Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
956
SVENSK LÄKARETIDNING.
Nr 48
ligen förhåller sig sa, att endast den, som själv finner sin framställning vila på bräcklig grund, känner behov av att tillgripa sa pass betänkliga stod for att stärka densamma.
Man har icke heller läst många sidor av skriften, förrän den uppfattningen tränger sig på en, att ifrågavarande s. k. källmaterial knappast kan hava medtagits i syfte att verkligen övertyga på området sakkunnigt folk. Ty var och en, som ar något förtrogen med hithörande förhållanden, vet mycket väl, att svaren på den inspekterandes frågor äro i hög grad beroende av frågorna själva. En tendentiös fråga kan lätt föranleda ett svar, som av den inspekterande kan tagas till intäkt för hans egen mening, ehuru den svarande icke avsett något sådant. Den stora allmänheten däremot, som ar foga inne i Skolförhållandena, påverkas utan tvivel sa mycket bättre genom dylikt gods av det lättare slaget. Och det synes nu gälla att per fas et nefas skapa en allmän och stark folkopi nion mot bottenskolprincipen och särskilt mot den form därav, som kommit i tillämpning i mellanskolan.
Av skal, som torde framgå av det föregående, lämna vi de anonyma uttalandena åt sitt varde och upptaga här till prövning endast ett par ej anonyma anföranden, som författaren själv tillmätt synnerlig betydelse.
Som bevis for att mellanskolan skulle medföra fara för överansträngning och olämplig forcering av arbetet anför förf. följande episod från ett inspektionstillfälle vid namngiven skola.
Vid ett besök vid skolan åhörde jag en lektion i tyska i högsta klassen få veckor före realskolexamen. Där förekom ett flertal grova fel vid översättning från tyska till svenska, utan att de på något satt påtalades. När jag anmärkte på detta förhållande, förklarade rektor, att hänsynen till examensskrivningen nödvändiggjorde ett sa intensivt grammati-serande, att översättningen finge stå tillbaka.
Då vi väl få antaga, att författaren vill ha sin broschyr tagen på allvar, kunna vi visserligen icke utgå från att citatet har ett huvudsakligen skämtsamt syfte, ämnat att visa, hur valhänt lärare söka försvara ett felaktigt tillvägagångssätt, när de utsättas för anmärkning. Men något annat förnuftigt ändamål an det sistnämnda kan väl dock anförandet av dessa oöverlagda ord - i fall de nu äro rätt återgivna av förf. - näppeligen tjäna. Ty en var måste ju utan vidare inse, hur bortom all rim och reson det skulle vara att för en nära förestående examen träna genom att avsiktligt underlåta att rätta ett flertal grova översättningsfel. Men för öv-
rigt tillåta vi oss fråga: Om det nu skulle vara sa, att några översättningsfel skulle fått gå utan anmärkning vid det ifrågavarande inspektionstillfället, ar hr Johansson sa alldeles säker på att, icke detsamma skulle kunna ske vid inspektion i en statens realskola?
Prövar man halten av ett annat citat ur ett yttrande, som skulle hava förekommit vid samma skola, kommer man till enahanda resultat. Rektor skulle på tal om inträdesprövningarna hava sagt:
Det ar sa liten skillnad mellan vad lärjungarna kunna, när de lämna sjätte och när de lämna sjunde folkskolklassen, att det gör ungefär detsamma, om man prövar dem på den ena eller den andra kursen.
Författaren ar genast redo icke blott att kritiklöst godtaga ett sådant omdöme. För egen del ger han det därtill en vidare räckvidd an att gälla endast skillnaden mellan de ifrågavarande båda folkskolklasserna.
Nu ar det för var och en, som känner något till Skolförhållandena på platsen, ganska lätt att få fram den sanningskärna, som kan hava legat till grund för sistberörda yttrande. Den ifrågavarande sjunde folk-skolklassens kurser hava en praktisk inriktning för att bilda ett lämpligt övergångsled till fortsättningsskolan, som ar yrkesbetonad. Sålunda har den allmänbildande folkskolkursen i huvudsak bringats till avslutning i den sjätte klassen. Tages vidare i betraktande den omständigheten, att. sjunde klassens lärjungar under sista året hunnit glömma bort åtskilligt av vad de tidigare lärt och som ej repeterats - händer det inte, att lärjungar även i statens skolor glömma bort vad de lärt? - ar det ingalunda svårt att förstå, att lärjungarna från denna klass ej skola reda sig bättre an kamraterna från föregående klass vid prövning i t. ex. allmän geografi, när de under sista året väsentligen sysselsatt sig med näringsgeografi, eller i svensk historia, när de under sista året läst allmän historia, o. s. v. Att på detta förhållande bygga en sa grundlös slutsats, som att folkskolans lärjungar vid genomgång av en hel årskurs knappast skulle lära någonting alls, och detta icke ens på det allra högsta stadiet, förefaller ganska djärvt. I varje fall förråder det en brist på sakkännedom, som man knappast skulle kunnat vänta hos en ledamot av skolöverstyrelsen, helst som han till på köpet ar ledamot av ett skolråd. Detta torde bättre an något annat vara ägnat att uppenbara icke endast de anförda källornas värdelöshet i och för sig utan också författarens obesvärade bruk av dem.
Det finnes emellertid en annan, vida allvarligare synpunkt, som bör läggas på det hänsynslösa bruket av detta högst egendomliga källmaterial.
Vissa yrken och kall ställa alldeles särskilda anspråk på förtroende, hänsynsfullhet och takt hos sina utövare. Dit höra bi. a. prästens och läkarens grannlaga kall. Prästen och läkaren äro sedan länge genom lag eller allmän praxis förpliktade till tystlåtenhet rörande angelägenheter, som i förtroende bringas till deras kännedom. Inspektörens grannlaga uppgifter ligga mycket nära detta område. Ty samarbete, grundat på ömsesidigt förtroendefullt tankeutbyte mellan den inspekterande och de inspekterade utgör en oundgänglig betingelse för framgång på skolans ofta svårarbetade mark. Inspektören har visserligen att utöva en kontrollerande verksamhet samt att giva rad och anvisningar, men hans arbete blir förfelat, om han icke förstår, att han ävenledes och kanske framför allt bör komma till lärarna som en vän, vilken de kunna omfatta med förtroende och till vilken de kunna få frambära sina meningar och önskemål utan risk att efteråt få sina yttranden vid dessa förtroliga samtal förrådda inför offentligheten. Det vill synas, som om hr Johansson hade stirrat sig fullkomligt blind på syftet att komma den kommunala mellanskolan till livs, då han till den grad, som nu skett, förbisett en inspektörs grannlaga uppgift i sistberörda avseende. Hans »samtal» med lärarna vid inspektioner av kommunala mellanskolor ha nämligen icke varit enbart av nyss angivna förtroliga art. De ha uppenbarligen inrymt en god del av fiskals- och spionerimoment, som utmynnat däri, att han antingen fört bok över »samtalen» eller ock lagt dem på minnet för att kunna göra bruk av dem i sin broschyr.
Vi kunna tryggt försäkra, att om en statens folkskolinspektör toge sig före att på ett sådant sätt behandla lärarpersonalen inom sitt område, som hr Johansson behandlat vissa lärare vid de kommunala mellanskolorna, och sålunda åt offentlighetens okritiska omdöme prisgiva vad han sett och hört i de särskilda skolorna, sa skulle han vara dömd såsom inspektör. Han skulle med ens ha förlorat all aktning hos sin lärarpersonal. Allt förtroligt samarbete mellan inspektör och lärare vore efter den dagen omöjliggjort, arbetet i skolorna bleve olidligt, och, det värsta av allt, skolan komme därav att taga skada. På samma sätt skulle det - därom äro vi övertygade - gå inom ett läroverk, i fall dess rektor lade sig till med hr Johanssons metoder i berörda avseende.
Att sådant, som står i sammanhang med inspektionen, bör grannlaga be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
