Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 4
infinna sig till mötet, helst detta gavs en sa högtidlig avslutning, som skedde genom ovannämnda nmsikstund under Uppsaladomens mäktiga tempelvalv. Simon Ekhtndl.
Motioner.
Välskrivning.
I motion nr 22, l: a k., angående ett rationellt ordnande av undervisningen i välskrivning anför hr 0. Bergqvist följande:
Det ar ett allmänt ’klagomål, att folk skriver dåligt nu för tiden och mycket sämre an förr. Lärare i alla slag av skolor, ej minst i folkskolor ock läroverk, klaga över lärjungarnas dåliga skrivstilar, som vålla hinder och otrevnad i skolarbetet och hinder för ungdomen, när den efter slutad skola vill skaffa sig utkomst. Sedan gammalt har det varit god tradition inom handelsvärlden, att handelsböckerna skola föras prydligt, men nu för tiden ar det svart att få biträden som skriva val. Detta har föranlett handelskamrarna att upptaga välskrivningsfrågan på sitt program. Vid handelskammarmötet i Norrköping september 1926 behandlades frågan, därvid inledningsföredraget hölls av framlidne rektor W. Leeb-Lundberg, då rektor i Jönköping men tidigare rektor i Luleå. Av hans intressanta uttalanden återger jag blott några satser: »Det ar», yttrade föredragshållaren, »ett ofta upprepat påstående, att den nuvarande generationens handstil ar mindre vårdad an föregående generationers. Ehuru en allsidig utredning av spörsmålet saknas, kan man dock redan nu peka på vissa fakta, som tala för riktigheten av det nämnda påståendet. En överblick av hand-etilsproblemets läge i våra dagar torde giva vid handen, att sällan någon skolfråga av sa allmän betydelse för det praktiska livet fått i högre grad stå tillbaka för andra undervisningsfrågor. Reformåtgärder måste emellertid föregås av en utredning. En sakkunnig-undersökning av skrivundervisningens ställning förr och nu ävensom de olika resultat av denna undervisning, som kunna uppvisas från äldre tider och nutid, samt ett utrönande av de modärna undervisningsmetodernas inverkan på undervisningen och på handstilens bildande, torde kunna anses lika berättigad som många andra verkställda utredningar rörande skolarbetet.»
Från många hall har uttalats önskvärdheten av att välskrivningsfrågan bleve föremål för utredning. Bland de uttalanden, som sålunda gjorts-, återger jag delvis endast brottstycken.
Luleå högre allmänna läroverks kollegium säger: »iSkrivkunnigheten hos barn och vuxna ar föremål for allmänt missnöje och allmän kritik. Skolungdomens dåliga skrivstil vållar svårigheter och otrevnad i skolarbetet och ar ungdomen till hinder, när den efter slutad skola vill skaffa sig utkomst. Då jiu skrivundervisningen förr bedrevs efter helt andra metoder och med vida bättre resultat, kunde man ju tänka sig en sa enkel åtgärd som att återgå till äldre tiders skrivunder-visning. En sådan åtgärd kan emellertid ej beslutas utan en samvetsgrann utredning. Både praktiskt och teoretiskt har mycket gjorts for välskrivningsproblemets utredning, särskilt i vårt land. Välskrivningsprolblemet ar internationellt. Det skulle vara vårt land till stor heder, om detta svara problem genom oss kunde läggas till rätta. Ingenting annat kan rekommenderas an en utredning av problemet i hela dess vidd. Grenom otillräckliga åtgärder riskerar man förvirring och
förhalandet av dyr tid med resultat, att ett ohållbart tillstånd förlänges i onödan.»
Luleå läroverks ordinarie välskrivninffslä-rare, teckningsläraren Ludvig Ramberg, uttalar följande egna .synpunkter till komplettering av kollegiets yttrande: »Om teckningslärarna hade aldrig sa god utbildning för sin uppgift som välskrivningslärare, skulle de likväl stå hjälplösa inför de förhållanden som nu råda. De ungdomar, som komma till läroverken, ha icke fått enhetlig undervisning. Den ene skriver på ett sätt, den andre på ett annat satt, och de flesta av dem torde redan ha haft flera lärare med olika skrivmetoder. En nödvändig förutsättning för att välskrivningsundervisningen skall giva gott resultat ar, att alla skrivlärare undervisa på samma satt. Endast under den förutsättningen kan skrivläraren fortsätta att bygga på den grund, som hans företrädare har lagt. Men det ar alls icke säkert, att någon av de skrivmetoder, som nu praktiseras, håller måttet, utan ar en ingående undersökning av välskrivningsfrågan i hela dess vidd ofrånkomlig.»
T., f. inspektören for Luleå folkskolor, folkskolläraren J. Gunnarsson, instämmer i Rambergs yttrande och framhåller, att det har sa gott som samma giltighet for folkskolans’ vidkommande. Kravet på en bättre ordning ar lika trängande för folkskolans del.
Läroverksadjunkten Herman Svenonius i Luleå, mångårig timlärare i välskrivning, har ägnat många års intresserat arbete åt utredning av välskrivningsproblemet och har publicerat resultatet dels i en »Lärobok i välskrivning», Fahlcrantz förlag 1915, dels i en uppsats» i »Svenskt Arkiv for Pedagogik» 1920 och dels i skrivelser till myndigheterna. Hans till mig ställda uttalande innehåller ett helt program for utredningsarbetet och har följande lydelse:
»Det ar en vanlig åsikt bland pedagoger, att det ar bristande ordentlighet som ar orsaken till de dåliga skrivstilarna. Denna åsikt innebär ett stort och farligt misstag. Lägges skrivundervisningen på felaktigt satt, sa hjälper oss icke ordentligheten till en god stil annat an möjligen under den förutsättningen, att vi skriva mycket långsamt. Med en god skrivstil måste vi mena en stil, som ar snabb, uthållig, lättläst och vid långsam skrivning prydlig. Det fordras framför allt ett gott handlag for att åstadkomma en sådan stil, och vill man finna ett kort uttryck för huvudfelet i den nuvarande skrivundervisningen, sa blir svaret, att man försummar handlaget. Våra händer äro ej av naturen särdeles väl lämpade för skrivning. Det fordras trägen och förståndig övning att anpassa dem. Utan beaktande av den saken kan man aldrig komma till rätta med välskrivningsfrågan. Det ar emellertid ej nog med att ratta till handlaget. Handlaget sätter sin prägel på stilen och stilen påverkar handlaget. Stilen måste vara uppbyggd sa, att den hjälper oss att få det rätta handlaget. Studerar man de stilar, som nu praktiseras i välskrivningsundervisningen, skall man finna, att de ofta äro rena fördärvet för handlagets utveckling.
Det ar en mycket ansvarsfull och krävande uppgift att fastställa, vilken stilart som bör läggas till grund för vår skrivundervisning. Därtill fordras i första rummet en utredning av skrivaktens mekanik. Först och främst måste man utreda handens sätt ’att arbeta^ när vi skriva. Denna utredning ar av mig verkställd från rent mekanisk synpunkt, d. v. s. att jag sysslar huvudsakligen med skriv-riktriingarna och deras sammansättning. Resultatet ar högeligen frappant och ar till sin natur kärnpunkten i välskrivningsproblemets teori. Men en skrivrörelse har en fysiologisk orsak, och det ar därföre önskvärt, att skriv-aktens mekanik behandlas icke blott från rent mekanisk synpunkt utan även från fysiologisk synpunkt. Detta gäller ej blott om handens mekanik utan även om de övriga skriv-organens mekanik.
Kunskapen om handens mekanik lär oss,
hur strecken komma till, vilka skrivrikt-ningar som äro gynnsamma och vilka s-om äro ogynnsamma, alltså vilka skrivrikt-ningar som böra gynnas och vilka som böra undvikas. Den ger oss alltså väsentliga förutsättningar for bokstävernas konstruktion. Vidare lär den oss, huru vi böra hålla handen. I allt ger den oss en bekräftelse på överlägsenheten av den skrivundervisning, som förr i tiden meddelades i våra skolor.
Efter handens skrivrörelser måste vi utreda armens skrivrörelser. Detta ar icke gjort, och stora missuppfattningar äro" rådande. Det ar väsentligen på armens läge och rörelse vi måste grunda våra åsikter om papperets läge och skrivbordets egenskaper, särskilt dess storlek och lutning.
Vidare måste vi utreda ögonens och huvudets rörelser. Den undersökningen har ungefär samma intresse for läsning som for skrivning. Ögonens rörelser torde vara väl studerade i flera länder, och i vårt land lär finnas en framstående specialist på den saken. Huruvida huvudets rörelser äro beskrivna ar mig obekant.
Den sista och mest krävande delen av skrivaktens mekanik ar den psykofysiska processen, d. v. s. .sambandet mellan hjärnan, sinnesorganen och rörelseorganen. For denna utredning finnes i vårt land den erkänt främsta av alla sakkunniga. Troligen ar problemet tillräckligt löst, men en beskrivning med hänsyn till föreliggande synpunkter ar behövlig. Sålunda ar den psykofysiska processen olika vid skrivning under författande, efter minne, efter förskrift. och efter diktamen. Vårföre skriver »man fortare efter diktamen, och hur kan man förklara, att den som efter diktamen skriver mycket fort icke vet och icke behöver veta vad han skriver?
Den vetenskapliga utredningen av skrivaktens förutsättningar omfattar icke blott skrivaktens mekanik enligt ovanstående utan även varjehanda hygieniska synpunkter, såsom kroppsföring i övrigt, papper, pennor, bänkar, belysning. Den kommer att bli till nytta icke blott for vår vanliga handstil utan blir i lika hög grad till nytta för steno-grafering, och kanske kommer den att i grund förändra stenografien. I någon mån kommer även maskinskrivningen att beröras av utredningen. Att läsandets mekanik beröres ar redan nämnt.
När väl den vetenskapliga grunden ar tillrättalagd kommer den svåraste uppgiften, som ar fastställandet av stilens art. Efter den uppgiften kommer utarbetandet av bokstavskonstruktionerna och fastställandet av det pedagogiska systemet. , Slutligen kommer ordnandet av lärarutbildningen. Alla dessa nya uppgifter äro av helt annan art an de uppgifter, som avsågo den vetenskapliga grunden, och de falla väsentligen inom pedagogikens område. Men ej kan man säga, att de skrivlärare, som nu finnas att tillgå, ha den för de nya uppgifterna lämpligaste utbildningen. På detta område fattas högskolkom-petensen, och den måste skapas i samband med utredningsarbetet. Välskrivningens teori ar från början till slut mekanik, och endast en matematiker har goda förutsättningar. All annan kompetens ar av underordnad beskaffenhet och förvärvas lätt av en matematiker med vanlig akademisk utbildning. De svåraste upp*gifterna och det största ansvaret kommer att falla på de matematiska medhjälparna i utredningsarbetet,- och på dem kommer att vila ansvaret for undervisningens tillrättaläggande. De måste behärska hela ämnet medan övriga deltagare i utredningsarbetet kunna stanna vid begränsade uppgifter.
Som sagt ar, gäller det svåraste problemet fastställandet av stilarten. Problemställningen torde i första hand bli följande. I dan äldre skrivundervisningen, som gav erkänt goda resultat, bildades bokstäverna av ovaler och räta linjer och handlaget vårdades enligt principen att ju mer flathanden vändes mot bordet desto bättre. Den primära stilen, skol-stilen, blev sålunda en rundad stil, men det visade sig, att, när denna stil träget begagna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
