Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
732
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 37
missuppfattning, om man tror, att inga vägar kunna gå från den högre skolan till det praktiska arbetet. Inom alla samhällslager kommer skolbildningen väl till pass, och med all sannolikhet betalar den sig bättre på de praktiska banorna an på den lärda.
Sv. Dagbl. erkänner således, att här föreligger ett »högst allvarligt problem», men tyckes inte alls vara med om att gå den vag, som Ö. C. föreslagit, nämligen inskränkning av antalet parallellavdelningar i de kommunala mellanskolorna och läroverken. En var, som känner förhållandena, vet, att en dylik inskränkning nödvändigt skulle medföra en hårdare konkurrens vid de nu stadgade inträdesexamina. Men något sådant vill inte Sv. Dagbl. veta av. »Om man vill begränsa tillströmningen till de högre skolorna, får detta icke ske genom en sovring i form av stränga examina», säger tidningen.
Sa uttalar Sv. Dagbl. sin »förvåning» över »att icke yrkesarbetet har tillräcklig lockelse för nutidens ungdom». Men varför har det icke detta? Jo, därför att den stora massan av de högre skolornas lärjungar på grund av det nuvarande skolsystemet förutbestämmas för dessa skolor och för studentexamen vid sa tidig ålder, att i regel varken lärjungarna själva eller deras föräldrar då ha någon kännedom om för vilken levnadsbana de passa. Hade vi ett sådant skolsystem, som medförde, dels att avgörandet av levnadsbana uppskötes ungefär till konfirmationsåldern, då lärjungarnas teoretiska och praktiska anlag tydligare visat sig och deras egna önskningar med avseende på det blivande levnadskallet kunde mera göra sig gällande, dels att inga andra an de verkligen teoretiskt begåvade släpptes in på den teoretiska studiebanan, lider det icke det ringaste tvivel, att avlänkningen till de praktiska yrkena skulle försiggå i vida större utsträckning an vad nu ar fallet. Men mot införandet av ett sådant skolsystem arbetar ju Sv. Dagbl. med näbbar och klor. Att då stå och »förvåna» sig och »beklaga» hjälper föga.
Men olägenheterna av det nuvarande skolsystemet äro uppenbarligen sa stora, att icke ens motståndarna till en förnuftig skolreform kunna komma förbi dem. Dessa olägenheter äro i sig själva av den beskaffenhet, att de ropa högt på en snar förbättring. Men när det gäller sättet för avhjälpande av nämnda olägenheter, sticker man huvudet i busken och vill på inga villkor gå till roten av det onda.
Sålunda ar det i fråga om överproduktionen av studenter betecknande, att man först och främst söker en syndabock. För Sv. Dagbl. kan denna tydligen icke vara någon an-
nan an skolöverstyrelsen, ehuru överstyrelsen som bekant utövar sin verksamhet endast inom de gränser, som av konung och riksdag uppdragits. Att överstyrelsen icke har i sin makt att förhindra uppkomsten av kommunala mellanskolor, när de föreskrivna villkoren härför äro uppfyllda, ännu mindre att förhindra uppkomsten av sådana gymnasier som de två i Östergötland, vilka upprätt äts < utan statsunderstöd och över vilka Ö. C. beklagar sig, betyder ingenting. Överstyrelsen skall ändå föras fram som syndabocken!
Vidare ar det belysande för ställningen, att vad den ena av de båda förutnämnda högertidningarna rekommenderar för avhjälpande av den ifrågavarande överproduktionen, och som uppenbarligen ingenting annat ar an ett palliativ, förkastar den andra.
Vill man verkligen undgå sagda överproduktion, blir det nog anda till slut nödvändigt för skolreformens motståndare att bita i det sura äpplet och, såsom förut nämnts, uppskjuta inträdet i den högre skolan och förlägga lärjungarnas fördelning på olika bildningslinjer till en tidpunkt, då man har större möjlighet an nu att leda största delen av lärjungströmmen från den lärda och in på de praktiska levnadsbanorna.
Läroverkslärarna äro sig lika i alla länder.
Det finns en sammanslutning, som heter Confédération internationale du personnel de Tenseignement secon-daire (Läroverkslärarnas internationella förbund), och som på franskt initiativ stiftades före kriget men då hann att hålla endast några få konferenser. Förbundets verksamhet, som legat nere under kriget, upptogs åter i fjol genom en konferens i Prag. I ar har förbundet hållit en kongress i Warschau, i vilken rektorn vid högre allmänna läroverket i Jönköping, Gustaf Lene, deltagit. Hr Lene har återvänt till Sverige i lagom tid för att kunna före valen kungöra läroverkslärarnas i andra länder ställning till frågan om enhetsskolan.
Under många och stora rubriker går nu hr Lenes förkunnelse genom pressen.
Programmets stora fråga gällde, sade han, enhetsskolan, och i stort sett blev hela diskussionen till ett skarpt uttalande från internationellt håll emot folkskolan såsom obligatorisk bottenskola. Det var lika intressant som betecknande att höra, hurusom man härvid från and ra länder kom med nästan samma argument som de, vilka uttalats under diskussionerna här hemma. Ibland kunde
de rent av ord för ord överensstämma med vad som framkommit i Sverige. Den allmänna meningen var, att folkskolan har helt andra uppgifter an läroverket, och att folkskolans högre klasser icke kunna ersätta läroverkets lägre.
Diskussionen utmynnade i en resolution, i vilken man tog ett bestämt avstånd från enhetsskolan.
Stockholms Dagblad återgiver hr Lenes uttalande under huvudrubriken: »Internationell opposition mot enhetsskolan». För vår del anse vi rubriken här ovan: »Läroverkslärarna äro sig lika i alla länder» vara mera betecknande. Vi känna nämligen ganska väl till det förbittrade motstånd, som även från läroverkslärarna i utlandet rests mot enhetsskolan och den sega och ihärdiga kamp, som enhetsskolans målsmän där under en lång följd av ar fört för att bana väg för reformtankarna i förevarande avseende. Att läroverkslärare i alla länder förena sig i gemensamt motstånd ar sålunda ingenting, som bör för någon vara överraskande. Har väl läroverkslärarkåren i stort sett någonsin varit med om en genomgripande reformering av den högre skolan?
Seminarierna. K. m:t har den 29 aug. 1924 medgivit, att Friedrich (Fritz) Breitschneider - som upptagits till svensk medborgare med villkor att han inom ett ar från den 16 maj 1924, försedd med bevis att han upphört att vara främmande makts undersåte, inför länsstyrelsen i Karlskrona avlade tro-och huldhetsed - må, utan hinder därav att han icke i vederbörlig ordning avlagt tro- och huldhetsed, h. t. 1924 vinna inträde i den ettåriga seminariekursen vid folkskolseminariet i Växjö, dock att betyg över avlagd folkskollärarexamen icke må för Breitschneider utfärdas, förrän han styrkt sig hava uppfyllt det för erhållande av svensk medborgarrätt föreskrivna villkoret.
- Hos skolöverstyrelsen har styrelsen för Jönköpings och norra Kalmar läns landstings småskolseminarium i Jönköping anhållit om tillstånd att anordna undervisningen i hushållsgöromål vid småskolseminariet i Jönköping på det sättet, att densamma förlägges till de två sista veckorna av vårterminen, då dylik undervisning meddelas åt första klassens elever, ävensom till den första veckan av påföljande hösttermin, varvid undervisningen i fråga skulle för varje elevgrupp komma att omfatta 18 dagar med en sammanhängande undervisningstid av 4*/2 timmar pr dag.
Genom beslut den 25 augusti har skolöverstyrelsen medgivit, att den före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
