- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /
718

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

718

SVENSK LÄRARETIDNING.

Nr 36

bunden av några slags moraliska rättesnören. Det ar en gammal rysk nihilistisk amoralism, som här mött kommunistisk statsteori. Och följden: »Öde och tomhet över vattnen, där de gamla ledstjärnorna ha slocknat». Dock - det ar enligt Broch endast några smådelar av det ryska folket, som på detta sätt brutit med den gamla moralen. »Vid deras sida flyter i bred ström de stora folklager, för vilka Moselagens tavlor och Bergspredikans bud oeh andra gamla normer ännu gälla, där måttfull egoism och livsfrisk altruism, sund mänsklighet ännu härska hos en del medvetet, hos de flesta omedvetet».

Men denna nya amorals utbredning hos den härskande klassen utgör naturligtvis en stark påfrestning för övriga folklager. Icke minst gäller detta ungdomen. Broch kommer med en alldeles häpnadsväckande upplysning: även i barndomsskolorna finns det kommunistiska »celler». Vissa barn utväljas att övervaka grupper av sina kamrater och få avlämna rapporter om deras uppförande. Rapporteras någon som alltför »borgerlig», avlägsnas han ur skolan. Man måste hålla med Broch, att själva planen, oavsett nu om den kan förverkligas i någon större skala, ar något ganska oerhört. »Sataniskt» och »djävulskt» löd domen av en av Rysslands främste psykologer.

Den bolsjevikiska undervisningsregimen anser Broch i stort sett vila på humbug. Omdömet ar strängt, och förf. borde kanske ha starkare framhållit den goda viljan att göra något, som otvivelaktigt har förefunnits. Men jag undrar, om icke Brochs uttalande rymmer ganska mycket sanning. Man kan i Ryssland finna en hel mängd nya pedagogiska uppslag förverkligade i enstaka modeller, som stickas främlingarna under näsan. Men dels ar det icke säkert, att allt nytt ar bra, dels torde dessa enstaka oaser betyda sa ytterst litet. En framstående kännare av Ryssland berättade här om dagen, huru han hade försökt att få se en vanlig rysk folkskola. Han sprang i Folkkommissariatet för upplysning - vilket inom parentes tycktes vara sällsynt dåligt organiserat-, han talade med Lunatjarskij själv, men ingen kunde begripa vad han skulle i en vanlig folkskola att göra. Han rekommenderades an den ena och an den andra utmärkta specialskolan - en vanlig folkskola fick han i själva verket aldrig se!

Mycket beklämmande ar att läsa vad Broch berättar om censuren. Den tyckes överträffa till och med den tsaristiska i småsinthet och dumhet. Alla meningar utom de härskande äro strängt taget förbjudna. Man var länge tveksam, om Einsteins teorier skulle få offentliggöras. Till slut befunnos de ofarliga. Platons skrifter måste förses med ett ursäktande förord, innan en översättning fick komma ut. Men till gengäld för den litteratur, som genom censuren utestänges,

bjudes på bolsjevikiska katekeser i alla | storlekar. Ingen examen kan tas, icke ens i rytmik och plastik, utan att en tentamen i kommunism följer med på köpet. Även vi ha haft ansatser åt detta håll - både beträffande katekes och censur -, men det var dock för några hundra ar sedan och ett frihetens paradis i jämförelse med Sovjet-Ryssland.

Sven Hedins skildring »Från Peking till Moskva» ar medryckande nog att hålla läsaren i gott humör under hela den långa färden. Kanske dock mest borta i mongolöknen, där Hedin bilade i sällskap med den märklige svensken Larson. I Moskva blev det nog litet för mycket av fäster och firande, för att Hedins iakttagaröga skulle kunna skumma mera an ytan. Vad han meddelar ar naturligtvis sanning, och man kan mycket väl lägga hans ljusa bilder vid sidan av Brochs mörka och få dem att stämma ganska bra. Men man stannar knappast i tvivelsmål om att Broch ar den, som sett djupare.

En fullt översiktlig framställning av det ryska samhällslivet tror jag ännu icke finns på svenska. Jag skulle därför vilja omnämna ett arbete av en tysk diplomat Kurt Wiedenfeld, vilket jag läst i engelsk översättning. Denna ar utkommen på det engelska arbetarpartiets förlag, och en av partiets parlamentsledamöter Kenworthy har försett den med ett mycket ryssvänligt företal. Någon antagonism mot bolsjevikerna bär heller icke framställningen spår av. I det stora hela talar dock arbetet om misslyckande även på det ekonomiska livets område. Wiedenfeld framhåller emellertid, att Ryssland har en icke oviktig moralisk tillgång i den hängivenhet för vad de anse vara riktigt, som präglar många kommunisters arbete. De äro verkliga föredömen i viljeenergi. Widenfelds koncentrerade framställning ar värd att uppmärksammas av den, som kan undvara de pikanta anekdoterna men sätter värde på en sammanfattande översikt.

Omnämnda böcker: Olaf Broch, Proletariatets diktatur, 5 kr. (Geber); Sven Hedin, Från Peking till Moskva, kr. 9: 50 (Bonnier); Kurt Wiedenfeld, The remaking of Russia, 3 s. 6 d. (Labour Publishing Company).

8. B-e.

Vilda seder i den nya forskningens ljus av Gustaf Bolinder. Alb. Bonniers förlag. Pris 7: 50.

Med detta arbete har förf. velat ge den stora allmänheten en populärt hållen framställning av de etnologiska resultat, som han kommit till genom resor och studier. Det ar med ett odelat nöje, som man ägnar sig åt dessa »kåserier», skrivna som de äro på ett ledigt och lekande språk och med ett visst humoristiskt inslag. Sa mycket mera ar det intressant att göra bekantskap med denna bok, som man överallt märker fackmannen. Här få vi se, att mycket, som vi anse som modärnt, har gamla anor bland naturfolken. Ja, att mycket som förefaller

oss på vår kulturs ståndpunkt egendomligt kan få sin förklaring i de seder och bruk, som ännu härska på andra ställen i världen.
Förf. inleder sitt arbete med en skiss »nakna och målade», där han utreder frågan om klädedräkten och folks olika sätt att smycka sig. I allmänhet äro vi väl böjda för den uppfattningen, att klimatiska och moraliska förhållanden mest ha bidragit till bruket av kläder. Men här får man nog göra vissa undantag. Patagonierna gå ju trots strängt klimat mycket litet klädda och skamkänslan får inte anses vara ursprunglig. Behovet att pryda sig har hos vissa folk i en oerhörd grad medverkat. Men naturligtvis har även klimatet bidragit. Hos många folk, t. ex. i Sydamerikas och Afrikas urskogar, ha nog kläder börjat att användas som skydd vid framträngandet i skogar och snår. Vidare få vi se, att rent magiska orsaker ha spelat in. Hos många folk där kläderna äro obetydliga, söker man genom tatuering och målning ge intryck av att vara klädd.
Bland det rikhaltiga innehållet märkes särskilt en skildring av olika krigsseder hos naturfolken. Krigstågen ha i allmänhet karaktären av överfall, vid vars planerande magiska besvärjelser och ceremonier äro av stor betydelse. Vi finna, att vissa naturfolk inte stå efter de »modärna» europeerna, ty även här finna vi giftgaser använda av en del indianstammar. Och att de vita inte stå efter naturfolken, få vi också klart för oss i nästföljande uppsats, »om skalpe-ring och huvudjakt». Skalperingen hade, innan de vita ankommo till Amerika, varit känd inom ett litet begränsat område, men sedan jesuiterna tagit sig före att uppmuntra de indianer, som lärde sig katekesen väl, med att ge dem stålknivar, fick den hastigt stor utbredning.
Inom den etnologiska forskningen har man mer och mer börjat betona magiens betydelse för uppkomsten av vissa kulter och sedvänjor. Särskilt går nog detta igen, som förf. påpekar, i många av våra hälsningar och hälsningsbruk. Huru många av oss tänka väl på att ordet »adjö» ursprungligen har haft en religiös betydelse. Det magiska draget framträder kanske allra bast, när grupper av personer mötas inom vissa stammar, då hälsningen sker - icke av artighet, utan för att skydda sig och de sina mot onda inflytelser. Samma ar förhållandet med de »ordnar» och hemliga sällskap, som också naturfolken i stor utsträckning kunna berömma sig av.
Förf. redogör vidare för det egendomliga coca-tuggandet samt för tobaksbruket hos indianerna. En särskild uppmärksamhet ägnar han åt den gruvdrift, som ägde rum i Amerika i pre-columbisk tid. Denna hade, trots att folket stod på stenåldersståndpunkt, nått en oerhörd utveckling. Likaså få vi en skildring av indianernas Pålbyggnader, som väl få

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:46:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1924/0726.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free