Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 5
SVENSK LÄRARETIDNING.
87
Pensionsåldern.
I motion nr 184, 2 :a k., ha hr Bengtsson i Kullen och 6 andra kammarledamöter föreslagit höjning av pensionsåldern för manliga folkskollärare. Motionen ar av följande lydelse:
Frågan om en höjning av folkskollärarnas pensionsålder, som i. n. inträder vid fyllda 60 ar, har redan vid tidigare riksdagar varit föremål för motioner, vilka emellertid blivit av riksdagen avslagna, vid ett tillfälle dock med endast 2 rösters majoritet i första kammaren. De ^utskott och myndigheter, som i sina utlåtanden avstyrkt dessa motioner, ha i allmänhet som ett av de mest bärande skälen hänför anfört, att redan de nuvarande bestämmelserna göra det möjligt for en arbetsför folkskollärare att kvarstanna i tjensten efter pensionsålderns intnäde, om nämligen vederbörande skolråd och folkskolmspelktör lämna sitt samtycke därtill. Man får emellertid ej förbise, att denna förlängda tjänstgöringstid blott intnäfifar i de fall, där läraren själv anhåller därom. Det finnes m. a. o. intet i de nu gällande bestämmelserna, som hindrar en folkskollärare från att avgå med (full pension redan vid 60 års ålder, även om han ar fullt arbetsför.
En höjning aiv pensioneåldern för de manliga folkskollärarna från 60 till 65 ar skulle ha till följd, att pensionsförhållandena vid folkskolorna bleve analoga med dem vid de allmänna läraverken. Häremot har man invänt, att folkskolans lärare borde få behålla sin lägre pensionsålder, enar de hava att arbeta under sämre förhållanden med avseende på lokaler och undervisningsskyldighet etc. an läroverkslärarna och därför tidigare bli mindre arbetsdugliga. Emellertid torde man med fog kunna ifrågasätta, huruvida icke utvecklingen på folkskolväsendets område medfört sa avsevärda förbättringar i dessa förhållanden, att det endast i undantagsfall kan inträJfifa, att en folkskollärare blir olämplig för sitt kall före 65 års ålder. Det har ju tvärtom visat sig, att lärarnas undervisningsskicklighet i många fall tilltager med åren på grund av den stora erfarenhet de under årens lopp hunnit samla. Om de likväl någon gång icke tillfredsställande forma up-pehåilla undervisningen, finns det ju alltid möjlighet att genom sjukskrivning befria lärarna från deras undervisningsskyldighet. En höjning av pensionsåldern synes sålunda icke komma att medföra några mera allvarliga risker för undervisningsresultatet.
Däremot skulle en sådan åtgärd komma att medföra avsevärda ekonomiska fördelar. Först och främst stå betydande besparingar att vinna i fråga om det allmännas utgifter för folkskollärarnas pensionering. Men därtill kommer, att genom en höjning av pensionsåldern det årliga behovet av nyutexaminerade folkskollärare skulle bliva mindre. Detta i sin tur borde möjliggöra en ytterligare nedskärning av den nuvarande seminarieorganisatio-nen och kostnaderna härför. . Som ännu ett starkt skäl för höining av de manliga folkskollärarnas pensionsålder till 65 ar vill jag framhålla, att folkskollärarna i Norge - där undervisningsförhållandena väl få anses mindre goda an i vårt land - icke pensioneras förrän vid fyllda 70 ar. Lärarinnorna vid de norska folkskolorna åtnjuta pension först vid 65 års ålder. Att tillämpa samma höga pensionsålder for motsvarande svenska lärarinnor synes- dock mindre lämpligt. Erfarenheten visar nämligen, att de kvinnliga lärarna i allmänhet icke kunna bibehålla sin arbetsförmåga sa länge som de manliga.
Vd få därför hemställa,
att riksdagen ville besluta, att pensionsåldern för manliga folkskollärare höjes från 60 till 65 ar.
Om du lever på kredit, hjälper dig ej all din flit.
jCifterafur,
Gymnastik med lek och idrott. Ledning for undervisningen i folk- och småskolor, seminarier och därmed jämförliga läroanstalter. Av Elin Falk, gymnastikin-spektris vid Stockholms folkskolor. P. A. Norstedt & söner. Pris inb. 6: 25.
»Kroppsövningarnas, liksom de övriga undervisningsämnenas, uppgift i skolan bor vara att hjälpa till att utveckla varje barn till en, själsligt och kroppsligt, sa väl utformad originell personlighet som möjligt, med framför allt en arbetsälskande, god, glad, modig, initiativrik, behärskad vilja och en arbetsdug-lig, stark och välbildad kropp.»
Uti denna sats ger Elin Falk ett koncentrerat uttryck åt sin åsikt om den betydelse, ämnet »Gymnastik med lek och idrott» bor och kan ha for det uppväxande släktet. Och säkerligen skall varje ledare av kroppsövningar vid sin strävan att förverkliga deras uppgift finna en synnerligen värdefull handledning i här föreliggande arbete.
Efter en kort historisk överblick diskuterar förf. förutsättningarna för att kroppsövningarna skola kunna fylla den nämnda uppgiften, ger sa en översikt av rörelseförrådet med hänsyn till verkan på olika organsystem och till rörelsernas klassificering for att i kap. IV ingående behandla en del gymnastiska problem, vilkas lösning långliga tider stått som mer eller mindre medvetna, mer eller mindre klart fattade önskemål. Sa har »god hållning» väl alltid -eftersträvats, ehuru man näppeligen gjort klart for sig, an mindre enats om, vari den borde bestå. Och där man tagit sig for att definiera och precisera den, har man gärna fått till stånd en. spänd, onaturlig hållning, som hört till gymnastikens särdrag och som man blott i undantagsfall försökt fora ut i det vanliga livet utanför gymnastiksalen. Förf. ger icke en definition men en beskrivning i ord och bild på god håll-pmig, som uppenbarligen tillfredsställer både skönhetens och det praktiska livets krav. Med det senare menar jag, att den utgör en lämplig och fördelaktig utgångsställning for (och bibehållen ställning under) såväl arbetsrörelser som gymnastikrörelser. Förf. har genom fysiologiska studier och iakttagelser, genom försök och erfarenhetsrön sa småningom dels kommit fram till verkligt isolerade rörelser och ställningar, som kunna påverka hållningsfel, dels funnit mera generellt verkande övningar, som stärka kroppens egna rättande krafter. Sa har den s. k. hållningsgymnastiken framvuxit, som sedan åtskilliga ar tillbaka tillämpas bi. a. vid Stockholms folkskolor och visat sig ge förträffliga resultat.
Ett annat problem ar, hur man skall kunna åstadkomma, att vid en viss rörelse endast de muskler, som till dess utförande verkligen äro nödvändiga, tagas i anspråk. Enligt förf: s iakttagelser in-
taga de mimiska musklerna här en ledarställning. Sa länge ansiktsmusklerna äro spända, går det helt enkelt inte, åtminstone hos -små barn, att få fram ledig hållning i andra kroppsdelar. Men släppa ansiktsmusklerna efter, sa blir arbetet med de övriga relativt lätt. Men de mimiska musklerna, de påverkas av själen. Det ar den glada, den vänliga stämningen, som löiser deras bundenhet, Här som på åtskilliga andra ställen kommer förf. in på vad lärarinnans (lärarens) sinnesstämning, vad hennes psyke, vad hela hennes personlighet betyder for barnen.
Men det ar icke nog, åtminstone när det gäller åldrar över småbarnsåldern, att lösa de mimiska musklernas bundenhet för att åstadkomma avspänning i kroppens övriga muskler. For detta behövs dessutom direkt på de olika muskelgrupperna riktade åtgärder. Och personens egen vilja kan förunderligt litet, ofta intet alls, uträtta därvidlag, nå-g’ot som säkerligen glanska många människor kunnat lägga märke till - och förarga sig över - vid skiftande tillfällen, ho>s sig själv och hos andra. Säg t. ex. åt en person, som vid skrivning håller hart, krampart ät om pennan, att hålla den lösare. Vad blir resultatet? Icke det ratta greppet utan oförmåga att fora pennan. Förf. har kommit fram till ett helt system av övningar, angående vilka det synes mig svårt att ge en på en gång kortfattad och begriplig framställning. Nog av, resultatet av dessia övningar blir, att ens muskelsinne lär sig något mycket värdefullt, nämligen att uppfatta »anspänning» och »avspänning» och olika ’grader av desamma. Man lär sig att lata de muskler vila, vilka icke behövas for en viss rörelse. Ja, man lär sig överhuvud att vila. Och detta, att kunna vila, ar ju for vars och ens arbete och dess resultat av oerhörd betydelse.
Ett annat problem ar, hur man skall kunna åstadkomma, att andningen under kroppsrörelsernas utförande försiggår ohindrat och otvunget, Någ’on inskjuter kanske här helt rappt: jo, det ar ju bara att inte konstra till den. Tyvärr ar saken inte sa enkel. Det ar sa mycket i det dagliga livet, som verkligen »konstrar till» andningen, t. ex. kläder av olämpligt snitt, arbetsställningar av olika slag m. m., att det for mangla människor ar nödvändigt, att verkningarna av allt detta hävas. Förf. har systematiska övningar även här.
Förf. behandlar vidare lämplig inövning och övning av gång, löpning och hopp samt en del andra rörelsegrupper, diskuterar frågan om ordningsrörelsernas uppgift; ger en framställning av den gymnastiska terminologin, talar om de fordringar, som måste ställas på lärarinnan, och framhåller vikten av varje barns enskilda hygien. Kommer sa ett kapitel om »övningsplatser och redskap inom- och utomhus»,- där förf. ju ar en erkänd auktoritet, om skötsel av red-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
