Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 3
ten använder, bli från början ordentligt anlagda och uppövade. Barnen lära nied andra ord att från början tanka och skriva, icke blott se och skriva. (De olika arterna demonstrerades genom schematiska teckningar över hjärnans språkcentra och deras förbindelser. Bild l och 2.)
Bild. 1. Mekanisk avskrivning. (Beteckningar: I intelligensområdet, T talcentrum, H hörselcentrum, S syncentrum ock synminnesområdet, Sk skrivmotoriskt centrum.)
Bild. 2. Reflekterad avskrivning.
Fri rättskrivning.
En annan läroform ar den fria rättskrivningen, som bör anses som undervisningens huvudform. Den består däri, att man ger barnen ord, som de själva skola sätta in.i satser, meningar eller uttryck. Genom denna övning upptaga barnen orden i sitt medvetande, begagna dem såsom uttryck for sina egna tankar och begrepp, införliva dem med sitt eget ordförråd, lära sig att använda dem i rätt sammanhang och i dem inlägga den rätta betydelsen. Den fria rättskrivningen kan varieras på många olika sätt alltefter barnens olika utveckling. Redan på småskolstadiet få barnen enkla ord, som de lärt under hembygdsundervisningen, eller som förekommit vid avskrivningen, och som i rättskrivningshänseende behöva noggrannare inpräglas. Dessa ord tagas i bruk i satser och meningar av växlande innehåll. Till en början får man naturligtvis hjälpa barnen på traven genom att låta dem muntligt komma med sina förslag, men snart fatta de meningen och kunna arbeta fullt självständigt. På ett högre
stadium få de ordstammar, som skola sammansättas, böjas eller förändras på olika satt och därefter användas. Härigenom få de också en aning om samhö-righetslagen såsom stöd för rättskrivningen. På högsta stadiet, t. ex. de två sista skolåren, dit den systematiska rättskrivningen bor förläggas, användes fortfarande den fria rättskrivningen såsom huvudform. Sedan ett övningsstycke i anslutning till en viss ljudbeteckning ar avskrivet (med reflekterad avskrivning!), få barnen upprätta en ordlista över de olika beteckningssätten. Därpå följer fri rättskrivning, varigenom Ijudbeteckningarna nötas in till fullt oreflekterad färdighet. Behandlas exempelvis j-ljudet, kan man lata barnen den ena gången arbeta med ord, däri j-ljudet tecknas med g, en annan gång med Ij, hj o. s. v. Såsom prövning kan man lata dem skriva blandade övningar med upptagande av flera beteckningssätt utan hjälp av de förut upprättade ordförteckningarna. Någon fordran på sammanhang mellan de särskilda satserna eller meningarna bör man ej uppställa, utan blott att varje mening skall vara språkligt riktig. Åtskilliga mera begåvade barn finna dock ofta intresse uti att med hjälp av ordmaterialet söka åstadkomma sammanhängande beskrivningar eller berättelser. Detta höjer naturligtvis värdet av övningarna, som på det sättet kunna bli ett slags uppsatsskrivning. Av särskild betydelse ar, att man genom den fria rättskrivningen når ett område, som övriga läroformer lämna oberört, nämligen barnens förmåga att använda ordmaterialet på ett efter språkbruket riktigt sätt.
Ett par exempel till belysning härav må anföras. Vid behandling av ord med ljudförbindelserna -akt och -ikt och avledningar hade ett barn skrivit: »Gud ar fullmäktig.» - »Konungen var på uppvaktning.» Vid övningar med tj-Ijudet hade en gosse skrivit: »Mannen, soin hade rest bort, hade kommit tillkänna.» Orden voro riktigt stavade, det isolerade ordbegreppet var nog också riktigt, men i sammanhanget passade orden icke. Här kunde läraren komma åt att ratta själva ordvalören, som barnen tagit fel på, eller ge meningen sådan form, att orden kunde passa. Detta hör visserligen ej till själva rättskrivningen utan mera till den elementära stilistiken, men då man eljest blott vid uppsatsskrivningen kan komma åt denna sida av språkbehandlingen, som ju måste anses viktigare an den ortografiska, bör den fria rättskrivningen utnyttjas även för detta ändamål. Cederschiöld-Olan-der ha i sitt arbete »Vinkar och råd» anfört en mängd exempel på missförstådda eller förvrängda skriftspråksuttryck ur barnens skrivböcker, som visa, hur svårt barnen ha att tillägna sig ett korrekt språkbruk. För högsta skolstadiet anvisas i vissa läroplaner, att även åtskilliga mera vanliga främmande ord böra upptagas vid undervisningen, och
för inövning av sådana måste den fria rättskrivningen anses alldeles oumbärlig, emedan barnen eljest blott lära sig ordens stavning utan att klargöra for sig deras betydelse och rätta användning (Hildinger, Folkskolepedagogik sid. 113).
Även då barnen ratta sina stavfel, bör den fria rättskrivningen komma till användning. Det vanliga ar ju, att barnen skriva om de rättade orden två eller tre gånger for att inprägla rättelsen, men ofta inträffar, såsom alla lärare torde ha iakttagit, att barn trots lärarens korrigering skriva rättelser fel, samt att felen återkomma i senare skripta. Detta visar, att barnens rättelser icke varit effektiva, de ha utförts rent mekaniskt utan eftertanke. Få barnen däremot skriva ett par tre satser av olika form och innehåll samt i dessa upptaga orden, sa komma rättelserna att inarbetas på helt annat sätt i medvetandet. Vid grammatiska övningar, särskilt i formläran, bör fri rättskrivning användas i st. f. de vanliga böjningsmönstren med isolerade ord, enar det just ar genom ordens användning i verkliga satser som formerna på ett naturligt satt inpräglas, Eättskrivningslära och formlära komma därigenom att intimt förbindas med och understödja varandra,
I hjärnfysiologiskt avseende står den fria rättskrivningen närmast den praktiska skrivningen. Tankarna, de ursprungliga språkimpulserna, utgå från intelligensområdet, ledas över talcentrum till synminnesområdet, där de klädas i skriftspråkets ordbilder, samt överföras till det skrivHiotoriska centrum alldeles som praktisk skrivning. Däremot ar hörselcentrum liksom vid denna vilande och skrivf unktionen befriad från obehöriga störingar av akustisk art. Var och en vet ju, att man vill ha tyst omkring sig, då man skall skriva, för att tankeverksamheten skall kunna arbeta ostört, De fullt riktiga associationerna i hjärnan bli således anlagda och uppövade. (Detta åskådliggjordes genom en teckning av hjärnans funktioner vid praktisk skrivning. Bild 3.)
Bild 3. Fri rättskrivning, minnesskrivning och praktisk skrivning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
