Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 46
SVENSK LÄRARETIDNING.
911
milera detta med sitt eget liv. Här försiggår något likartat med vad som sker, då konstnären skapar ett konstverk. Verkligheten drages in på själens egen mark, blir där på ett inre sätt närvarande och formas till konstverk under konstnärssjälens krafter och krav. Det ar verkligheten men bruten genom ett temperament. På samma sätt ställes den växande personligheten, den konstnär den bar inom sig, inför uppgiften att av och ur massan av intryck, föreställningar och tankar, skapa något enhetligt. Även här flyttas verkligheten in på själens egen mark och bearbetas genom en inre livsprocess genom att pröva och döma, utvälja och förkasta. Frågan blir, hur vi skola kunna öva och stärka barnets krafter för denna inre verksamhet, utveckla deras egna organ, sa att de förmå fritt bruka dem och för sin personlighets växt hämta näring var de finna den. Men förvisso räcker det här icke med blott den formella bildningen, utan undervisningen måste också givas ett innehåll, som ger näring ej blott åt förståndet utan också för känsla, viljeliv och handlingsförmåga och därmed växtkraft för hela personligheten.
Men när det gäller att sätta s j als verksam heten i rörelse for att utveckla vad man har eller samla in en sund näring, blir givetvis viljan centralkraften i viljans uppfostran. Som medelpunkt rör sig också personlighetspedagogiken. Viljan ar ju den aktiva sidan av själens kraft och bär i sig tendens till handling. Det ar också viljan och den allena, som ur kaos av böjelser, anlag och krafter kan skapa den enhet och stadga, som utmärker det personliga livet. All anlagets rikedom och egenart förmår ej ensam skapa personligheten. Först viljan ger den segerrika energi, som förmår försvara vår individuella tillvaro mot den yttre världen, och av dess etiska daning far livet kraft och fullhet.
Men då viljan ar förmåga av självbestämning, kan ingen tvingas att vilja. De starkaste motiv, som satta viljan i fri rörelse, äro kärlek och lust, och dessa i sin ordning födas av föreställningar och känslor i förening med varandra. Hur skall man alltså kunna ge föreställningar och sa känslobetona dessa, att de satta viljan i rörelse mot handling. Tanken utövar foga inflytande på viljan, och förbindelsen mellan förståndet och viljan går via känslan. Varje viljeakt föregås av en känslovåg.
Men de krafter och den viljeenergi, som utlösas och organiseras, måste sättas i rörelse mot något mal. Även i personlighetsutvecklingen ar idealet den stora drivkraften. Att uppfostra till personlighet ar att leda en människa ut ur ett liv utan mal till ett klart medvetande om hennes bestämmelse. I en målsättning, som omspänner hela livet och tar allt i sin tjänst, träder personlighetens aktivitet och verkliga vilja fram. Däri får den också ett värn och ett fäste gentemot tillfälligheternas växlande mo-
tivimpulser, som ögonblickets lust eller ve lägger fram för viljan. Men det personlighetens mal, som innebär en självhävdelse for att bli vad man bör bliva, måste dock vinnas inom de gränser, som betingas av andras intressen och rättigheter. Därför bör redan i skolan ans vars-och solidaritetskänslan väckas och odlas, och livsmålet inställas även efter samhälleliga synpunkter. Personlighetspedagogiken arbetar till tjänst för den växande personligheten men därmed också till tjänst for samhället. Den fattar den enskilde i sitt livssammanhang och tänker sig icke först individen i dess avskildhet for sig, för att därefter, sedan den ar färdig, sätta in den i samhörigheten. I gemen-samhetslivet äro de krafter verksamma, som fora igenom den individ, som träder in i deras livssammanhang, men tillika gör den vardande personligheten också sin insats i dessa kraftkomplex.
Min framställning har blivit allmänt hållen, och ingen torde heller i ett föredrag som detta vänta sig någon utarbetad metodik för personlighetsfostran. Det blir ju här fråga om skolans hela organisation i arbete och lek, i läroplan och kurser, om det personliga förhållandet mellan lärare och elever och mellan lärjungarna inbördes. Tänka vi på skolans ämnen, veta vi ju alla, att vissa ämnen taga barnens själv verksamhet i anspråk i större utsträckning an andra. I dessa få de sålunda tillfälle att själva ge något av sitt eget och utveckla sin egen skaparkraft i uppgifter, som givas dem. Men även vid undervisning i de rena kunskapsämnena bör man kunna finna motiv, som sätta viljan i verksam rörelse mot personligheten. Även här kan man taga sin utgångspunkt i barnets begär att växa och hävda sig själv och söka förbund med de krafter, som där löftesrikt sträcka sig mot idealet.
Låt mig försöka ge en illustration till detta genom att ett ögonblick stanna inför ämnet kristendomskunskap. När vi med de unga gå att i den kristna etikens ljus söka efter mening och mål för vårt liv, kunna vi i sanning säga: Det ar stort att vara människa. Då Gud tänkte världar och folk, tänkte han dig också och gav dig ett stycke tid att däri utgestalta hans skapartanke. Du ar en Guds tanke men också en Guds förhoppning om att du skall bli det bästa möjliga. Men det beror också på dig själv, på din vilja och ditt arbete om du skall bli det. Utan arbete kan du aldrig bli den till kropp, själ och ande rikt utvecklade. Arbete ar den lag, Skaparen satt för vårt liv, och liv ar arbete, ett förnuftigt och ändamålsenligt användande av våra krafter.
Men det räcker ju icke med att framhålla de etiska krav, som ställas på vår vilja, utan viktigare och svårare ar det att förmå viljan att omfatta, erkänna och hylla dessa krav och sa förverkliga plikterna i dygder. Här gäller att finna motiv, som verka oss förutan. Fram-
ställningen av det religiösa livet synes mig härvid icke böra sa ensidigt framhålla den ro och vila, livet ger åt den trötte och betungade, att det far något av dödsberedelse över sig. Valar religionen en överindividuell kraft, men den måste dock för att vinna aktivitet i våra liv ingå livsförening med våra egna krafter. Och måste vi framhålla klyftan mellan vad som ar och vad som borde vara, sa må vi dock icke sa betona den brutna viljan, att vi döda ideell utvecklingslängtan. Hur välsignad och rik den förlåtande nåden an framställes, får den dock icke bli till opiat eller något surrogat för den egna viljans ärliga strävan. Här ar förvisso av vikt och verkan att låta religiösa personligheter träda fram i ett liv av kamp och seger för att visa, hur en sanning ter sig, när den omsattes i levande liv.
Vid framställningen av den historiska kristendomen skall det icke bli svårt att visa, att ju högre en religionsform står, desto högre sätter den arbetet, och att kristendomen framför andra har adlat arbetet. Låt oss icke framhålla det förlorade paradiset som ett sysslolöshetens Schlaraffenland, och den himmel, vi tala om som vårt e vighets mal, som en evig fridag med oändlig vila och dess salighet som en motsats till jordlivets arbete. Den bör snarare framhållas som en salig arbetsdag med växande klarhet och personlighetslivets fullkomning.
Och vilka rika tillfällen ger icke undervisningen i historia och samhällslära att framhålla aktivitetens vikt och personlighetens värde. Historien, i synnerhet kulturhistorien, ar ju redogörelsen för människornas arbete och resultatet därav. Människan skulle an i dag varit vilde, långt nere i barbariet, om hon icke arbetat, ty all kultur och all civilisation har framgått av, ur och genom arbete. Och i alldeles särskild grad inbjuder samhällsläran att hävda aktivitetsprincipen genom att betona nödvändigheten av att var och en brukar sina krafter och möjligheter sa, att han blir en verksam och närande och icke tärande samhällsmedlem, en man for sig som icke behöver ligga andra till last. Samhällets hälsa och allmänt väl ligger däri, att folket vill arbeta, kan arbeta och får arbeta.
Till sist vill jag säga, att uppfostran till personlighet har idealitetens karaktär. Den har det med avseende på barnet, i det att den däri ser icke blott ett lätt ersatt exemplar av ett talrikt släkte, utan hävdar dess höga värde och oför-ytterliga värdighet. Att se barnet, även gossen i den slitna kappan, i ljuset av dess bestämmelse, trycker humanitetens prägel på all uppfostrande verksamhet, ty bestämmelsens värdighet skyddar barnet för all brutalitet.
Personlighetspedagogiken ådagalägger sitt ideella betraktelsesätt även med hänsyn till samhället. Den avser ju att fostra rikt utvecklade, livsdugliga, viljestarka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
