Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 4
na, att den kan vara rättlédande, obestämd eller vilseledande. Om vi taga ett ord, t. ex. skilj®, sa säger oss vårt öra, att vi först ha ett sj-ljud, men ingen akustisk uppfattning kan säga, om detta ljud skall betecknas med s j, sk, skj eller på något annat satt. Här måste den visuella uppfattningen satta in och ge vägledning, eller ock kan möjligen ett bokstavsminne, förvärvat genom intensiv stavning, hjälpa till ratta. Den akustiska uppfattningen ar således obestämd beträffande detta ljud. Sa följer i-ljudet, som i de flesta fall ar rättledande. Dock finnas på flera ställen i vårt land dialekter, i vilka i- och y-1 juden uttalas fullt lika och oupphörligt förväxlas i skrift. På sådana ställen ar i-ljudet obestämt, och man skriver lika gärna skylja som skilja. Vidare kommer 1-lju-det, som borde vara rättledande. Men nu skrives skillnad, urskillning m. fi. närbesläktade ord med 11, varför den akustiska uppfattningen även här ar obestämd. Alla dubbeltecknade konsonanter äro obestämda liksom enkelteck-nade i besläktade ord. J-ljudet har ju flera beteckningar, varför även detta ljud måste betraktas som obestämt. Sa återstår endast ä-ljudet, som ar helt rättledande. Den akustiska uppfattningen kan sagas vara rättledande endast vid rent fonetisk beteckning, om vilken ingen tvekan kan råda, men den ar bestämt vilseledande i tydliga dialektavvikelser, t. ex. ä-ljudet i Uppland. Ett stilprov, grundat på enbart akustisk uppfattning, kan ha följande utseende. Alla större svårigheter äro uteslutna, och ortografien ar sa enkel som möjligt.
Minn ellskade ven! Jag fatar nu penan för ät skriva til dig och t alla om ät jag har hellsan inn-til dena stunn.
Det torde vara lätt att i detta icke mycket karikerade prov finna exempel på de tre arterna av akustisk uppfattning.
Har då diktamensskrivningen ingen uppgift vid rättskrivningsundervisningen? Icke som undervisningsform. Men den kan ha en uppgift ehuru mycket blygsammare, an den man tilldelat densamma. Sedan barnen genom reflekterad avskrivning, genom upprättande av ordlistor samt genom fri rättskrivning, såsom förut ar angivet, arbetat in ett visst ordförråd eller en ljudbeteckning, då kan man genom en kortare diktamensskrivning anställa en undersökning av deras säkerhet på området. Texten bör därvid vara enkel och till innehållet väl uppfattad av barnen, intet ord, som for barnen ar obekant eller verkar främmande, bör därvid förekomma. Den bor därför läsas upp i sin helhet, innan skrivningen börjar, sa att tankeinnehållet i möjligaste man kan tillägnas. Men om något barn har svart för att hora eller skriver sakta, bör ett sådant hellre sysselsättas
med fri rättskrivning eller minnesskrivning, ty för detta ar diktamensskrivningen till större skada an nytta. De normala barnen ha av en sådan diktamensskrivning samma nytta som av ett vanligt förhör: de vinna ökad säkerhet i en redan förvärvad kunskap. För läraren kan den vara av betydelse därigenom, att han vinner kännedom om barnens förmåga och anvisning om vad han bör särskilt lägga an på.
Felanalys.
En sida av all uppfostran och undervisning ar ju den att vara profylaktisk, d. v. s. att fel böra förebyggas. Men både för att förebygga fel och for att bota desamma måste man känna deras natur och orsaker. Man måste underkasta dem en ingående diagnos, liksom en läkare gör i fråga om sjukdomarna. Ty felen äro av olika beskaffenhet likasom sjukdomarna och skola också på olika satt både förekommas och behandlas. De i rättskrivningsövningarna uppdykande felen äro blott yttre symptom av djupare liggande orsaker, och liksom man ej botar en sjukdom genom att blott häva ett symptom, sa ger man icke heller någon bestående rättelse blott genom en korrigering av ett stavfel utan vidare behandling.
De enklaste felen äro hor f el. Såsom sådana få de ovan citerade (älskat, men) betraktas. Dylika fel rå barnen i allmänhet inte för. De kunna bero på allmän eller tillfällig svaghet hos hörselorganet hos ett barn. Eller också kunna de bero på ett otydligt uttal hos läraren, och, om lärarens rost och uttal ar obekant för barnet, såsom vid in-prövning i en annan skola, på svårighet för barnet att ratt uppfatta och förstå det ovana idiomet. Även en sådan omständighet, som att läraren under dikteringen promenerar omkring i klassen, ’ varigenom diktaten måste uppfattas från olika hall i rummet eller störas av lärarens tramp, kan förorsaka hörfel vid skrivningen.
Ett annat slags fel äro gehör- eller formfel. Sådana äro t, ex. färden, morden. Dit hor också stockholmarnas språkvidriga hörna, som upptagits från slang- eller idrottsspråket och synes få allmän utbredning. Dylika fel bero på att man vid behandlingen av formläran riktat den huvudsakliga uppmärksamheten på inlärandet av termer, definitioner, systematiska indelningar o. dyl. men försummat det viktigaste, nämligen det språkliga gehörets eller formsinnets uppövande till att utan reflexion finna den ratta ordformen efter sammanhanget. Man har behandlat den grammatiska undervisningen lika bakvänt, som om man vid gymnastikundervisningen skulle hålla på med att lära barnen kommandoorden, rörelsesläktena och andra teorier, eller som om man vid slöjdundervisningen skulle lära barnen verktygens namn, fråga: vad menas med en
hyvel? av vilka delar består en såg? men försumma övningen av barnens färdighet. Vid användningen av modersmålet böjer man aldrig orden med ledning av grammatikens deklinations-eller konjugationsmönster,’ såsom förut ar påpekat, utan endast efter det inövade språkliga gehöret, som därför måste vara huvudföremålet vid undervisningen.
Ett tredje slags fel äro fixeringsfelen, som bero på en otillräcklig träning av ögats fixeringsförmåga. Sådana äro t. ex. honan, honnon, han-nom, genan. Om man ber barnet läsa dylika felskrivna ord, sa läser det orden ratt och ser oftast inte felet, förrän man pekar på den felaktiga bokstaven. I allmänhet torde man kunna säga, att alla fel mot reglerna for dubbelskrivning av konsonant äro av visuell karaktär. Barnet har betecknat ljudet och ar tillfreds därmed, men det har icke iakttagit, att tecknet skulle dubbelskrivas. Då dylika fel äro ratt vanliga, och då uppövandet av barnens fixeringsförmåga hor till det primära i rättskrivningsundervisningen, torde det icke vara klokt att uppskjuta behandlingen av hithörande område av rättskrivningsläran’ ända till femte klassen, såsom undervisningsplanen föreslår. Dubbelskrivning ar dock fullt fonetisk och bör även därför inträda före behandlingen av de mera komplicerade ljudbeteckningarna. Den förebyggande undervisningen utgöres här av dels de förut omnämnda fixeringsövningarna vid avskrivning, dels en noggrann behandling av formläran särskilt i fråga om verbens böjning, då stamordet har dubbeltecknad konsonant, t. ex. ställa, släppa, sträcka, och samma dubbelteckning skall behållas i böjningar.
Ett fjärde slags fel äro dialekt f elen. I nästan varje mera utpräglad ortsdialekt förekomma utom särskilda provinsialismer även från högsvenskan avvikande språkljud, som bereda barnen svårighet vid rättskrivningen. Sådana avvikelser måste läraren taga reda på och behandla, sa att skrivfelen förekommas. För att taga ett exempel från stockholmsdialekten, som iakttagits i en skrivbok, vill jag anföra: »Han stelide sig» . . . Här hjälper det icke, att läraren rättar ett enstaka fel, ty med detta sammanhänger hela det besläktade området. Felet ar blott ett symptom på en konstitutiv språkdefekt, som måste botas genom en grundlig »hästkur». Man utgår från stamordet si alla, later barnen taga tema därpå: ställde, har ställt, .den ar ställd, det ar ställt, samt skriva satser och meningar med användning av böjningsformerna, således även här fri rättskrivning. Därpå övergår man till besläktade ord: beställa/beställning, anställa, anställning, föreställa, föreställning, fram- ut-, in-, upp- o. s. v., som behandlas på samma satt. Har man be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
