Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 2
skild övning av synskärpan, och det ar just en sådan som barnen måste erhålla. Sa irrande och flyktig som barnens blick ar, kan man inte begära, att barnen själva på egen hand skola rationellt kunna bedriva en sådan övning,, utan här kräves, att läraren tar barnens ögon i sin hand, figurligt talat, och tvingar dem att se. Detta ar den skrivfysiologi-ska sidan.
Sa ha vi den psykologiska. Det tjänar ingenting till att man förevisar bilder, om man icke också gör klart för barnen, vad bilderna föreställa, bildernas sakinnehåll. Sa ar det också med ordbilderna. Barnen måste förstå ordens betydelse, om de skola ha någon nytta av att minnas deras skriftliga struktur. Ordbilden skall sammanlänkas med begreppet, sa att dessa två for barnet utgöra en innerlig förening och att just begreppet spontant framkallar ordet i skrift, liksom det framkallar ordet i tal. Vi reflektera ju aldrig över fonetiska eller akustiska problem, när vi tala, utan orden komma med sin rätta artikulation, allteftersom tanken fordrar. »Med tanken ordet föds på mannens läppar», och på samma satt skola orden i skrift fullt reflexionslöst återgivas. Här mötas ämnets oreflekterade natur, som vi förut talat om, och barnets be-greppsmässiga skrift. Ämnet blir oreflekterat först då, när barnet låter ordbegreppet sammansmälta med ordbilden. Ar detta resonemang riktigt, då måste vi avgjort bryta med den gängse uppfattningen, att ljudläran skall läggas till grund for rättskrivningen redan på ett tidigt stadium. Man avlas ju att ända från de första övningarna tala om att det ljudet tecknas sa och det andra sa, och därigenom tvingar man barnet att abstrahera från begreppet och tanka på ljudläran och gör ämnet reflekterat tvärtemot dess natur. I räkning ha vi kommit sa långt, att vi av alla räknepedagoger avrådas från att för tidigt införa siffrorna och de matematiska tecknen, som abstrahera från talbegreppet och realinnehållet. Här stå vi inför samma sak, ehuru på ett annat område. Allt, som abstraherar från ordibegreppet, måste avlysas, for att skriften skall bli vad man kallar ideo-grafisK från början. Och först när denna fordran uppfylles, ha vi också den tredje grundpelaren, livets krav på en fullt oreflekterad rättskrivning, ordentligt funderad.
(Forts.)
ingen bör försumma
att för sina kamrater framhålla betydelsen av att hålla ett
eget exemplar av
Svensk Z,ä**ai*etidning
Ett fingerat samtal om ett skeppsbrott.
En politisk talare, riksdagsman och folkbildningsvän konstaterade en gång vid ett offentligt möte, att folkskollärarna, isynnerhet de yngre bland dem, visade ett mycket ringa intresse för det frivilliga folkbildningsarbetet. Och det var många pepprade saker som be-mälda herrar i det sammanhanget fingo sig till livs. Jag kan inte helt neka till, att det kanske ar sa. For min egen del har jag verkligen visat ett mycket ringa intresse for detta arbete. Att jag alltid haft och fortfarande har ett livligt intresse for folkbildningsarbetet, det kan ju ingen veta, Jag har nämligen aldrig haft tillfälle att visa det.
När jag började min lärarbana^ var det dock mitt fasta beslut att agna all min lediga tid åt självstudier och frivilligt bildningsarbete, ty .jag1 ar fullt ense med den omnämnde talaren, att »vi behöva folk, kunnigt och duktigt folk på alla poster». Varför har jag då inte fullföljt mina goda föresatser? - Av lättja, bekvämlighet, och dryghet, förmenades det. - Sa väl ar det dock inte och inte sa illa heller. - Nå, vad skulle då kunna hindra? - Jo, ser Ni, min herre, det ar de statsfinansiella skälen, som ... - Sabotage, sabotage! Hämndeakt! - Lugna Er! Låt mig förklara. Tror Ni inte, att jag gärna skulle byta ut vedsågning, skolagning, trädgårdsknog, extra skrivarbeten m. m. sådant sparsamhets- och .extraf or tjänstarbete mot självstudier och folkbildningsarbete? Ni tror tydligen, att jag tillhör en överklass, som kan begagna sin lediga tid efter behag. Jag liar ansträngt mig till bristningsgränsen for att anständigt kunna försörja min lilla familj och klara mina skulder. Ja, nu efter skeppsbrottet skäms jag inte för att tala om det. Jag ficti\ en gång en överrock. Jag bad inte om den, men det syntes obehagligt tydligt, att jag behövde den. Sa långt har det alltså gatt, än-skönt jag varken spelar eller super, än-skönt vi inte kan förstöra ett enda öre på nöjesliv i denna avskilda ort med sina usla kommunikationer, änskÖnt vi icke bestå oss med någon möibellyx eller med någon umgängeskrets. Kom sedan och oja Er över att de unga folkskollärarna inte visa tillbörligt intresse for det frivilliga bildningsarbetet. Förstår Ni nu, att det ar de statsfinansiella skälen, som lägga hinder i vägen. - Ja, men kommunerna betala ju ... - Jo, det vill jag lova. Jag lämnade en gång in en räkning till skolrådet på diverse arbeten, som jag utfört för skolans behov, och jag har val sällan haft sa mycket obehag som for den räkningen. Tror Ni då kanske, att jag skulle kunna påräkna något kommunalt löntillägg från en sådan kommun? Vad andra kommuner tilläventyrs betala sina lärare, det kan jag inte leva på.
Men Ni, som tillika ar en deputerad, jag skall be att få sända en hälsning till
moder Svea med Er, då Ni nu ’Snart ger Er i vag för att träffa henne på Helgeandsholmen.
Ar det inte sa, att Er politiska åskådning förbjuder Er att betrakta det nuvarande svenska statssamhället såsom ett rättssamhälle? I det avseendet skulle jag helt kunna sympatisera med Er. Men för tio ar sedan, då var det något helt annat. Det var for att jag var sa ung och oerfaren, alldeles grön och hade huvudet fullt av ideella framtidsdrömmar. Då trodde jag på moder Svea som på min egen mor. Och den tron har burit mig fram över många svara ar, men sa kom skeppsbrottet. Å, detta förkrossande. Förut var det min fulla övertygelse, att moder Svea var min verkliga mor, som sa gärna ville, bara hon kunde, och som längtade efter att kunna, Ja, jag trodde helt enkelt på hennes statsfinansiella skal. Efter allt vad jag hört om denna kvinna i skolan och från talarstolen, få Ni val inte undra på det. Och sa var det en sådan lisa att tro på de där skälen. Därför kändes det, som hade den fasta marken ryckts undan mig, när det stod klart för mig, att hon verkligen kunde, men att hon inte ville. Staten avskrev i skatter, vad den hade kunnat göra oss rättvisa med. Illusionen brast. Idolen föll, och dess fall var stort. Staten var inget rättssamhälle alltigenom. Den ville inte rättvisa, när den kunde den. Den goda viljan fanns endast i min inbillning. Min tro på den blev ett vrak, min tro på rättssamhället blev skeppsbruten. Staten ville inte rättvisa för rättvisans egen skull. Den lystrar endast till maktspråk. Staten blev ett människopåfund lika ofullkomligt som allt annat människoverk.
Förlåt mig, o Moder Svea! Förlåt mig, att jag såg sa på dig i ett ögonblick, då du avklädde dig all din härlighet och blottade din skröpliga lekamen.
Nu skulle jag lugnt kunna slå mig till ro och samla ihop alla mina anklagelsepunkter mot henne, ty hon ar förvisso icke fullkomlig och utan synd. Hon tog ifrån mig mina böcker. När jag" ville satta mig vid dem, då visade hon mig min hustrus trasiga skor eller den tomma vedlåren. Hon gav mig ingen tid att förbereda mina föredrag. I stallet, pinade hon mig med tankarna på överrocken. När jag ville komma på en kurs eller göra en resa, då log hon mot mig ur min tomma börs. Jag" trodde icke då, att det var ett hånlöje. När jag sa val behövde vila mig på aftonen eller ferien, då satte hon mig i fortsiättningssikolan och hängde mina obetalda räkningar i luften framför mig, sa att hon skulle vara säker på att jag inte smet. Och for det knoget gav hon mig i lön nätt och jämt en tredjedel av det, som hennes andra likställda tjänare få utan något extra arbete. Och jag, jag talde allt detta. Och mer därtill. Löjligt nog förresten. Men det löjligaste ar dock, att jag alltjämt tal och därtill hoppas, fast jag inte har den ringaste anledning till nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
