Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
1041
och i 1904 års instruktion för folkskol-inspektionen gavs en liknande anvisning. Med an större kraft framhölls i den ar 1914 efter genomförandet av folkskol-inspektörsreformen utfärdade instruktionen, att »det tillkommer folkskolinspektör att övervaka, att var och en av de särskilda skolorna anordnas efter den med hänsyn till rådande förhållanden möjligast bästa typen».
I en skrivelse till k. m:t, vilken skrivelse tillkom efter en mäss motion av det socialdemokratiska partiet, yttrade riksdagen bi. annat:
»Det sakförhållandet kan visserligen icke förnekas, att de halvtidsläsande skolorna alltjämt minskas. Men denna minskning går särdeles långsamt. Det synes därför vara påkallat, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en snabbare utveckling härutinnan. I sådant hänseende synes det riksdagen böra fastslås, att halvtidsläsningen icke får vara regel, utan att det skall i varje särskilt fall framläggas giltiga skäl, som av folkskolöverstyrelsen godkännas, om denna skolform skall få bibehållas.»
Även erinrades i skrivelsen därom, att riksdagens andra kammare redan 1915 uttalat: »I stället för att medgiva halvtidsläsningens bibehållande eller utsträckning borde staten underlätta möjligheten för skoldistrikten att bereda alla barn den undervisning, som folkskolstadgan avser. Staten borde, långt ifrån att tilllåta kommunerna att vårdslösa sitt skolväsen, i sin mån tillse, att de bästa skolformer i sa stor utsträckning som möjligt komma till användning», varjämte riksdagen anhöll, »det k. m:t täcktes utreda, i vad mån och på vad sätt ändringar och tillägg i gällande författningar eller åtgärder annorledes böra vidtagas för planmässig inskränkning av mindrevärdiga skolformer under strävan mot fullt införande av heltidsläsning».
När 1900 års normalplan utkommit liksom 1904 års folkskolinspektorsin-straktion, väntade skolintresserade ute på landsbygden, att verkningar av den nya kursen där snart skulle visa sig. Men det dröjde. Inspektörerna av den »gamla skolan» brådskade inte. Och vissa av dem voro nog ej mycket tilltalade av nyheterna. Funno de sig vid något tillfälle nödsakade att göra någon framställning om övergång till heltidsläsning, voro de kanske färdiga att vända i portgången vid minsta motstånd, som mötte. Sa gingo åren, till dess den nya uppsättningen av inspektörer inträtt i sin ämbetsutövning. De nya inspektörerna hade fått sådana instruktioner, att det nu måste bli allvar av. Vid de framställningar om förbättringar i skolväsen-^det, som nu kommo, visade sig vederbörande i församlingarna i många fall ha god förståelse för behovet av sådana och för värdet för deras barn av desamma. I andra fall blev det motstånd, ibland t. o. m. sa bullersamt, att det hördes över hela Sveriges land. Och eftersom man ute på de stora slätterna i Öster-
och Västergötland allmänt lagt sig till med halvtidsläsning utan att ha något giltigt skal härför, kommo församlingarna där vid heltidsläsniugens genomförande först i fråga, och enär påyrkad förbättring i skolform ofta förutsatte byggen, för vilka kostnaderna under den i flera fall samtidigt inbrytande svåra dyrtiden tedde sig avskräckande höga, blev motståndet störst på de ifrågavarande slätterna. Hade saken fått uppgöras med församlingarna utan inblandning av utomstående och av ovidkommande art, hade saken utan tvivel lätt nog ordnat sig, men sa snart motståndet förmärktes, vaknade på en hel del håll förhoppningar om, »att detta kunde göras något av». Det var något, som kunde utnyttjas för klasspolitik och popularitetsfiske; och bönderna ute på landet, som hotades med förbättringen av deras egna skolor, hade väl aldrig kunnat ana, att det bland »flat» folk och »lärt» folk inne i städerna f öre funnes sa mycket intresse for deras barn och deras skolor, och att det var sa många, som sa gärna ville organisera och leda och på alla upptänkliga sätt stå dem bi med att avvärja den stora olycka, som hotade . . .
Emellertid ha s. k. kommunala folk-skolförbund kommit till stånd med uppgift bi. a. att behålla och bevara halvtidsläsningen, och försök ha t. o. m. gjorts att förmå riksdagen att »ta tillbaka», vad den sagt om halvtidsläsningen i sin förutnämnda skrivelse till k. m:t ar 1917. Men försöken ha alldeles misslyckats, och vid den debatt, som med anledning av nämnda försök ar 1922 förekom i andra kammaren, yttrade utskottets ordförande bland annat: »Om de halvtidsläsande skolorna har riksdagen för icke länge sedan sagt sin mening. Jag hoppas, att inga sirensånger i världen skola förmå andra kammaren att ändra ståndpunkt i fråga om denna skolform.»
Oaktat det bullersamma motståndet har det också gått betydligt framåt i den riktning riksdagen önskar. För belysande av utvecklingens förlopp vill jag anföra några siffror, hämtade, liksom en del andra av mig lämnade uppgifter, ur undervisningsrådet Nylunds nyligen utkomna arbete, »Vår folkskola».
De flyttande skolorna, där ju barnen inte kunna få hel lästid, ha från 1881, då de voro 3,422, minskats till 1,679 ar 1910 och ar 1922 till 738, och heltidsläsningen har ryckt avsevärt framåt de senare åren. Från ar 1912 till 1922 har den exempelvis ökats i Kalmar län från 28,1 till 67,8 %, i Värmlands län från 21,5 till 63,4 %, i Blekinge län från 60,9 till 93,2 %, i Kronobergs län från 26,7 till 55 .%.
Även i de landskap, där man trott sig ha särskilt god mark för de kommunala skoiför bunden, har det gått framåt, t. ex. i Östergötlands län från 33,3 till 54,6 %, i Skaraborgs län från 21,4 till 46,7 % och i Älvsborgs län från 16,3 till 32 %. Sedan 1922 har utvecklingen
helt visst fortgått i samma riktning och i ej mindre raskt tempo. I två av Skaraborgs läns inspektionsdistrikt äro t. ex. redan över hälften av skolorna heltidsläsande och i det tredje närmar man sig ganska raskt samma resultat.
För landsbygdens lärarkår ar det nog inte alltid sa angenämt att under dessa brytningstider stå mitt uppe i stormen, i synnerhet där det stormar som värst. Men känner man med sig, att nationens barn, med alla de anlag försynen givit dem, utjöra nationens dyrbaraste egendom, att försynen vid utdelandet av dessa sina gåvor ej varit partisk för det ena eller andra samhällslagret, att skolan ej kan betraktas som något mindre an det nödvändigaste och verksammaste medlet att väcka och odla dessa anlag, och att barnen härigenom skickliggöras att tillägna sig vad andlig och materiell kultur har att bjuda, att bättre fylla sina uppgifter i hem och samhälle och genom allt detta kunna beredas en djupare och rikare lycka, an de eljest skulle kunna ernå, och att ernåendet av bästa möjliga resultat i det avseendet bäst befordras genom den bästa möjliga skola, då ställer man sig inte gärna passiv. Då känner man, att man måste värna barnens rätt och efter bästa förmåga medverka till att barnen - oberoende av föräldrarnas förmögenhetsförhållanden och boningsort - erhålla en mot deras anlag och medborgerliga behov svarande undervisning, och att landsbygdens barn ej bli eftersatta i detta avseende.
Men från skolförbundshåll påstås ju, att »varannandagsläsningen ar bättre an vardagsläsning: Barnen lära sig lika mycket och mera i varann and agsskola, ty man får längre tid för läxläsning i hemmet».
Varannandagsskolan medför inga vådor alls för hälsan, vilket däremot ar fallet med varjedagsskolan, då barnen varje dag måste i »ur och skur» vandra långa vägar.
Och sa få barnen, när det ar varan-nandagsläsning, mera stanna hemma och »göra nytta och vänja sig vid arbete».
Ja, vad skall man svara på sådana påståenden?
Att kunskapsresultatet blir bättre med halv an hel lästid, det påståendet faller ju på sin orimlighet. Visserligen kan saken något upphjälpas med läxläsning i hemmet, men man får komma i håg, att resultatet av ett barns läxläsning särskilt under de första skolåren ar i hög grad beroende av den tillsyn och handledning barnet därvid kan la i hemmet. Ar denna dålig, ar det bättre att icke lämna några hemuppgifter alls.
Och alltid ar hemmens hjälp med hemuppgifterna ojämn; på det ena stället bättre, på ett annat sämre; i vanliga fall lämnas ingen hjälp alls, mången gång blir det för övrigt ingen tid alls för hemuppgifterna.
Och med de ständiga avbrotten i skolarbetet kan det ej bli den iver och lust för detsamma och den fart däri, som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
