Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
976
SVENSK LÄRAKETIDNING.
Nr 49
andelar i minimiavlöningarna för närvarande utgör respektive 190, 150, 120 och 100 kr.,skulle ökningen därav komma att uppgå till omkring 50 %\
I avseende på det kommunala bidragets belopp anser överstyrelsen, att även andra synpunkter torde kunna göras gällande.
Vid tidigare genomförda lönregleringar för lärarpersonalen vid folk- och småskolor har man sökt avpassa statsbidragen sa, att kommunerna skulle besparas någon mera avsevärd kostnadsökning på grund av lönernas höjning. Vid 1918 års lönreglering kom denna grundsats till tillämpning på det sätt, att staten övertog kommunernas avgifter för lärarnas pensionering. Skulle samma grundsats tillämpas vid den nu förestående lönregleringen, borde alltså något lägre belopp an de nyssnämnda fastställas såsom kommunernas bidrag till lärar-avlöningarna, vilka i övrigt skulle bestridas av statsmedel. Såsom skäliga belopp i detta hänseende skulle enligt överstyrelsens mening kunna ifrågasättas 240 kr. för ordinarie och 180 för extra ordinarie folkskollärare samt 150 kr. för ordinarie och 120 kr. för extra ordinarie småskollärare. Det ar uppenbart, att genom en sådan anordning beträffande kommunernas bidrag beräkningen av statsbidragen, som ju enligt det förstnämnda alternativet skulle bliva nog sa invecklad, komme att i sa hög grad förenklas, att varje anledning bortfölle att, såsom kommittén ifrågasatt, för åstadkommande av önsklig enkelhet i tillämpningen av det nya lönsystemet, på statsverket överflytta hela den kontanta avlöningen till lärarpersonalen, en åtgärd mot vilken enligt överstyrelsens mening åtskilliga skal tala.
Överstyrelsen vill icke bestämt förorda någon av de alternativa möjligheter för ordnande av här ifrågavarande angelägenhet, som angivits i det föregående, men anser sig dock böra uttala, att goda skäl synas tala för sistberörda alternativ.
Särskilt torde avseende böra fästas vid det förut omnämnda förhållandet, att kommunernas skattekraft alls icke står i någon relation till deras placering inom olika ortsgrupper, och att detta förhållande närmast synes böra medföra, att kommunerna bliva likställda i fråga om bidrag till läraravlöningarna. Det sistberörda alternativet torde, såsom antytts, också bäst stå i överensstämmelse med de principer, som följdes vid genomförandet av senaste lönreglering.
Mellanskolornas vittnesbörd.
ni.
I det föregående ha vi tillåtit oss att påvisa halten av en del källmate-
rial, som undervisningsrådet Johansson funnit lämpligt att i betydande utsträckning anlita för sin »upplysningsskrift», ehuru han på förhand bort kunna inse dess tvivelaktiga värde för den sak, han velat belysa, i varje fall sa vida avsikten verkligen varit, att hans skrift skulle lämna bidrag till en riktig bild av mellanskolornas allmänna förutsättningar och verksamhet i det hela. Vi finna oss nu föranlåtna att i fortsättningen något närmare skärskåda den bevisföring, som författaren med utgångspunkt från källor av växlande art tagit sig friheten att använda.
Förf. sysselsätter sig av naturliga skäl särskilt med frågan om folkskolans bärkraft. Till belysning av denna fråga framlägges åtskilligt s. k. erfarenhetsmaterial. Totalintrycket av det hela skulle sa enligt förf:s mening bliva det, »att de lärjungar, som från folkskolorna övergå till mellanskolorna, i stor utsträckning äro otillräckligt förberedda, och att det visat sig omöjligt att anordna inträdesprövningarna (till de senare skolorna) på ett sätt, som ger garantier för en i detta avseende önskvärd gallring». Detta förhållande framställes rent av som en pålitligt dokumenterad erfarenhet och ett obestridligt faktum.
Karaktäristiskt ar nu till en början, att författaren söker förläna f ramställningen ett sken av opartiskhet och vederhäftighet genom att något beröra även källor av innehåll, som ej överensstämmer med hans egen uppfattning. Men dessa avfärdar han helt enkelt med överlägsna gester, som i sak ingenting säga, ehuru de utan tvivel göra sig ganska bra inför okritiska läsare. I överstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkande framhåller majoriteten på tal om folkskolans bärkraft bi. a., att folkskola av B l-f ormen kan, enligt vad erfarenheten givit vid handen, i fråga om arbetsresultat med allt skäl jämställas med A-skolan samt att även B2-skolan kan, om man särskilt tager i betraktande de mera begåvade barnen, anses i det närmaste likvärdig med densamma. Denna samlade erfarenhet, som varje med folkundervisningen förtrogen sakkunnig torde kunna i det hela bekräfta, avfärdas nu av författaren lekande lätt genom den skäligen enkla invändningen, att överstyrelsen därmed hade givit A-skolan ett synnerligen svagt betyg. Komme denna i stort sett icke längre an Bl-skolan och icke mycket längre an B2-skolan, ja, »sa står det verkligen illa till», finner förf., och därmed anses motståndarnas vägande inlägg i denna betydelsefulla del till fullo vederlagda. Som ledamot av den centrala skolmyndigheten borde förf. väl ändock besitta sa pass kännedom om folkskolväsendet, att han ej skulle be-
hö vt ställa sig alldeles främmande för den egentliga förklaringen till det av kollegerna inom överstyrelsen anförda förhållandet. Men det förefaller, som om undervisningsrådet Johansson saknade all kännedom - i varje fall låtsar han sa - om de verksamma metoder, som efter hand utbildats för undervisningens lämpliga bedrivande inom B skolorna. Visserligen ställa dessa metoder rätt stora krav på lärarens arbetskraft, men i gengäld verka de sa mycket mer a f ram j ande p å lärjungarnas självverksamhet i olika riktningar samt leda på grund härav verkligen till ett oväntat gott resultat, för sa vitt det ej ar fråga om det allra svagaste lärjungmaterialet. Detta senare saknar emellertid betydelse i detta sammanhang, ty ingen har på allvar förutsatt, att mellanskolornas motsvarighet inom den föreslagna nya skolorganisationen skulle vara avsedd för de i intellektuellt avseende undermåliga folkskolbarnens vidare utbildning.
Med en liknande tom gest avvisar förf. högdraget den samlade sakkunskap på området, som statens folkskolinspektörer representera. I den allsidiga och samlade bild av de på mellanskolornas verksamhet inverkande omständigheter, som han angivit sig ämna teckna, borde man väl haft skäl att förvänta åtminstone några typiska uttalanden av dessa i fråga om folkskolans bärkraft speciellt sakkunniga. Men icke ett enda sådant anföres. Förf. tillmäter dem tydligen alltför ringa betydelse för denna frågas belysning. Ett eventuellt krav i denna riktning avspisas förvånande enkelt med den frågan:
Har många av folkskolinspektörerna ha haft anledning och tillfälle att granska eller ens mera ytligt iakttaga folkskolan ur synpunkten av dess duglighet som grund för mellanskolan?
Detta skulle givetvis - för sa vitt det ar något annat an en klingande fras - innebära, att statens inspektörer förklarades alldeles inkompetenta att bedöma, huruvida och i vad mån folkskolan i olika delar av landet fyller sin uppgift på ett sådant sätt, att lärjungarna vid avgången nöjaktigt inhämtat det i författningarna åsyftade kunskapsmåttet. Ty det ar just detta och ingenting annat, vilket författningsenligt kräves såsom förutsättning för mellanskolornas tillfredsställande verksamhet.
Vi skola emellertid på denna punkt något komplettera förf:s uppgifter. Enligt den inom skolöverstyrelsen gjorda sammanfattningen av de inkomna yttrandena över skolkommissionens betänkande anse icke mindre an 39 folkskolinspektörer - en del har icke uttalat sig i denna punkt - det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
