Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nr 6
SVENSK LÄRARETIDNING.
97
dervisningens värde gå fortfarande meningarna i sär. En del av oss lärare
- och alldeles säkert den största delen
- anse hembygdsundervisningens införande på schemat vara en av den nya uiidervisningsplanens stor st a f ort j ans-ter, enar denna undervisning, rätt till-lämpad, ar agnad att bereda barnen en mjukare övergång från hemmets förhållanden till skolan och dess arbete, på samma gång den skänker dem ett välbehövligt kunskapsunderlag av elementära grundbegrepp. Ja, de finnas, som med övertygelse hävda, att hem-bygdsundervisnmgen genom sin starkt framträdande individuella betoning med avseende på barnens sysselsättning pekar framåt mot och visar vägen till den praktiska lösningen av de gamla men alltjämt lika aktuella kraven på naturenlighet, åskådlighet och självverksamhet i skolarbetet. - Enligt andras uppfattning åter ar hem-bygdsundervisningeii av synnerligen litet värde, ett »slöseri med tid», »pjosk-pedagoja» helt enkelt.
I många fall beror nog den felbedömning av hembygdsundervisningens värde, som tar sig uttryck i dylika slagord, på vederbörandes obekantskap med den psykologiska tankegång, som utgör hembygdsundervisningeiis grundval. Det hela kan då lätt synas och uppfattas såsom rena pjollret. Men att p jollra och pjoska med barnen i skolan bar oss emot, och sa falla vi lätt for frestelsen att, såsom en artikelförfattare i denna tidning i somras uttryckte det, »i stället för att slösa bort fid på allt möjligt inskränka sig till att meddela blott och bart en del grundbegrepp». »Kunde inte ett ordentligt inlärande och inövande mera vara på sin plats?» frågar han. Och sa nämner han »strand, kust, bukt, vik o. s. v.» såsom exempel på en del grundbegrepp, som skulle »ordentligt» inpräglas och bilda det »geografiska alfabetet». »Typmålningar» i vara övnings- och kartrit-ningsböcker »kunde erbjuda material för både tal- och arbetsövningar». - Det finns mer an en, som resonerar sa och formar sin hembygdsundervisning därefter.
»Dålig politik kureras bäst genom samtal mellan grannar», säger framlidne president Wilson i en av sina böcker. Jag’ tror, att denna sats med fördel kan tillämpas även på pedagogikens område. Låtom oss alltså samtala om saken!
Utan att göra anspråk på att sitta
inne med några oomtvistliga argument
vill jag här framlägga ett par
synpunkter, som jag anser icke böra
lämnas obeaktade, innan man väljer sin
ståndpunkt i frågan om
hembygdsundervisningen.
För åtskilliga ar sedan utkom en bok
av en tysk pedagog, Heinrich Lhotsky,
där det bl. a. heter:
Indem die Tore der Schule sich öffnen,
schliesst sich unwiderruflich die Pforte des
Paradieses, in dem dein Kind ja nach dem
Gesetz der Entwickelung ein wenig
verweilen durfte. Der Cherub wird’s nicht mehr
zurück lassen. (Die Seele deines Kindes, s.
149.)
Även om förf. här drager en alltför
skarp gräns mellan skolan och dess
arbete å ena sidan och hemmets »paradis»
å den andra, innehåller bilden likväl
än i dag åtskilligt av sanning.
Visserligen tillhör det en förgången tid, då
småttingarna redan i första klassen
fingo sitta i sina bänkar orörliga och
med knäppta händer, åhörande
timslånga bibliskhistorie- eller
katekespreparationer, som sannerligen icke voro
eller kunde vara »avpassade efter
barnens mottaglighet och behov», eller
rabbla upp läxor, vilkas innehåll de
icke ägde förutsättningar att förstå,
visserligen praktiseras icke numera vår
barndomstids mekaniska och föga
kärleksfulla satt att inlugga och ingräla de
första grunderna i modersmål och
räkning, men även våra dagars skolarbete
med dess mera humaniserade
undervisningsmetoder är dock ofta så vida skilt
från och främmande för vad barnen
äro vana vid i hemmen, att allt som
kan göras för att mildra övergången
från hemmet till skolan är önskvärt och
väl motiverat. Att barnen så
småningom måste utbyta hemmets paradis mot
en mer eller mindre tistel- och
törnbeströdd existens i mödosamt arbete för
livets nödtorft är nu en gång för alla
i enlighet med naturens ordning och
står ej att ändra. Men att just skolan
härvidlag skall spela kerubens roll är
icke lika naturnödvändigt utan kan väl
fastmer anses såsom en ofullkomlighet
hos en mänsklig institution, en brist,
som vi måste göra till vår uppgift att
i görligaste mån häva. Och det är just
ditåt hembygdsundervisningen syftar.
Då man från vissa håll gör gällande, att detta slags undervisning passar bast i hemmen, sa har man därmed enligt min mening också bevisat dess lämplighet - i skolans lägre klasser. Ett av hembygdsundervisningens syftemål ar ju, att i skolan bereda barnen sådan sysselsättning, som till form och innehåll sa nara som möjligt ansluter sig till barnens av egen drift idkade natur- och kulturstudier fore inträdet i skolan. Det -ar blott beroende på en ingrodd fördom, då man anser, att ett svalg bor vara befäst och en skarp gränslinje uppdragen mellan barnens satt att arbeta och skaffa sig kunskaper i hemmet och i skolan. Anknytningen mellan barnens verksamhet i hemmet och dess skolarbete i första klassen bor ske sa, att de även i skolan »kanna sig hemma». Man måste bedöma denna sak från evolutionistisk synpunkt och ratta sitt handlingssätt därefter. Då kommer barnens inträde i skolan icke att innebära ett utdrivande ur paradiset. Keruben-skolan öppnar val som fordom for människobarnen paradisets pörte de svrtie, men i stället för att skrämma med flammande svärd, blir
han deras vän och vägvisare ett stycke på väg ut i världen.
Det ar detta nu antydda moment i hembygdsundervisningen, som mest kritiseras. Allt detta »pjosk», som ger sa litet av fasta kunskaper, vad skall det tjäna till, frågar man. Men då kan det vara skal att erinra om att det också finns andra värden an torr realkun-skap, som folkskolan måste kunna bjuda sina elever.
Vidare ar det val inte utan att man också har benägenhet att underskatta hembygdsundervisningeiis reella kunskapsresultat. Man har blivit sa van vid att alla kunskaper skola gå lax-vägen och efter en viss schablon, att de som ej åstadkommits just på detta skolmässiga sätt, icke räknas för »riktiga» kunskaper. Man tanker ej på att barnen vid sitt inträde i skolan dock ha förmått skaffa sig en jämförelsevis rik fond av levande kunskap och verkliga realbegrepp, som dock icke meddelats dem genom några som helst pedagogiska skolmetoder.
Att de nya begreppen även i skolan grundläggas genom omedelbar och sa mycket som möjligt »handgriplig» åskådning ar val icke något fel. »Det genom sinnlig varseblivning uppfattade bildar kunskapens grundval, for till säkert vetande och bibehåller sig bast i minnet», säger Comenius, och den satsen har aldrig blivit jävad utan tvärtom genom senare forskning och erfarenhet ytterligare bekräftad. Men vi veta ^ också, * att åskådningen av de verkliga föremålen lämnar klarare och sannare begrepp an den basta Orbis pictur någonsin förmår. Ett »geografiskt alfabet» ar nödvändigt, men innan detta inläres, måste begreppet, som förbindes med tecknet, vara tillstädes i barnets medvetande, annars ar det fara värt, att alfabetet blott blir en bildserie utan innehåll. Modelleringen i sandlåda, skiss- och kartritning-en, som anbefalles i undervisningsplanen, avser val också just inlärandet av det geografiska alfabetet.
Vad jag vill ha sagt ar, att det myckna talet om »pjosk» och »slöseri med tid», sa fort det blir tal om hembygds-undervisningen, till största delen beror på att man for det första utgår från den falska förutsättningen, att »säkra» kunskaper kunna inhämtas blott på det traditionella sättet genom läxläsning och mekanisk inpluggning;, och for det andra därpå, att man icke hyser tillräcklig respekt for barnens ratt att vara barn även i skolan, sa’att de vid inhämtandet av kunskaper sa långt möjligt må få arbeta på sitt barnsliga, cl. v. s. for deras ålder och utveckling- bäst lämpade sätt. j
Nathan Stålmarck.
»Lär sparsamhet, det ar en av de förnämsta dygderna. Den börjar med att spara penningar.»
Äbr. Lincoln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
