Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
608
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 31
det lyckades att få det realiserat vid 1840-41 års riksdag. Helt genomfört i sin fulla, ursprungliga omfattning blev det visserligen icke. Kedan i den kungl, propositionen kom folkskolprogrammet fram i försvagad form såväl i fråga om den allmänna skolplikten, lärokursernas fyllighet och kommunernas skyldigheter att giva erforderlig effektivitet åt de allmänna grundsatserna som ock - och framför allt - beträffande statens ekonomiska förpliktelser gent emot den nya folkskolan. Arbetet i det utskott, som fick hand om frågan vid riksdagen, leddes av verkliga folkskolvänner, av vilka prosten Gumaelius var en av de yppersta, och det framlade goda förslag och kämpade för dem med seg energi. Men efter ideliga återremisser av stånden måste kompromissandets väg beträdas, och den stora reformen, sådan den slutligen kom till uttryck i 1842 års folkskolestadga, motsvarade icke bondeståndets och de övriga folkskolvänner-nas ursprungliga krav. Men det väsentliga vanns. Den svenska folkbildningen blev erkänd såsom en allmän statsangelägenhet, den obligatoriska folkskolplikten blev fastslagen, en viss lärarkompetens och viss minimiavlöning för lärarna bestämdes, och det skulle hädanefter ankomma på statsmakterna att bestämma riktlinjerna för folkskolans verksamhet samt utöva den nödiga kontrollen över densamma. Med hänsyn härtill bemötte Per Sahlström den förbittring och nedslagenhet, som i anledning av de gjorda prutningarna på böndernas krav grepo många av hans ståndsbröder, med följande erinring: »Jag ber de ärade ståndsbröderna besinna, först att vi knappast kunna anse den koncession, som nu blivit gjord för bondeståndets önskningar och behov, såsom frivillig, utan såsom tillkommen av omständigheternas oundvikliga krav, och för det andra, att då vi fått tvänne viktiga principer erkända, nämligen folkupplysningens nödvändighet samt statens förbindelse att till dess ordnande bidraga, sa vill det synas, som vore ändamålet med våra bemödanden sa vida vunnet, att vi därmed tills vidare kunna anse oss belåtna. En ytterligare utveckling och framgång av folkundervisningen står liksom allt annat i försynens hand, men säkert ar, att den framtränger med en snart sagt oemotståndlig kraft, allt eftersom nyttan därav mer och klarare inses.»
Det var icke utan skal Sahlström i spetsen för sitt stånd betraktade de tvänne nämnda principerna såsom det väsentliga i folkskolfrågan och funno vinsten av deras antagande övergå allt annat, ty det var just mot dessa principer som motståndarna i främsta rummet satte in all sin kraft. För folkskolans motståndare med prästståndet i spetsen gällde det nämligen framför allt förhindra, att folkupplysningens sak blev en allmän statsangelägenhet. Den skulle enligt deras mening vara en hem-
mens och de enskilda kommunernas sak. Kommunerna skulle äga frihet att ordna sina skolangelägenheter efter sitt fria behag, själva bestämma över läroämnena, lärokursernas omfattning, lärotiderna, ävensom antaga lärare och avlöna dessa på sätt de själva funne för gott. Med denna uppfattning av folkskolans ställning såsom en rent kommunal angelägenhet följde ock, att folk-skoltankens fiender motsatte sig, att staten skulle lämna ekonomiskt bidrag till kommunernas skolväsen. Motivet härtill var icke sa mycket sparsamhets-skäl som fastmer principiella synpunkter. Naturligtvis insåg man konsekvenserna i fråga om statens inflytande på folkskolans utveckling, därest staten skulle bidraga till skolans underhåll. Och kunde man blott hålla ett sådant inflytande på vederbörligt avstånd, skulle det givetvis gå lätt nog att hålla folkskolan själv inom de snävaste gränser, sa att hon i fråga om sitt program icke komme utöver den ställning av hjälpanstalt åt de för barnens fostran odugligaste hemmen, den ställning av fattigskola sålunda, som enligt denna åskådning borde vara hennes egentliga uppgift. Därför träffade Erik Gustaf Geijer verkligen frågans kärnpunkt, då han i folkskoldebatten i prästståndet yttrade följande: »Det ar ej ur de lägre utan ur de högre sfärerna, som framskridandet gör sig gällande. Det utgår och har alltid utgått från det allmänna väsendet, utan vars inflytande familjer och kommuner ännu hade varit lämnade i sin råhet. Nu i synnerhet vill en rådande mening kasta nästan allt på kommunen. Jag fruktar, att det ar en frihetsanda, som driver på bakspår. Ingen kan mer an jag värdera den kommunala verksamheten, men jag önskar den i närmaste sammanhang med den allmänna och offentliga samt utövad under statens kontroll. Vill man kasta folkundervisningens framsteg i vårt land endast på kommunen, sa ar detta att ej blott göra den stationär, utan jag fruktar återgående. »
Jag har sa pass utförligt uppehållit mig vid den principstrid, som vid den lagstadgade folkskolans tillkomst fördes angående folkskolans ställning till stat och kommun, emedan den kastar ett nog sa klart ljus över vad denna strid även i fortsättningen av skolans historia och jämväl i våra dagar innerst betytt och alltjämt betyder. Hur har det blivit möjligt att från en ringa begynnelse föra folkskolan framåt till den storartade utveckling, som den trots allt likväl nått, till den djupt betydelsefulla faktor i vårt samhällsliv med rik välsignelse för vår materiella och andliga odling, som den för varje oförvillat omdöme måste erkännas vara? Det har blivit möjligt, sedan folkbildningen icke blott i ord utan i handling erkänts vara en allmänt nationell angelägenhet.
Det svenska bondeståndet och de övriga folkskolvännernas gamla program, att folkskolan skall vara icke en fattigskola utan hela folkets allmänna grundskola-medborgarskola har hittills kunnat och skall framdeles kunna realiseras, i den mån staten själv tager ledningen om hand, utövar den erforderliga kontrollen och lämnar det väsentligaste av de ekonomiska medel, som härför krävas. Den, som något känner vår folkskolas historia, vet ock, att det ar åskådningar, krafter och medel av nu angiven art, som givit folkupplysningssträvandena vind i seglen under de tvänne stora reformperioder, som vår folkskola hittills fått uppleva: den F. F. Carlsonska, som tog sin början på 1860-talet - jag behöver blott erinra om betydelsen av den statliga folkskol inspektionens genomförande - och den senaste, som i stort sett sammanfaller med innevarande århundrade, och under vilken statsmakterna på ett synnerligen verksamt satt främjat för folkskolans yttre ställning och inre arbete genomgripande reformer.
I riktig känsla av medlets effektivitet hava däremot under hela folkskolans tillvaro och icke minst i våra dagar, de, vilka såsom Geijer uttryckte det, vilja göra folkskolan icke blott stationär utan återgående, höjt fältropet, att folkskolans angelägenheter böra göras helt beroende av den kommunala självstyrelsen. Geijer, som på 1840-talet lat sin ställning till folkskolfrågan helt bestämmas av sin allmänna liberala och frihetsälskande grundsyn, såg likväl klart nog, att kravet på folkskolans utlämnande till det kommunala godtycket, härledde av »en frihetsanda, som driver på bakspår». Den svenska riksdagen har också hittills gott genomskådat den frihetsanda, som under en täckmantel av vackra talesätt vill folkskolan till livs, och resolut tillbakavisat dem, som i folkskolfrågan i den kommunala självstyrelsens namn smussla med utläggandet av bakspår.
För ett hundra ar sedan yttrade en annan av den tidens stora kulturpersonligheter, Esaias Tegnér, i ett skoltal följande: »Nationen inser nu allmänt, vad den aldrig bort glömma, vad de gamla visste redan för tre tusen ar tillbaka, att nämligen uppfostran ar en nationalangelägenhet, och följer med ständigt stigande intresse dess framgång inom fäderneslandet.» Men Tegnér och den samhällsåskådning, som han representerade, ville icke giva denna sanning full allmängiltighet. När han talade om uppfostran och undervisning som en ofrånkomlig nationalangelägenhet, sa ställde han en väsentlig del av nationen utanför. »Även den minst bildade», yttrade han vid samma tillfälle, »inser nu, att det bästa arv han kan lämna sin son ar tidens odling. Den ar numera nödvändig ej blott för det lärda ståndet, som fordom, utan för alla klasser av medborgare, som ej höra till den egent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
