Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 51
SVENSK LÄRARETIDNING,
1023
tigt belysa det ifrågavarande materialet.
Förf. meddelar, att han vid sina undersökningar funnit, att AB i avgångsbetyget från folkskolan i stort sett motsvarar högst B i inträdesbetyget vid mellanskolan och att även relationer som a-B eller AB-BC ej äro ovanliga, för att ej nämna exempel på ännu sämre överensstämmelse. Att låta sådant utan närmare belysning av problemet gälla såsom »dokumenterade» vittnesbörd om vare sig folkskolans bristande bärkraft eller de inträdessökandes otillfredsställande förbildning, förefaller sa betänkligt, att man har svårt att förklara, hur förf. kunnat taga sa ytligt på saken. Icke den minsta antydan gives om de skilda syften, som dessa utan vidare sammanställda betyg avse att tjäna, icke heller nämnes ett ord om de helt olika förhållanden, under vilka de skiljaktiga vitsorden tilldelats lärjungarna. Hade sa skett, skulle den bristande överensstämmelsen ej behövt ge anledning till någon undran alls.
Avgångsbetyget från folkskolan avser ju att meddela lärjungarna ett slutgiltigt vitsord över deras förvärvade kunskaper och färdigheter, ett vitsord, som för det stora flertalet kommer att gälla för livet, vadan det här gäller för läraren att, med bortseende från tillfälliga omständigheters inverkan, söka åstadkomma en sa sann totalbild av lärjungen som möjligt. Och det ar honom sa mycket lättare att göra detta, som han i vanliga fall ensam haft hand om lärjungen under en följd av ar. En sådan synpunkt gör sig ju för övrigt också gällande vid läroanstalter av annat slag.
Hur annorlunda te sig icke förhållandena, när inträdesbetyget vid mellanskolan sättes. Här gäller det ju vanligen endast frågan godkänd eller icke godkänd. I de flesta fall kan man inskränka sig till detta. Eventuella överbetyg, för vilkas rättvisa fastställande tydligen skulle krävas ett mera ingående förhör, hava ju ingen egentlig betydelse, under förutsättning att samtliga godkända kunna i skolan intagas. I de enskilda fall åter, där en mera betydande gallring bland de inträdessökande ar av utrymmesskäl påkallad, faller det sig helt naturligt att vid bedömandet av prövningsresultatet anlägga en sa låg betygsskala som möjligt, för att utslaget i den eftersträvade riktningen må bliva sa mycket mera framträdande. När därtill kommer, att tillfälligheternas spel vid dylika prövningar alltid göra sig gällande, och detta desto mera under ju olämpligare former de försiggå, sa skulle det snarare varit ägnat att förvåna, därest en större överensstämmelse rått mellan folkskolbetygen och inträdesbetygen.
Det har funnits en tid, då förhållandet mellan gymnasium och universitet var analogt med det nuvarande förhållandet mellan folkskola och kommunal mellanskola. Avgångsbetyg från gymnasiet berättigade då icke till inträde vid universitetet, utan för sådant inträde fordrades särskild inträdesexamen. Det var den tidens studentexamen. Nog inträffade det då ofta - på motsvarande sätt som nu vid kommunala mellanskolan - att inträdessökande i studentexamen vid universitetet fingo lägre betyg i ett eller annat ämne, an gymnasiets lärare funnit från sin synpunkt rättvist att tilldela dem. Men inte förklarades gymnasiet fördenskull odugligt såsom underlag för universitetet. Då förf. nu låter den nämnda jämförelsen mellan betygen från folkskolan och betygen vid inträdesprövningen ingå såsom en del av det »erfarenhetsmaterial», på vilket han bygger sin slutsats om folkskolans oduglighet såsom underlag för den kommunala mellanskolan, röjer han åter, hur främmande han ar for det verkliga förhållandet.
Såsom ännu mindre sakkunnig framstår förf. genom hela sin framställning av mellanskolans förhållande till Sjuklassig folkskola. Att frågan om den sjunde folkskolklassens ställning inom det nuvarande skolsystemet just nu utgör föremål för särskild utredning inom skolöverstyrelsen synes vara förf. helt obekant, eller, om sa ej varit händelsen, betraktar han i varje fall denna omständighet sa betydelselös, att den i detta sammanhang ej förtjänar att omnämnas. I stället möter han problemet med en rad oförstående frågor och förklarar till på köpet, att han icke ens aktat nödigt skaffa sig någon överblick över det sätt, varpa detta problem för mellanskolans vidkommande blivit löst på olika orter.
Hur ställer sig saken för de lärjungar, som från dylik skola (Sjuklassig folkskola) övergå till mellanskolan? frågar förf. Skola de övergå direkt från sjätte klassen och således med på vissa punkter endast 6/7 av den föreskrivna kursen genomgången? Eller skola de vänta med övergången, tills de ha avslutat folkskol-kursen i sjunde klassen, och således bli utsatta för ytterligare ett års försening utöver den förut berörda? Eller skola de på sommaren efter sjätte klassen inhämta, vad som felas?
Det verkar ej vidare imponerande, när ett undervisningsråd för egen del förgäves söker efter svar på dessa grundläggande spörsmål. Måhända skulle det i någon mån vara ägnat att ge någon ringa ledning i svårigheterna, därest vi helt enkelt hänvisa till bestämmelserna i gällande stadga för mellanskolan, vilka synas oss lämna tillräckligt klart besked:
For att kunna antagas till lärjunge i skolans första klass fordras att vid anställd offentlig prövning hava visat sig innehava det kunskapsmått, som inhämtas vid genomgång av minst fyra årsklasser av egentlig folkskola av Ä formen.
Icke mindre bortkommen förefaller förf. hava varit, när det gällt att vidtaga effektiva åtgärder för en förnuftig begränsning av lärostoffet i mellanskolorna. En ändamålsenlig koncentration i undervisningen utgör dock en grundförutsättning för framgångsrik verksamhet vid dessa skolor, såsom sa ofta från verkligt sakkunnigt håll framhållits och senast av chefen för skolöverstyrelsen med särskilt eftertryck betonats. Men detta solklara förhållande kan förf. icke alls begripa.
När slutmålet för mellanskolan ar detsamma som för realskolan, sa kan enligt f örf :s övertygelse undervisningsplanen för den förra aldrig komma ifrån uppgiften att på fyra ar tränga ihop allt det lärostoff, som ar avsett för realskolans sex ar. Av samma skal förmår förf. omöjligt inse, vilka väsentliga skillnader en lärobok för mellanskolan skulle kunna förete i jämförelse med en för realskolan.
Oberoende av vad lärjungarna under tre års lärotid i folkskolan inhämtat, sedan en del av deras kamrater övergått till realskolan, skulle de sedermera enligt förf:s oförgripliga mening alltså vara nödsakade att i mellanskolan plöja igenom fullkomligt samma kursmoment inom de olika ämnena och alldeles samma läroböcker sida efter sida som realskolans lärjungar, därest de skulle vilja tänka på att beträffande den allmänna bildningsståndpunkten omsider komma till enahanda slutmål som dessa. En dylik uppfattning framstår som det bjärtaste uttryck för en pedagogisk materialism, för vilken man for att finna ett värdigt motstycke torde behöva gå åtminstone femtio ar tillbaka i skolans historia. Det verkar beklämmande, när en sådan pedagogisk visdom förkunnas av en ledamot inom skolöverstyrelsens läroverks avdelning till allmänhetens upp-byggelse i en tid, då de stora skolfrågorna tränga till sin lösning.
Ett annat icke mindre betecknande uttryck för samma pedagogiska trångsynthet och starrblindhet möter, då förf. tager sig fore att behandla de metodiska problemen vid mellanskolorna. Som huvudsumman av sin erfarenhet på området framställer förf. den meningen, att de metoder, som vid genomgåendet av provårskurs inhämtas, icke skulle hava någon egentlig betydelse för de senare skolorna, emedan de icke där kunde tillämpas. Även på denna punkt åberopar förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
