Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
1049
Givetvis tror man sig kunna med dylika medel hos allmänheten skapa en mot folkskolkåren fientlig stämning, som skall kunna bli stark nog att förhindra den rättvisa lösning av folkskolkårens lönfråga, som av den nämnda kommittén föreslagits.
Att många präster, som höra till folkskolans och folkskolkårens argaste vedersakare, göra allt vad de kunna för åstadkommande av en sådan stämning, ar nogsamt bekant. Vi nämna i detta sammanhang endast den i sådant avseende flitige kyrkoherden Aug. Lundskog i Getinge (Hall.), som ar efter ar icke lämnat något tillfälle obegagnat för att i tidningar och broschyrer agitera mot folkskolan och folkskolkåren och åstadkomma en mot dem fientlig stämning.
I dessa dagar har även en kontraktsprost i Södermanland på sitt sätt bidragit till underblåsande av en dylik stämning. Då han hade att till kammarkollegium insända uppgifter om prästerskapets löner i och för en ifrågasatt lönförbättring, bifogade han ett yttrande, som sedermera varit infört i ett flertal tidningar, däribland Svensk Kyrkotidning, under följande, rubriker: »Prästlön och lärarlön». »Belysande uppgifter från ett sörmländskt kontrakt». »Kontraktsprosten har 52 kr. högre lön an läraren». Ur detta yttrande återgiva vi följande:
I det jag härmed översänder de begärda löntablåerna för prästerskapet i kontraktet 1924-25, tillåter jag mig att därjämte framlägga en jämförelse mellan min lön sedan 1920, sådan den då blev reglerad, och en ordinarie manlig folkskollärares, sådan den skulle gestalta sig enligt den k. kommitténs lönreglerings-förslag den 15 augusti 1923 (utredning 1924, 13).
Enligt dess förslag (sid. 143 och 182, par. 9) skall en ordinarie manlig folkskollärare .! högsta löngraden, d. v. s. efter 15 års tjänstgöring, erhålla en årslön av lägst 4,560 och högst 5,676 kr., beroende på olika dyrorter, alltså i medeltal 5,118 kr. samt naturaförmåner. Min lön blev fr. o. m. den l maj 1920 reglerad till 5,170 kr., alltså 52 kr. högre an folkskollärarens, om jag ej medräknar ett sedermera tillkommet lön- och dyrtidstillägg. Folkskolläraren skulle få denna lön efter 15 års tjänstgöring, jag fick denna min lön efter nära 45 års tjänstgöring, han skall få sin lön för 8 månaders tjänst om året, jag min för 12 månaders, hans studietid har i regel varit 3 å 4 ar, min var 14 ar.
Om vi sa erinra oss, att en kyrkoherde har vida större representationsskyldighet an skolläraren, eller vi tänka på en gammal komminister, som aldrig kan nå upp till kyrkoherdebefattning utan måste nöja sig med en lön av 3-4,000 kr., sa utfaller jämförelsen an mera ogynnsamt för prästen. Ar det då att undra över om mången ung man ej
vågar inträda på den prästerliga banan med dess sa ovissa utsikter?
Jämförelsen mellan prosten och folkskolläraren i avlöningshänseende ar, såsom synes på alla punkter missvisande och försåtlig. Prosten har avgivit sitt yttrande, såsom förut nämnts, på grund av ifrågasatt lönförbättring för prästerskapet. Enligt vår mening kan ingenting invändas däremot, att han då gjort en jämförelse mellan sin egen och en folkskollärares avlöning. Men man hade haft rätt och framför allt kammarkollegium hade haft rätt att fordra, att denna jämförelse hade varitkorrekt gjord. Men därutinnan brister det i alla avseenden. Skulle jämförelsen haft något varde, skulle den givetvis gjorts antingen mellan bådas nuvarande lönförmåner eller mellan de lönförmåner, som äro föreslagna för båda. Nu räknar han i stället med ett medeltal av den föreslagna lönen för en folkskollärare 5,118 kr. och säger ordagrant: »Min lon blev fr. o. m. den YÖ 1920 reglerad till 5,170 kr., alltså 52 kr. högre an folkskollärarens». Detta ar falskt, ty han inräknar inte de tillägg han har till sin lön. Och det ar försåtligt, ty av de citerade orden kan den mindre uppmärksamme läsaren lätt få den föreställningen, att prosten efter den YÖ 1920 haft endast 52 kr. mer an folkskolläraren haft efter denna tid. De övriga jämförelserna äro lika missvisande och försåtliga. Vi skola komma till dem i det följande.
Gymnastikinspektionen.
I nr 22 hade vi intagit en artikel av hr J. V. Brodd rörande offentliggörandet i pressen av en gymnastikinspektörs berättelse till skolöverstyrelsen. Enligt denna berättelse hade inspektören begärt gymnastikredskap i lärosalar och yttrat sig nedsättande om ett par lärarinnor. I anslutning till hr E. Blombergs föredrag vid sommarens skolmöte vilja vi i dag göra ett par anmärkningar beträffande sagda inspektion. Den ena gäller gymnastiklokalen.
Att i brist på särskild gymnastiklokal söka driva gymnastik inne i lärorummet ar en nödfallsutväg av ovisst värde. Även om lärorummet förses med ribbstolar, bommar och dylik gymnastikmateriell, blir det som gymnastiksal mindre tjänligt, då nästan hela dess golvyta upptages av bord och bänkar, och då det icke kan hållas sa rent och dammfritt, som ett gymnastikrum bör vara. De gymnastiska övningarna måste i lärorummet begränsas till ett jämförelsevis ringa antal rörelser, och även om
dessa utföras med varsamhet, kan det svårligen undvikas, att dammet röres upp, varigenom nyttan av gymnastiken till väsentlig del förfelas och lärorummet under närmaste lektionstimme blir ohälsosamt att vistas i. Ett uttalande i denna riktning gjordes också på sin tid av folkundervisningskommittén, och hrr gymnastikinspektörer borde lägga märke till att undervisningsplanen icke rekommenderar gymnastik i lärosalen. Den hänvisar i stället gymnastiken till särskilt gymnastikrum eller ock till det fria. Då gymnastikinspektörerna kräva kostnader av församlingarna för att belamra och förfula skolornas lärosalar med gymnastikmateriell, arbeta de enligt vår mening i förvänd riktning, och deras verksamhet i sådant avseende ar av mycket tvivelaktigt värde.
Den andra anmärkningen avser gymnastikinspektörernas berättelser till skolöverstyrelsen. Inspektörerna böra besinna, att dessa berättelser äro offentliga handlingar, och att vilken tidningsman som helst sålunda kan hos överstyrelsen avskriva och sedermera publicera allt vad berättelserna innehålla. Med hänsyn härtill ar det icke för mycket begärt, att inspektörerna vid berättelsernas avfattande ådagalägga tillbörligt omdöme och takt och sålunda förfara med en viss varsamhet. Detta innebär givetvis icke, att de skola se genom fingrarna med påtagliga fel och brister. Men om en inspektör finner anledning till anmärkningar, har han att i första rummet vända sig till vederbörande lärare, för sa vitt anmärkningen gäller denne, och i övrigt till skolrådet. Vad folkskolans lärare beträffar, ha de i stort sett alltid visat den största villighet att efterkomma inspektörernas anvisningar. Men om brister förefinnas i en lärares utbildning, såsom inspektören antyder i förevarande fall, sa måste inspektören taga hänsyn härtill. Detta gör han också, om han förstår sin sak. Det ar en orättvisa att ge läraren själv skulden för dessa brister och en grov taktlöshet att ställa sa till, att läraren skall för nämnda brister, som han icke själv rår för, få skylta inför offentligheten.
För det tredje vilja vi tillägga, att hrr gymnastikinspektörer ha själva åtskilliga synder på sitt samvete. Skall deras verksamhet bliva till någon nämnvärd nytta, måste de, i likhet med statens folkskolinspektörer, fungera icke blott såsom inspektörer utan framför allt såsom instruktörer. Men huru många göra detta? Och huru många duga till detta? Köra inte ännu de flesta med den gamla gymnastiken, som ar avsedd för vuxna människor? Det ar nu många ar, sedan gymnastikinspektionen kom till, och gymnastikin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
