Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr l
Skolsångens renässans,
Den artikel, som Olof Stagnér för en tid sedan hade införd i Sv. Ltg under ovanstående rubrik, bör läsas av alla, som ha med sångundervisnmgen att skaffa, ty den var ett ord i ratt tid och syftande åt rätt håll. Det ar inte en dag for tidigt, att vi ta upp och ventilera den viktiga frågan om skol-sången och dess betydelse for skapandet av ett sångintresse, som varar även efter skoltidens slut. Om undertecknad därför går att göra ett inlägg i frågan, sa ar det for att framhålla vissa synpunkter, som jag tror i allmänhet äro alltför litet beaktade.
Det ar ju en allmänt känd sak, att det man kan gör man gärna, och det skänker även glädje och tillfredsställelse, under det att, om man känner sig osäker i en sak, man helst drar sig undan. Tillämpad på sångundervisningen skulle denna allmänna sanning ge oss följande: lär barnen att sjunga sa, att de själva kanna tillfredsställelse därvid. Jag hörde en gång berättas om en yngling, som lärt sig spela fiol på egen hand och även uppnått en icke föraktlig färdighet. Då han kom hem efter att for första gången ha åhört en konsert, tog han fram fiolen och bröt den tvärs av under förklaring, att, sedan han hört hur man skulle spela, han aldrig; mer ville ta i instrumentet. Ar det månne inte något av samma tragik, som vilar över sången? Den egna tekniska färdigheten tillfredsställer inte på ett mera kritiskt åldersstadium, och sa slutar vederbörande helt enkelt upp att sjunga.
I undervisningsplanen heter det om målet for sångundervisningen i folkskolan :
Den har till mål att väcka hag för sång samt sinne för tonkonsten, att bilda rösten och det musikaliska gehöret s-amt att tillföra barnen ett förråd av sånger och psalmer att sjunga inom och utom skolan.
Ar detta mal möjligt att nå med den korta tid, som ar anslagen åt sångundervisningen? Vid ett lärarmöte, där detta var på tal, framhöll en framstående skolman, att man finge kalla det ett framtidsmål, som for närvarande inte late sig realiseras, ett uttalande, som jag for min del inte vi]l helt skriva under på. Med en förnuftigt lagd undervisning kan man hinna med en hel del även på den korta tid, som står till buds, om man tar fasta på det väsentliga och later annat vara,
Det fanns en tid - den ar inte sa långt avlägsen, ja, kanske den lever kvar på många ställen ännu, - då ton-träffningen var a och o för sångundervisningen. Den tyske sångpedagogen Georg Rolle säger på tal härom i sin bok »Sångundervisningens didaktik och metodik» följande:
For mången sånglärare ar denna musikaliska bildning (tontnäffningsförmågan) huvudmålet, om icke rent av det enda målet for skolsångsundervisningen. Alla läroböcker
kulminera också i strävandet efter detta mal, och sa göra ännu mer alla sångapparater och andra åskådningsmedel.
Uttalandet torde, tillämpat på svenska förhållanden, vara överdrivet, men faktum ar nog, att allt för mycken tid på många hall offras på denna detalj av sångundervisningen, som kräver mycken tid for att ge ett någorlunda gott resultat. Och huru många människor utanför yrkessångarnas krets, ha någon direkt .praktisk nytta av denna kftmskap och förmåga, oavsett att den ratt snart försvinner, om den icke ständigt underhålles. I nästan varje hem med sångliga och musikaliska intressen finns det väl numera ett instrument, med vars hjälp man på ett bekvämare satt kan ta ut de melodier man önskar lära. Och ar det fråga om körsång, sa finns det väl ingen sångledare, som begär, att sångarna skola sjunga direkt från bladet. Nej, for mycket sysslande med tonträffning ar ett tidsödande och tämligen ofruktbart arbete, och det torde heller inte vara intresseväckande.
Härmed har jag inte velat ha sagt, att detta moment bör helt uteslutas. Låt tonträffningen bygga på gehöret samt på barnens naturliga känsla för skalan och på förmågan att skilja mellan och sjunga hela och halva tonsteg, samt på klarläggandet av notplanet och dess betydelse. I sitt förut citerade arbete säger Rolle om denna sak:
Fostran till sang efter noter vilar på två pelare, utan vilkas stadiga grund och sorg-fälliga uppbyggnad notsångens hela byggnad till slut skulle sammanstörta. Den ena pelaren ar gehörbildningen, ty utan den ar ingen notsång möjlig. Den andra pelaren ar åskådningen.
Gehörsbildningen ar säkerligen ett ännu mångenstädes försummat område. Gehörsbildning och gehörssång ar nämligen icke detsamma. Om, såsom väl oftast sker vid gehörssången, läraren spelar eller både spelar och sjunger den sång, som skall inläras, och barnen samtidigt sjunga med, uppövas icke därigenom gehöret, åtminstone i nämnvärd grad. Härtill fordras särskilda gehörsövningar, som i sin enklaste form kunna anordnas exempelvis på följande satt: Läraren spelar eller sjunger eller bådadera fore, barnen få lyssna och först efteråt återge det föresjungna eller fö-respelade. Börja med enstaka toner, övergå därefter till två toner i följd, sa två toner med hopp emellan, därefter tre toner i följd och med hopp samt slutligen små melodier på flera toner. Här gives då tillfälle att syssla med hela och halva tonsteg samt även andra intervaller efter Önskan. En nyttig gehörsövning ar även att spela toner, som ligga utanför barnens rost gr ans och låta dem återge dessa med motsvarande toner inom sitt röstområde. Genom dylika små övningar tvingas barnen att lyssna och tänka, vilket ar lika viktigt for sångundervisningen som för all annan undervisning.
Ett annat naturligt anlag, som finns hos de flesta människor, ar känslan for rytm, vilken måste stödjas och uppövas såsom grundläggande for taktläran. Det ar rytmen och takten som ge sången liv och karaktär. Ett sångsätt med släpig takt och utsuddade notvärden, man skulle kunna kalla det »grått i grått», ar dödande for sångintresset. Det skulle fora allt för långt att här gå in på detta synnerligen viktiga moment. Jag vill endast framhålla, att genvägar här snarare äro senvägar. Man kan visserligen genom »taktord» el. dyl. klargöra olika taktvärden, men verklig och fast kunskap om notvärdena och deras betydelse få barnen först genom att läran om takten ställes i dess naturliga sammanhang med sinnet for rytmen. Den nu sa modärna rytmiska gymnastiken går här hand i hand med sångundervisningen. Men även den, som icke har intresse för dylika nymodigheter, kan genom enkla rytmiska övningar klargöra den rytmiska rörelsens jämnhet och regelbundenhet. Dylika övningar bereda även barnen nöje och omväxling.
Andningens och röstbildningens fundamentala betydelse for god sang torde val numera stå sa klar for en var, att det knappast behöver påpekas.
Men lika viktigt som det ar, hur man sjunger, ar vad som sjunges. Vi lära icke för skolan utan for livet ar en sanning, som torde i ej ringa grad äga sin tillämpning även på skolans sångunder-visning. Det ar givetvis många synpunkter, som måste beaktas vid valet av sånger. Hänsyn måste bi. a. tagas till att sångerna röra sig i ett lämpligt tonläge, att de ha en någorlunda »lätt» melodi och ett lämpligt textinnehåll m. m. En synpunkt, som troligtvis ar för mycket förbisedd i detta sammanhang ar, att man, åtminstone under de två sista skolåren, måste lära barnen sådana sånger, som kunna sagas vara i viss man modärna i sa måtto, att de äro hämtade ur det allmänna musiklivet i den tid, i vilken vi leva. Många skolor ha i sin sångrepertoar allt for många antikverade saker, som, fastän i sig själva förtjänstfulla, sakna aktualitet i var tid. Det ar icke mycket vunnet med att barnen, då de lämna skolan, ha ett förråd av förlegade sånger, som kanske allmänt sjöngos för tiotal av ar sedan men som de nu kanske aldrig själva komma att sjunga och ännu mindre få hora andra sjunga. Den hypotesen, att en av orsakerna till att »sången tystnat på folkets läppar» ar att söka däri, att skolan icke följt med i utvecklingen, torde ha åtskilligt fog för sig. Nu kanske någon invänder, att vad som nu ar modärnt ar jazz o. dyl. Det ar naturligtvis inte min mening, att vi skola upptaga sådant, men det ar inte alldeles uteslutet, att skolan har <en viss skuld uti att dylikt ar ungdomens nästan enda sang nu for tiden, då den inte gett ungdomen sådant, som kan tillfredsställa dess behov av sång. Därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
