Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 2
stående klart och verklighetstroget sätt tidens aktuella pedagogiska spörsmål. Med saker intuition angiver förf. även riktlinjerna för de olika problemens lösning. Att därvid skolans inre liv och verksamhet företrädesvis har intresse ar påtagligt. De grundsatser for undervisning och uppfostran, åt vilka han ger uttryck, ha ett oförgängligt varde och förtjänade att stå i eldskrift inristat i varje skola, ja, i varje hem, där barn och ungdom finnas.
Detta i förening med det briljanta framställningssätt med val funna och träffande bilder, som ar utmärkande för samtliga uppsatserna, skänker läsningen av desamma ett särskilt varde. Ett par stickprov må anföras.
I det första föredraget framhålles nödvändigheten av den allmänna bildningens spridning till folkets stora massa.
Det kan icke vara nog, säger förf. bi. a., att på en begränsad del av tomtområdet .och med s-mäcker resning fora upp bildningens byggnad. Keste den sig också skyhögt och vore den an sa rikt sirad med torn och tinnar, skulle den icke kunna stå fast vid barbariets anlopp. Skall byggnaden kunna bestå, måste den ha det svenska bergmassivets trubbiga och trygga form, och dess bas måste vara sa vid, att den fyller hela grundytan. - Och det måste inom byggnaden finnas många och lätta förbindelser mellan toppen och basen.
Det må vara, framhåller förf., att de ansträngningar, som samhället vid varje särskild tidpunkt kan göra för ungdomens uppfostran och utbildning, måste anpassas efter dess tillgångar och ställas i rimlig proportion till vad som offras för andra s-amhällsända-mål. Om det rätta måttet, den riktiga proportionen härvidlag kan man diskutera och hysa olika meningar. Men, tillägger han, grundsatsen om samhällets skyldighet att i eget intresse och till förkovran för den odling vi äga bjuda alla samhällets barn sa mycket som möjligt av bildning och fostran, den tal, såvitt jag kan se, ingen inskränkning.
Gent emot dem, som å andra sidan ställa fordringarna på folkskolan högre an den kan motsvara, har förf. även ett ord att saga.
Han betonar, att den nödvändiga begränsningen i sagda avseende betingas dels av vad som vid varje tillfälle ar organisatoriskt och ekonomiskt möjligt, dels och framför allt ar begränsningen att finna i barnanaturens eget väsen - en kardinalsynpunkt, som i allmänhet i allt för hög grad förbises. Man anlägger en falsk mätstock, om man betraktar barnet som en miniatyrupplaga av den vuxne. Förnekande av eller bortseende från denna oom-kullkastliga sanning leder alltid till fåvitska och orättvisa omdömen om folkskolans undervisning och arbetsresultat.
I fråga om skolans fostrande uppgift i strängare bemärkelse betonar förf. vikten av att besinna och i verkligheten tillämpa den sanningen, att skolan och dess verksamhet icke kunna få bestämmas enbart av nyttighetsgrundsatsen. Där måste inom skolans värld även finnas plats for ideella makter, »om det eljest skall vara möjligt att finna en väg ut ur den återvändsgränd, i vilken vår kultur rakat in».
Ett vidare ingående på de innehålls-
digra och tankeväckande uppsatserna torde vara sa mycket mera obehövligt som en var pedagogiskt intresserad icke lärer underlåta att med sitt bokförråd införliva den i högsta måtto värdefulla och givande boken.
Till sist må sagas, att utgivaren ar värd ett ärligt ’tack för publicerandet av förenämnda tal och föredrag. Han har därigenom på det bästa till buds stående satt bidragit till hugfästande av Emanuel Sandbergs minne.
Råttskrivningsunder-visningen.
Föredrag vid fortbildningskurserna i Östersund och Sigtuna ar 1927
av Ernst Wesfberg.
Professor Cederschiöld utgav för åtskilliga ar sedan en liten broschyr med titeln »Huru lägges grunden?» Den riktade sig egentligen emot det tunga och for barnen otillgängliga språket i den äldre upplagan av folkskolans läsbok, som han ansåg till stor del försvårade språkutvecklingen hos barnen. Men hans fråga ar av mycket större räckvidd. I alla grenar av undervisningen, där brister visa sig på ett högre stadium, måste vi gå tillbaka och fråga oss: huru lägges grunden! Ty just på grundläggningen av ett ämne beror det, om. överbyggnaden kommes att visa stabilitet. En god grund ar det första villkoret för stabiliteten hos varje byggnad, immateriell likaväl som materiell.
Ett ämne, som i alla tider varit och väl kanske ännu länge kommer att bli skolans stora »krux», torde vara rättskrivningen. Därom vittnar den oerhört rika litteratur, som växt upp omkring detsamma särskilt i Tyskland men även hos oss, alla; de försök, som gjorts att finna de ratta principerna för detsamma, och de metoder, som rekommenderats för undervisningen däri. Jag skall ej här upptaga tiden med någon redogörelse för olika åsikter eller riktningar på området utan vill i stället meddela några rön och erfarenheter, som jag själv dels gjort såsom lärare, dels iakttagit såsom inspektör.
Allmän metodanalys.
När man lägger en grund, måste man gräva på djupet, tills man tror sig ha funnit fast. mark. Gör man inte det, sa bygger man på sanden, och följden därav ar känd. Vill man grundlägga en undervisningsmetod, sa har man att grava på tre hall, varje kunskapsbyggnad vilar på tre grundpelare, ämnet, barnet och livet. ;Förbiser man endera, sa blir byggnaden mer eller mindre bristfällig. Ämnet; ar den första grundpelaren. Man måste tränga in i ämnets inre sammanhang och principer samt söka utforska ämnets natur och icke lata sig åtnöjas med blott dess yttre konturer. Barnet ar den andra grund-
pelaren. Man måste taga reda på de fysiska eller psykiska organ hos barnet, som skola mottaga undervisningen, utforska dessa organs arbetssätt och funktioner samt de lagar, enligt vilka dessa funktioner steg for steg utvecklas och höjas. Livet ar den tredje grundpelaren. Man måste taga reda på ämnets ställning, förekomst och användning i livet för att därefter kunna anpassa undervisningen. Ty intet ämne i skolan ar till för dess egen skull, icke ens för barnets skull utan för att barnet i livet skall därav ha det gagn, som livet fordrar. Man kallar detta, att undervisningen skall vara praktisk. Denna fordran ar egentligen blott en syntes av de båda förra: undervisningen blir praktisk först då, när ämnets natur och barnets natur blivit tillgodosedda. Detta hör nu till metodikens ABC, och det förefaller kanske onödigt att sa omständligt beröra det här, men då vi skola försöka att gå till grunden av frågan om rättskrivningens bedrivande, ar det nödvändigt att inledningsvis erinra därom.
Analys av ämnet.
Vi ha då först att undersöka ämnet självt, och vi vilja ta det i betraktande från två synpunkter, dels den tekniska och dels den psykologiska. Vad ar rättskrivning? Det ar naturligtvis att skriva rätt. Men nu veta vi, att vad som en gång var rätt, blev en annan gång orätt. Att skriva ratt ar således intet absolut begrepp utan ett ganska relativt sådant. Att räkna ratt ar ett absolut begrepp. Sedan vi fingo en lagstadgad rättskrivning, skulle vi väl enklast kunna säga, att rättskrivning från skolsynpunkt betraktad ar att åt orden i vårt sprak giva den bokstavsbeteckning, som ar i lag anbefalld. Här ha vi således ämnets tekniska natur i korthet angiven. Rättskrivningens uppgift blir då att inlära språkets i skrift fastställda ordbilder.
För att få ett sa klart och tydligt intryck av en bild, att den kan återgivas, måste man studera dels dess elementära linjer, dels dess olika partier och deras inbördes förhållande till varandra samt dels helhetsintrycket av bilden. En bild av t. ex. ett ansikte* består ju först av konturlinjer, som äro de primära elementerna, men dessa bilda sekundära elementer, ansiktets särskilda dielar, ögon, näsa m. m., som måste var för sig och i förhållande till varandra studeras for att få sin rätta form, storlek, plats o. s. v. Underlåter man detta det al j studium, får man ingen klar uppfattning om ansiktets byggnad, och man kommer vid återgivandet att teckna missproportioner, som karikera bilden. En ordbild ar av alldeles samma natur. Dess elementära delar äro bokstäverna, som var och en för sig måste uppfattas i ratt inbördes ordning. Men bokstäverna flyta ej tillsammans i en räcka, utan de gruppera sig i de sekundära delarna, som vi kalla stavelser. Liksom de särskilda ansikts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
