Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 8
SVENSK LÄRARETIDNING.
95
veta, var gränsen går mellan hög- och lågland eller eventuellt andra nivålinjers utsträckning. Kartan skall också, sa långt skalan tillåter och fordringarna på överskådlighet ej trädas för nara, visa landets ytbeskaffenhet mellan och över dessa nivålinjer, såsom viktigare bergstoppar, bergssträckningar och dalgångar samt mera betydande asar.
Framför mig ligga tre olika kartverk för folkskolan: Norstedts folkskolatlas, förkortad upplaga, Skriv- och Ritboksaktiebolagets Svensk skolatlas för folkskolan samt Bergvalls skolatlas del I-II. Huru förhålla sig dessa till nämnda krav? Vad då först den Norstedtska atlasen beträffar, märker man genast, att den velat bli en sa förträfflig efterträdare till topografiska kartbladet som möjligt. Kartan ar ju ock som bekant utarbetad i anslutning till Holmén-Thomée-Bruces Geografi för folkskolan och vill tillgodose kravet på en god arbetskarta, som kan ligga till grund för ett självverksamt geografistudium. Den har också i huvudsak lyckats. Kombinationen mellan lutningslin j er och ytfärger gör kartorna synnerligen naturliga och i avseende på ytformatio-nen rika, och ändock ar överskådligheten den basta. Emellertid har man varit allt för villig att uppfylla det pedagogiskt motiverade önskemålet att begränsa kartstoff et och namnen till ungefär vad som under skoltiden hinner inläras. Denna begränsning, som åsamkat den eljest utmärkta kartboken berättigad kritik, blir särskilt kännbar for främmande länders och världsdelars vidkommande och ar en begränsning, som beklagligtvis också går ut över forskningsiver och forskningsglädje hos de barn, som forma mera an en normalkurs.
Avsiktligt eller inte, det må lämnas därhän, framträder i nästa kartverk, Skriv- och Ritboksaktiebolagets, som utkom for något ar sedan, en kraftig reaktion mot denna stympning av geografiskt stoff och geografiska namn. Denna atlas ar i det stora hela sa rik, som man med hänsyn till utrymmet någonsin kan begära. Särskilt iögonfallande ar det utmärkta namntrycket, som val kan anses tekniskt fulländat. Dessutom har i detta kartverk av kända och framstående geografer och kartografer modärna kartografiska metoder och vetenskapligt forskningsresultat fått samverka på ett synnerligen förtjänstfullt satt. Denna kartbok ar därför i många avseenden utmärkt skickad att läggas till grund för en arbetsskolbetonad geografiundervisning, i all synnerhet i de högsta klasserna.
Men vill man säga, att Norstedts-atlasen på grund av pedagogiska skal försummat framför allt främmande länder, sa måste man saga, att Skriv- och Ritboksaktiebolagets karta satt vårt eget land betänkligt tillbaka. For det första torde man med skal kunna saga, att den viktigaste kartan över Sverige, den fysiska, ar mycket litet fysisk. Vis-
serligen finnas å denna ett slags schatterade terrängbågar, som ersätta lutningslinjer, och som i och för sig kunna ge en god bild av enstaka berg och smärre bergsträckningar, men som under de olyckliga landskapsfärgerna varken förmå framhäva relativ eller absolut höjd. Höjdskalans svaga nyanser i grått, vilka komma till användning å t. ex. kartan över Norden, ha antingen helt drunknat i landskapsfärgerna eller glömts å specialkartorna över Sverige. Man frågar ovillkorligen: finns det någon mening i att täcka det lilla Sveriges 24 landskap med olika färger? Inte gärna går det att åberopa antropologien, när färgbeteckningen följer de gamla landskapsgränserna och den administrativa indelningen utmärkts med röda linjer! Å kartorna över de främmande länderna och världsdelarna stora täckfärgerna givetvis inte i samma grad, beroende därpå att de olikfärgade områdena i allmänhet äro istörre. Dessa anmärkningar ha framställts tidigare i samband med recension av kartboken. Men de torde nu, då man i skolan hunnit pröva densamma, med stod av vunnen erfarenhet vaga tyngre och framsägas därför ånyo till den verkan det hava kan i fråga om en eventuell ny upplaga. Sa länge den nya reproduktionsmetoden ej tillåter hö j df arg och andra ytfärger att framträda samtidigt på samma karta, bör den, åtminstone for det åldersstadium det här ar fråga om, ej komma till användning. Lagg kartbokens efter landskap ytfärgade specialkarta över Sverige vid sidan av den ovannämnda Norstedtska kartan över samma område, å vilken terrängtecken och färger i samverkan ge en klar och enhetlig fysisk bild av de svenska landskapen! Det rader ingen tvekan om vilken som for fjärdeklassisterna ger den basta behållningen. Den allt for knappt tillmätta skalan gör nämnda karta ännu svårare att använda som verklig »arbetskarta». Hemlandskapet skall ju behandlas relativt grundligt. Men vad kan t. ex. Bleking-barnen få ut av sin landskapskarta? Inte en linje, inte en färgskiftning, som anger, hur långt sydsvenska höglandets sluttningar sträcka sig!
När Norstedts och Skriv- och Ritboks-aktiebolaget ej kunnat åstadkomma ett till alla delar fullt tillfredsställande kartarbete, kom nyligen Bergvalls förlag med sin Skolatlas av Bergström-Moberg för att avhjälpa bristerna. Man synes framför allt ha kritiken mot Skriv-och Ritboksaktiebolagets kartbok i friskt minne. Vilka brister avhjälpas då? Jo, all färgbeteckning har ställts i den fysiska kartans tjänst liksom i Nor-stedtsatlasen. Landskapen å kartorna över Sverige skiljas åt genom icke allt för breda, röda linjer, och de mycket anspråkslösa länsgränserna äro rent av svara att upptäcka. Vidare har skalan för nämnda kartor i förhållande till motsvarande i Skriv- och Ritboksaktiebolagets kartbok fördubblats, under det
att kartbokens yttre format samtidigt förminskats. Förlaget har naturligtvis rätt i att rakna bada dessa omständigheter såsom fördelar, men då ju resultatet av dessa förbättringar på samma gång innebär en uppdelning av vårt land på ej mindre an sex kartbilder, var på sitt uppslag, sa kan man med skal befara, att orienteringen, som alltid ar svar for nybörjare, därigenom försvåras. Särskilt synes detta bli fallet med kartorna över de nordligaste landskapen med sin uniforma karaktär. För egen del tror jag, att en sådan Sverige-karta som Norstedts med mindre men fullt tillräcklig skala och något större format ar bättre for barnen. På den senare kartan rymmes Sverige på två uppslag, och skalan ar 1:2,000,000. Bergvall» karta har skalan 1:1,500,000.
Denna olägenhet med den Bergvallska skolatlasen betyder emellertid ingenting emot en annan, som man måste beteckna som missgrepp. Ovan har visserligen sagts, att alla färger, som i denna kartbok kommit till användning, utnyttjats för den fysiska kartbilden. Men var finnes den grafiska höjdbeteckning-en, lutningslinjerna, den fysiska kartans a och o, vartill alla färgbeteckningar, huru goda de an må vara, nog aldrig bli mera an ett komplement. Tag bort all grafisk terrängmarkering å den Norstedtska atlasens kartor, och man har fått de Bergvallska! Vad färgerna utvisa ar gränserna för 100, 200, 500 och 1.000 meters nivån. Om terrängförhållandena mellan eller under och över dessa plan lämnas man i absolut okunnighet; inte en bergås, inte en bergstopp finnes grafiskt noterad. Skola barnen t. ex. peka ut de största höjderna i sydsvenska höglandet, måste de, om de någonsin på egen hand skola hitta dit, peka på namnen Tomtabacken, Taberg eller också på de höjdsiffror, som stå utsatta vid sidan av namnen. Vilketdera som ar det rätta, ar ej för barnen lätt att avgöra. Kartorna äro ett slags nivåkartor med olikfärgade nivåplan. Nivåplanen äro emellertid sa få, att de långt ifrån att ge föreställning om höjd verka som enstaka horisontalsnitt. Man har onekligen svårt att förstå, hur snarfärdiga recensenter kunna uttrycka sin glädje över sådana kartor. Jag skulle omöjligen kunna känna mig glad, om jag efter stiftad bekantskap med generalstabskartan hade att för barnen presentera detta »lappverk» av vart hemlandskap Värmland. Om utgivarna haft för avsikt att förenkla och förtydliga, har intetdera uppnåtts. Och vad värre ar: huvudkravet på en kartas naturlighet har betänkligt åsidosatts. Onaturlig och i många fall alldeles vanställande för hela kartbilden ar framställningen av havsdjupen. Man kan här verkligen få se, vad resultatet kan bli, när en sådan till synes oviktig detalj som djupskiktens gränslinjer, vilka äro alldeles för grova, ej tillräckligt genomarbetats. Se på Asiens kartblad, hur de Ostindiska ögrupperna se ut! Jämför Skriv- och Ritboksaktiebolagets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
