Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 38
stället för att portionsvis proppa i barnen en mängd onyttig minneskunskap vill den lära barnen självständigt arbete. Arbetsskola, det ar fördjupande, f or innerligande av undervisningen, självständigt skapande, väckande av de krafter, som genom självständig verksamhet skapa sedliga värden. Och allt växande i arbetsskolan skall ske i tecknet av den glada och stolta känslan, som ständigt blir ny för den, som skapar genom den egna kraften.
Enligt mångens mening ar arbetsskola detsamma som yrkesskola, slöjdskola eller i varje fall en skola, där man bedriver något slag av manuellt arbete. Det behöver inte alls vara sa. En lärare kan exempelvis bedriva slöjdundervisning utan att ha det minsta med ar-betsundervisning att skaffa. (Jämför: »Vår beprisade skolslöjd. En vidräkning» av Levi Johansson. Sv. Ltg 22-25.) Hembygdsundervisning med arbetsöv-ningar enligt den nya undervisningsplanen böra ju tillgodose arbetsskolidén, men denna undervisning kan bedrivas på ett sätt, som ar lika oförnuftigt som den gamla skolans drillundervisning. Huvudsaken ar ej, att barnen på något sätt sysselsättas, ej heller att de vid läsårets slut gjort sa många arbeten som möjligt. Om ej arbetet ar för barnet ett inre behov, om det ej känner sig manat att i praktiken omsätta en teoretisk insikt, att praktiskt lösa ett litet problem, om det manuella arbetet, ej okonstlat växer fram som ett organiskt led ur undervisningen, sa ar det till föga nytta. Den skola, där det manuella arbetet blir slentrian, ej ett fostrande medel, den skiljer sig på intet sätt från den gamla drillskolan ; den ar en fortsättning av den senare men med andra medel, ty i bägge fallen ar man slav under lärostoffet. Det väsentliga vid arbetsundervisningen ar ej det yttre färdigblivandet av ett arbete utan den inre kraftutvecklingen, det inre framåtskridandet, den gradvisa uppfattningen och erövringen av naturen, inträngandet i dess lagar, i dess djupa, hemlighetsfulla sammanhang. Om undervisningen ej lägges sa, att barnets skapande krafter utvecklas, sa ar den bluff, vore den an sa klämmig, och visade den på examensdagen upp an sa »vackraresultat». Här gäller ofta det ordet: »Det, som en lärare har i skyltfönstret, saknas ofta i butiken».
Arbetsskolundervisning kan bedrivas utan vare sig sax eller hyvel, klister-’ burk eller plastilina. En undervisningstimme, då läraren skenbart ar den ende, som ar aktiv, kan vara en arbetsskol-timme i djupaste bemärkelse. Och om läraren en solskensdag byter ut klass: rummet mot Guds fria natur, sa må han där utan ett ord tillsamman med sina lärjungar försjunka i betraktelse av Guds skapade verk och kan dock därvid vara arbetsskollärare. Ty det finnes saker och ting, som ej kunna bearbetas med ovannämnda verktyg utan endast med tillhjälp av själens fina känselspröt.
Arbetsskolan har, som nämnt, ingen speciell patentmetod utan gillar alla metoder, som på ett enkelt, okonstlat sätt leda till ovannämnda mal. Detta betyder emellertid ej, att den gillar metoder, som inom den gamla skolan behärskat undervisningen under sekler. I den pedagogiska diskussionen talas det exempelvis ibland om »frågemetodens avigsidor». I detta avseende hyser man inom arbetsskolan den åsikten, att frågemetodens största avigsida ar den, att det ar läraren, som frågar.
Ute i livet frågar eljest vanligen den, som ar okunnig i något hänseende, och vill ha besked, men i skolan har det varit och ar fortfarande ofta sa, att den, som sitter inne med kunskapen, frågar, och de, som ingenting veta, skola svara. I den gamla skolan betraktas det ofta som en näsvishet, om ett barn frågar om något av egen drift; i arbetsskolan stimulerar man barnens frågvishet, ty det ar den vetgirige, som frågar.
I den gamla skolan bedömdes lärar-skickligheten ofta efter den grad av dödsstillhet och orörlighet, som vilade över barnen^ under en lektion. I en »väl disciplinerad» klass sutto barnen sedesamt med knäppta händer och ögonen stelt riktade på läraren. Om själsförmögenheterna därvid sovo, betydde mindre. I arbetsskolan får gärna horas det glada sorl, som ar tillfinnandes överallt, där det arbetas beskäftigt och av hjärtans lust. I den gamla skolan avstängde man skolsalen mot yttervärlden i både bildlig och egentlig bemärkelse, i arbetsskolan målar man ej fönstren eller stänger utsikten på annat sätt. Där får barnet gärna se ut, ja, man riktar dess uppmärksamhet och dess blickar ut mot det levande livet och låter sol och glädje strömma in genom de öppna fönstren. Sol och glädje, i detta tecken skall ar. betsskolan segra!
Sol och glädje betyda i livet mycket, i barnens värld allt.
Under ett besök i Leipzig sommaren 1922 hade jag lyckan att hospitera hos skolreformatorn och solskensmänniskan Paul Georg Munch, lärare vid 5:e folkskolan i Leipzig Connewitz. De timmar, som jag åhörde hans undervisning, räknar jag till de lyckligaste i mitt liv, ty hr Miinch ar en gudabenådad pedagog. Han har uppbyggt åt sig en arbetsskola av skönaste slag; där syntes mig arbetsskolans ideal förverkligade. - I min egen undervisning har jag svårt att vara glad, sedan jag sett M., omgiven av sina glada och lyckliga barn.
Att hr M. ar en man, som skapat sig ett rykte, märkes nogsamt av det stora antal hospitanter, som infinna sig i hans klassrum. Nästan dagligen under hela läsåret får han mottaga besök av intresserade från alla Europas länder. Hr Munch har ofta blivit erbjuden befattning i ledande ställning men har alltid avböjt. Han vill förbliva lärare. Däre-
mot propagerar han flitigt för sina idéer såsom föredragshållare, kursledare men framför allt såsom pedagogisk författare.
I Sv. Ltg 1922, nr 51, har jag gjort ett försök att skildra mina intryck av hr Munchs undervisning. Här nedan vill jag med några ord omnämna hans böcker.
M. har gjort till sin uppgift att vinna folkets intresse för skolfrågor. Skolan blott lärarnas sak - det var en gång l Nu måste skolan vara hela folkets angelägenhet. Ty hela folket bör vara med, när det gäller skolans arbete. Alla måste lägga handen till verket: barn, lärare och föräldrar; eljest blir den skola, i vilken ungdomen skall arbeta sig till kraft och glädje för hela livet, idel lappverk.
För att bidraga till nåendet av detta mål har M. sedan några ar tillbaka utgivit skrifter, vilka, som han själv säger, »på ett enkelt, okonstlat och roande sätt skola tala om, vad den nya skolan vill». Och här ar verkligen rätte mannen för denna uppgift. Böckerna berätta om skolförhållanden på ett sätt sa klart och enkelt, sa fullt av humor och kärlek, att de - lyckligtvis - ej blott kunna rekommenderas som facklitteratur åt läraren. Varje mor och far, som vill följa med, förstå och befordra sitt barns utveckling, skall med växande spänning läsa däri.
Den, som vill ha klarhet över arbetsskolans väsen, bör läsa »Freude ist Allés». Det ar ingen vetenskaplig avhandling utan korta skildringar av det, som författaren och hans följeslagare sett under en inspektionsresa i Bayern. Dessa skildringar och de tankar, som författaren knyter till desamma, visa klart och tydligt grundskillnaden mellan den gamla skolan och arbetsskolan, mellan själslig drill och kraftutveckling.
I boken »Die Kunst, Kinder zu unter-richten» ger författaren först en överblick över de olika undervisningsmetoderna och låter därmed en typisk företrädare för varje, därvid börjande med Sokrates, behandla den lilla bibliska berättelsen om änkans skärv. I bokens andra del behandlas uppsatsundervisningen, på vilket område författaren ar specialist. Han visar här, hur han själv bragt det därhän, att barnen av inre böjelse och med glädje lära sig uppsatsskrivningens konst. Det viktigaste därvid ar, att man ej fordrar något onaturligt och alltför svårt av barnen, ty då dödas den för varje barn naturliga driften att meddela sig med andra, och det ar denna drift, som läraren skall begagna sig av och bygga på.
I en tredje bok: »Mit Jungvolk äller Länder auf Sylt, ein pädagogischer und völkerpsykologischer Versuch», berättar Miinch om ett intressant experiment. Författaren tillbringade sommarferierna 1922 på ön Sylt tillsamman med en skara pojkar och flickor i 14-16 års-åldero, vilka han hade samlat ihop från 11 av Europas stater. Att läsa om huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
