Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 4
SVENSK LÄRARETIDNING.
69
des för hastig skrivning, den drivna stilen blev mycket olik välskrivningsstilen. Redan von Mentzer, en på sin tid mycket känd svensk skrivlärare och den, som efterlämnat de värdefullaste publikationerna, urskilde av de drivna stilarna två huvudtyper, »den runda stilen», och »den kantiga stilen». Beträffande dessa stilarters inbördes förhållande till varandra har jag kommit till följande uppfattning. Mycket trägna och skickliga skrivare i inge vanligen en kantig stil. Detta har sin naturliga förklaring däri, att den kantiga stilen använder huvudsakligen de båda basta skrivrörelserna och därföre ar mera lättskriven. Den kantiga stilen uppstod ej genom överläggningar och särskild övning utan omedvetet på grund av sin lättskriven-het. Ungdomen skrev i allmänhet en rundad stil, som beroende på graden av träning visade benägenhet för övergång till kantig stil. En och annan tränade med stor omsorg svängnings-rörelser med pennan och torde därigenom ha motverket stilens övergående till kantig. Bindningarna i den drivna stilen (dynamiska stilen) komma ej till stånd på alldeles samma sätt som i den långsamma stilen (statiska stilen), utan när handen ar i hastig rörelse ifår tröghetslagen stor betydelse för bokstävernas form.
Om dessa iakttagelser om sambandet mellan rundad och kantig stilart äro riktiga, ar slutledningen ’for val av stilart lätt att finna. Vi böra .eftersträva en kantig stilart. I bokstavskonstruktionerna skola vi alltså undvika s var skrivna riktningar och gynna de bästa skrivriktningarna. I någon mån skedde detta redan i den gamla skrivundervisnlngen genom användningen av ellipser (ibrukade benämnas ovaler) i stället för cirklar. Men principen kan utsträckas, och man kommer då ungefärligen till de Påhlmanska bokstavsformerna, som utan vetenskapligt underlag äro konstruerade med en erkännansvärd känsla för undvikandet av de svåraste skrivrörelserna.
Emellertid ar det ej snabbheten allena som bestämmer stilarten. Vi måste även taga hänsyn till tydlighet och prydlighet. Den sista synpunkten kommer nog ej att vålla bekymmer. Tydligheten (lättlästheten) ar däremot en mycket vansklig synpunkt. Antag, att den kantiga stil, som erhålles enligt den nya metoden, ’befinnes vara mer svårläslig an den kantiga stil, som erhölls enligt den äldre metoden, sa skulle det kunna motivera en återgång till den äldre skrivmetoden. Skulle den gamla metoden visa sig överlägsen, sa beror det därpå, att den har större förmåga att framtvinga ett gott handlag. Det ar alls icke självklart, att vi med den nya skrivmetoden få lika lätt för att bemästra handlaget som med den gamla svårskrivna metoden, men om vi ha öppet sinne for svårigheten, synes det sannolikt, att den kan övervinnas. Sannolikt kan frågan ej slutgiltigt besvaras förr an efter ett par tiotal ar av praktiska försök.
En (fördomsfri utredning av stilpröblemet ar icke fullgjord med de synpunkter som ovan återfinnas. Tyskarna ha sedan gammalt två stilarter, den tyska stilen och den latinska stilen. Den latinska stilen ar den stil vi själva i olika former praktisera och som ovan behandlats. Den tyska stilen ar mycket annorlunda beskaffad- och kan betecknas som en radikalt (byggd kantig stil. För visso har den tyska stilen i sitt hemland många varma anhängare. Delvis grundar sig motiveringen på germansk chauvinism, och iför dylika synpunkter torde vi icke vara mottagliga. Men det finnes även de, som anse den tyska stilen skrivtekniskt överlägsen. Tyskarna äro på god väg att av praktiska skäl överge den tyska stilen, ty det ar betungande för barnen att lära två stilarter, och den latinska stilen ar nödvändig för det internationella samarbetet. Om också den tyska stilen befunnes överlägsen, har den likväl ej utsikter att slå igenom hos oss. Men det later sig val tänkas, att vi dock skulle kunna ha en viss nytta av den. De stilförbättringar, som ovan
omtalats, gälla sa gott som uteslutande det lilla alfabetets bokstäver. Beträffande det stora alfabetets bokstäver i den latinska stilen äro vi sa gott som hjälplösa. Det stora alfabetets bokstäver äro ofta svårskrivna och från skrivteknisk synpunkt sannskyldiga missfoster. Det låter sig väl tänkas, att vi med hjälp av den tyska stilen skulle kunna omarbeta stora alfabetets bokstäver till större lättskrivenhet.
Välskrivningsproblemet ar av internationell natur. Alla länder ha samma plåga. Det skulle vara vårt land till stor heder, om vi kunde lösa välskrivningsproblemet på ett tillfredsställande sätt. Vilken oerhörd nytta skulle ej våra exportfirmor och utlandssvenskar ha av att en grundläggande skolfråga hade svensk etikett. Det ar alltså ej självklart, att det ar dyrbart att reda ut väl-skrivningsproiblemet. Lika sannolikt ar, att det skall visa sig vara en god affär. Vilja vi pröva saken från ekonomisk synpunkt, behöva vi for övrigt blott röra oss inom vårt eget land, för att det skall bli en god affär. Antalet skrivtimmar i vårt land kan på rimliga grunder uppskattas till minst 200 miljoner, per ar räknat. Vilket oerhört slöseri ar det ej att använda dessa timmar sa illa som nu sker. Ett välgjort arbete förädlar oss, ett illa gjort arbete förråar oss. God ordning och sparsamhet fordra, att skrivtimmarna användas bättre an som nu sker.
Redan för utredningens sakliga vederhäftighet skulle det vara önskvärt, att utländska experter finge tillfälle att taga del i vårt utredningsarbete av välskrivningsproblemet, och alldeles särskilt gäller detta i valet av stilart. Därigenom skulle också den fördelen vinnas, att den svenska skrivmetodens accepterande utomlands underlättades. Det finnes även andra internationella synpunkter, som skulle behöva dryftas i detta sammanhang, även om man ej vågar tro på en omedelbar lösning. En sådan fråga gäller, vilka de ljud äro, som böra ha beteckningar. Studera vi vårt eget språk sa finna vi, att ej på långt när alla ljud äro representerade. Vore alla ljud representerade av skrivtecken, skulle det ej vara någon konst att stava, må vara att var och en skulle stava efter sitt mål. Vi kunna ej åstadkomma sa många goda skrivtecken som vi ha ljud, utan vi måste fortfarande nöja oss med ett begränsat antal ljudbeteckningar, där samma tecken måste användas för mer an ett ljud. Det anses for. vårt språks vidkommande önskvärt med vissa förändringar, exempelvis att vi hade beteckningar för sch-ljudet, t j-ljudet, ng-ljudet. Å andra sidan anses vi kunna undvara c, q, . w, x, z. I andra sprak finnas motsvarande önskningar. Skulle man tänka sig något sådant, som att välskrivningsproblemet kunde få en storstilad internationell lösning, borde även sådana synpunkter beaktas, och i varje fall bor frågan lösas med inriktning åt detta håll.
När stilarten blivit fastställd, skola bokstavskonstruktionerna utföras. Därvid bör hänsyn tagas till bokstävernas historiska tillkomst, och torde särskild sakkunskap böra anlitas for att tillgodose intressen av denna art. Vidare måste undervisningsmetoden utarbetas, och sannolikt kommer en framtida skrivlektion att bli mycket olik de skrivlektioner vi äro vana vid. Slutligen återstår lärarutbildningen, och ganska visst ar, att staten på ett helt annat satt an nu måste taga sig an den saken.»
Kungl, skolöverstyrelsen har i skrivelse till Konungen den 12 februari 1927 gjort ett mycket klart och eftertryckligt uttalande om behovet av åtgärder i välskrivningsfrågan. Styrelsen skriver: »Det torde knappast kunna förnekas, att vårt folks rent mekaniska skrivfärdighet icke befinner sig på någon tillfredsställande nivå, att den icke ar stadd i framåtskridande samt att den skolundervisning, som borde råda bot på bristerna, i stor utsträckning ar famlande både i fråga om mål och medel.»
Angående åtgärder säges i samma skrivel-
se: »På grund av vad sålunda anförts får överstyrelsen i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t åt fysiologiskt bildad fackman uppdraga att verkställa undersökning av sådana med skrivandets procedur förenade fysiologiska omständigheter, som kunna vara av betydelse för skrivunder-visningen.»
Med hänvisning till vad sålunda från sakkunnigt och pedagogiskt håll yttrats i ärendet får jag hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till k. m:t begära utredning och förslag angående åstadkommande av ett rationellt ordnande av undervisningen i välskriv ning i vara skolor.
jCitferaiur,
Grundtvig och det danska fromhets-livet. Av Edvard Lehmann. Nr 6 i serien ’ Modärn religionspsykologi. Studentrörelsens förlag. Pris 5: 75.
Grundtvigs insats uti kultur- och andelivet i vart södra grannland har varit av genomgripande art, vare sig man betraktar hans verksamhet som andlig talare, folkväckare, historiker, folkbildningskämpe eller skald. I en tid, då rationalism och död skenreligiositet härskade i vida kretsar av det danska folket, lyckades han med sin djupa, innerliga religiositet, med sin glänsande begåvning och sin nästan outtömliga arbetskraft åstadkomma ett uppsving och en fördjupning av f r om-hetslivet, vars verkningar ännu leva kvar. Med sina mäktigt gripande psalmer och sånger sjöng han in i det danska folket en ny kärlek icke endast till bibeln utan även till Danmarks kyrka och historia. Ej minst betydelsefull var hans strävan att söka slå bryggor mellan en kristen livssyn och det basta uti hans samtids kultursträvanden. Han resonerade ej, som det berättas om en svensk kyrkoman, vilken en gång lär ha yttrat, att »om tiden kunde undvara kyrkan, sa nog kunde kyrkan undvara tiden». Man kan möjligen förstå och behjärta andemeningen uti ett sådant yttrande, men icke desto mindre måste det betraktas såsom verklighetsfrämmande. Ty att på ett sådant sätt isolera det specifikt kristliga ifrån det basta uti kulturlivets yttringar här den faran med sig, att det skapar en steril och världsfrånvänd kristendomstyp, varjämte risken att återfalla till rent primitiva religionsyttringar alltid ligger nara. Grundtvig har lyckats skapa en ljus och glad - en om man sa vill livsbejakande - kristendomstyp, och man kan fråga, vad ligger det for fara däruti. Denna syn på kristendomen har sa ingått i den danska folksjälen, att t, o. m. »Inre missionen» - Danmarks pie-tister - även kunna sagas omfatta den. Professor Lehmann berättar, vilket starkt intryck han fick därav, när han i en krets köpenhamnska inremissions-ledare skulle behandla lidandets problem i de olika religionerna och därvid starkt framhöll dess centrala ställning inom kristendomen. Författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
