Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 2
SVENSK LÄRARETIDNING.
19
partierna vart och ett for sig utgöra enheter i sambilden, sa utgöra stavelserna verkliga enheter i ordbilden. Och liksom man ej kan få en klar uppfattning om ansiktets byggnad utan ett särskilt studium av delarna var för sig och deras förhållande till varandra, sa kan man ej heller få ett rätt begrepp om ordbyggnaden utan ett redigt detalj-studium av ordbildens både primära och sekundära delar. En klar uppfattning av ordbyggnaden ar således från ämnets synpunkt ett oeftergivligt villkor för ett ratt återgivande av ordbilderna eller för rättskrivningen.
Jag har uppehållit mig ratt länge med denna utredning, enär den måste anses vara av grundläggande betydelse, och emedan den tyvärr blivit alltför mycket förbisedd. Vid införandet av ljudmetoden såsom läsmetod och alltsedan vid dess användning har man förbisett stavningens stora betydelse för rättskrivningen, och man har förkastat den utan att undersöka vad den innebar och vilken plats den hade i en rationell modersmålsundervisning. Man ville städa rent från allt gammalt, och sa kastade man ut barnet med badvattnet. Den s. k. stavningsmetoden, såsom den äldre läsmetoden kallades, var en bokstavsmetod, sa bor den rätteligen benämnas, eftersom den utgick från bokstavsnamnen, liksom ljudmetoden utgår från språkljuden och ordmetoden från helorden. Ljudmetoden tillhör läsundervisningen, medan stavningen tillhör skrivningen såsom en nödvändig inventering av ordbyggnaden, och ingen säker grund för rättskrivningen kan läggas, utan att denna återupptages och insattes på sin plats i samband därmed. Erfarenheten betygar ock, att rättskrivningen var säkrare på den tiden, då stavning bedrevs såsom särskild övning. Denna erfarenhet, som omvittnas från alla hall, bör tillvaratagas och utnyttjas på nytt. För att närmare å-skådliggöra stavningens betydelse såsom ordstudium vilja vi taga ett ord, t, ex. omhägna. Detta blir ej redigt uppfattat av barnen genom en blott »bok-stavering» o-m- h-ä-g- -n-a, såsom man nu ofta låter barnen gå tillväga, ty förstavelsen o-m måste sammanläggas till om för att komplettera ordbegreppet, och den utgör en självständig enhet för sig; i stamstavelsen h-ä-g byter g ljud och blir tecken for ng-ljudet, varför stavelsen måste utläsas häng alldeles oberoende av efterföljande n, och ändelsen n-a kommer sedan att förändras alltefter ordets användning och ^måste därför friläggas. Betraktar man vidare stamstavelsen hag, sa finner man lätt dess släktskap med ordet hage, en samhörighet, som ger realitet åt ordbegreppet och befäster säkerheten i rättskrivningen av ordet. Endast genom ett dylikt ordstudium erhåller barnet verklig ordkunskap, som innefattar kunskap om ombyggnaden, ordbegreppet och ordets samhörighet med närbesläktade
ord. Genom den s. k. bokstaveringen, som bor bannlysas från undervisningen, blir ordet blott en bokstavsräcka, som icke ens blir till ett säkert ordminne, långt mindre till en ordkunskap.
I fråga om ämnets natur hade vi en synpunkt till, som bör tagas i betraktande, nämligen den psykologiska, Alla våra skolämnen kunna från psykologisk synpunkt indelas i två huvudgrupper, allteftersom de taga eller icke taga vår reflexionsförmåga i anspråk vid utförandet: vi ha reflekterade och oreflekterade ämnen eller delar av ämnen. Språkverksamheten ar ju av mycket mångsidig art, och olika grenar därav höra till de resp. grupperna. Sålunda omfattar var språkverksamhet i första rummet ett innehåll, då ju språket ar ett medel för uttryckande av vara tankar. Innehållet ar därför i högsta grad av reflekterad natur. För innehållet söka vi ett lämpligt uttryckssätt i en satsbyggnad. Satsläran ar därför också reflekterad. Men de ordformer, vi använda, ha vi genom upprepat hörande sa införlivat med vårt språköra eller gehör, att vi utan reflexion återgiva dem. Vi uppsöka dem aldrig med tillhjälp av grammatikens regler, när det gäller vårt modersmål, utan endast om vi skola försöka uttrycka oss på ett främmande sprak, vars idiom icke fullständigt tillägnats. Modersmålets formlära ar således av oreflekterad natur. Detsamma ar förhållandet med ordbilderna, rättskrivningen. Det ar endast då vi skola använda ett mera obekant ord, som vi tänka på stavningen, annars går ju denna av sig självt. Ett bevis för rättskrivningens oreflekterade natur hade vi äldre, då nystavningen infördes 1906. Hur förargligt var det inte som oftast till en början, när vi skulle skriva av, även eller vad, varje och dylika ord, då pennan omedvetet för oss löpte upp i stapeln till ett f eller h. Vi fingo riktigt anstränga vår uppmärksamhet för att kunna undvika det invanda skrivsättet. Att rättskrivningen till sin natur skall vara oreflekterad, måste således anses vara obestridligt. Men i sådant fall blir den undervisning, som bygger på regler om ljudbeteckningar, stridande mot ämnets natur, ty till-lämpningen av regler under arbetet förutsätter reflexion .Därom säger W. A. Lay:
E!n färdighet, som måste understödjas av reflexionen, ar ingen färdighet, ty just det ar kännetecknet på färdighet, att dess rörelser försiggå automatiskt utan reflexion. Språket kan man icke använda med samtidig reflexion, ty då skulle vi på samma gång ha i vårt medvetande språklagarna och innehållet i vår framställning. Därtill ar emellertid vårt medvetande för inskränkt.
En översikt av ljudbeteckningarna må komma som en sammanfattning av något redan inlärt men icke som en plan för inlärandet, ty därigenom för-ryckes ämnets natur från att vara oreflekterat till att bli reflekterat. Jag kommer att närmare ingå harpa, när vi
nu skola undersöka, hur den andra grundpelaren skall funderas, nämligen undervisningens överensstämmelse med barnens natur.
Analys av barnens natur.
Även här ha vi med två sidor att göra, dels den skrivfysiologiska, dels den psykologiska, den senare nu betraktad från barnets synpunkt. Vi återgå till vårt svar på frågan vad rättskrivning ar och erinra oss, att den ar ett återgivande av ordbilder. Det sinne, varmed vi uppfatta en bild, ar ju synsinnet, och dess organ ar ögat. Man kan aldrig få en rätt uppfattning av en bild genom att höra en beskrivning däröver, denna må vara an sa utförlig. Detsamma gäller om ordbilder, isynnerhet på det lägre stadiet. Här ar det barnens ögon som måste tagas om hand och uppövas att noggrant fixera ordbilderna, sa att dessa inpräglas i synminnet. Hur ofullkomlig barnens förmåga ar att verkligen se och med ögonen uppfatta en bild, därpå ha vi dagligen tydliga bevis. Ett barn kan uppfatta en detalj, ett annat en annan, vissa detaljer tilldraga sig större uppmärksamhet, andra försvinna och glömmas o. s, v., allt beroende på vad som för tillfället väcker intresset, men samtliga barn uppfatta aldrig alla detaljer och ställa dessa i ratt förhållande till varandra utan särskild undervisning. Vid denna måste detaljerna var for sig påvisas och deras inre samband förklaras, Det hjälper inte, att man ideligen uppmanar barnen att noga se på, om man inte först lär dem det speciella sätt att se, som rättskrivningen fordrar. »Barnet skall ha ett ärende med seendet», säger prof. Hans Larsson. Prof. Hammer talar om i sitt arbete »Intuitiv och experimentell pedagogik», att han övat avskrivning med barn och därvid tillsagt dem att noga se på ordbilden och sedan övertäcka den med ett papper samt därpå nedskriva ordet, men att han det oaktat icke fått nöjaktigt resultat. Naturligtvis inte, om han ej först lärt barnen att se sa, som skrivningen fordrar. De ar nämligen en väsentlig skillnad mellan seendet vid läsning och seendet vid skrivning. Vid läsning gäller det att få en snabb uppfattning av ordbegreppet, varvid man endast behöver ett flyktigt intryck av ordets allmänna karaktär. Genom experiment har man ju utrönt, att man vid läsning inte ens ser alla bokstäver utan blott de mest karaktäristiska, och vi veta ju alla av egen erfarenhet, att man kan läsa en text utan att generas av tryckfel, söndriga typer o. dyl. Vid skrivning åter fordras ett noggrant studium av ordbildens alla detaljer, deras inre sammanhang och ordets hela struktur, såsom förut påpekats. Ögats funktion vid skrivning ar närmast att jämföra med korrekturläsarens satt att fixera ett avdrag. Var och en, som försökt sig på att läsa korrektur, vet, att detta kräver en alldeles sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
