdad av knarriga lärares s. k. »pliktmedvetande», han kommer att in i sena ar med bitterhet erinra sig lärotiden.
Om jorden kan vara en himmel, sa ar det i en skolklass, där glädjen härskar l Föräldrar såsom våra åhörare måste redan efter en lektion tänka: Huru avundsvärd ar icke en lärare! Där har han inom sina fyra väggar fångat åt sig ungdomens sköna blomma. Huru sinnena öppna sig i skolans soliga klimat! Huru barnens själar ur sina snäckhus sakta sträcka ut sina trevare! Hur varje barn med strålande ögon bär fram sitt lilla hjärta, fullt av fröjd! - En lärare, en konung i lyckans land!
Föräldrarna äro visserligen sedan den gamla skolans tid vana vid det klämmiga docerandet, det didaktiska precisionsarbetet, klipp-klappet av frågor och svar. Och vi äldre, som först måste hava vant oss av med sådan verksamhet, falla gärna tillbaka i våra gamla ungdomssynder. För mig har det alltid varit mycket uppfostrande, när jag i min klass fått någon med dålig hörsel; då först märker man, huru många ord man säger, som icke äro värda att upprepas. Att vara sträng, högljudd, driftig? Också det måste föräldrarna lära sig att begripa: Det lugna lyssnandet in i barnets själ ar början till all pedagogisk vishet, godhetens källa och slutet på allt skolmästeri. Arbetsskola ar ingen skola, där man genom tvångsuppfostran driver ut den onde, utan en plats för ungdomsglädje, glad njutning, behaglig kraftutveckling.
»Ja visst, i stället för att genom stränghet och styvt arbete föra barnen framåt, göra skolmästarna det behagligt för sig . . .!»
Varest sa mycken vårglädje finnes som i den modärna skolan, där sitter också spefågeln på takåsen. Och om det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:45:45 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1924/0600.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free