Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 7
förläggare till heder. Förlagets i fråga cm facila priser ådagalagda goda vilja inger förhoppningar om en snar reducering av priset å övrig materiell till arbetsböckerna enligt lösbladssystem. (Början har förresten redan gjorts med samlingspärmen.) Man undrar, varför t» ex. ett löst och hålslaget skrivpappersblad skall kosta l öre, då priset på ett i skrivbok häftat blad av motsvarande storlek och kvalitet håller sig mellan 0.6 och 0.7 öre. Skall arbetsboken inte minst för underlagskartomas skull få den spridning man har ratt att vänta, far dess användning ovillkorligen ej ställa sig dyrare an med arbetsböcker av häftad typ.
Om de nu utkomna underlagskartorna kunna sägas ha kommit idealet for sådana tämligen nara, ar detta enligt förf: s mening ännu ingalunda fallet med de nyare kartverken for folkskolan! Det kan visserligen invändas, att i fråga om kartböcker meningarna om ett sådant ideal äro och förbliva sa delade. Men på vägen mot idealet måste vissa linjer och bestämda huvudkrav accepteras av alla, och om de i dessa rader påtalade förtjänsterna och bristerna måste meningen, synels det, alltid bli en. En i de senaste numren av vara lärartidningar synlig annons liar en rubrik, lydande Högre läroboks-standard i folkskolan, som säkert av mången förnummits inte blott som en lyckad reklam eller en recensents konstaterande av faktum. I den brokiga miljön av annonser å nya läroböcker och ny materiell, nytt och åter nytt, ger denna rubrik, tycker jag, en förnimmelse av önskan och maning. Det vore visserligen att hoppas för mycket, att de i ett ämne som geografi använda olika läroböckerna i hela landets folkskolor skulle i antal inskränkas till en eller ett par. Men vår skola ar å andra sidan sannerligen inte betjänt av sådana hjälpmedel, som i högre eller lägre -grad äro dilettantverk. En ren otjänst gör vidare den sortens recense-ring, som städse välvillig mot varje nyhet litet och ytligt prövar men mycket berömmer. I en tid, då det mer an någonsin frågas efter folkskolans arbetsresultat, ar det viktigt att prova och prova noggrant de hjälpmedel, som bjudas bottenskolans barn.
Fliten far sin önskan uppfylld, men den, som lever på hoppet, dör fastande.
Spara alltid en slant av din lon. Ar inkomsten liten spara likväl en skarv.
Sparsamhet ar en fråga örn utgifter, ej om inkomster.
Flit ar lyckans högra hand och sparsamhet dess vänstra.
Av sekunder blir det ar, den ören samlar välstånd når.
»Arbeta och spara.»
F. W. Thorsson.
Rättskrivningsundervisningen.
Föredrag vid fortbildningskurserna i Östersund och Sigtuna ar 1927
av Ernst Westlerg.
(Forts. fr. nr 4.)
RättsJcrivningsspråket^
Till sist skulle jag vilja något ingå på det språkliga material, som rättskrivningen har att göra med. Vi tala om två slags sprak: talspråket och skriftspråket. Inom vartdera av dessa ha vi sedan, såsom prof. Cederschiöld påvisat, olika stilarter. Men om vi nu blott hålla oss till de två huvudarterna, skulle jag vilja fråga: till vilketdera språket, tal- eller skriftspråket, ar rättskrivningen att hänföra? Jag ar nästan övertygad om att alla utan betänkande svara: till skriftspråket, då det ju ar ordens skriftbilder som skola inläras. Men undersöka vi förhållandet närmare, sa torde vi finna, att rättskrivningen liksom den skriftliga behandlingen av modersmålet i övrigt har till ändamål att lära barnen att på ett riktigt sätt i skrift återgiva sina egna tankar, och därvid begagna de i det närmaste ord- och uttryckssätt från talspråket, således talspråket översatt till skriftspråk. Vi ha i själva verket två skriftspråk: ett som vi läsa, litteraturspråket, och ett som vi skriva, det till skrift översatta talspråket, jag skulle vilja kalla det skrivspråket. Genom det förra få vi kännedom om andras tankar, genom det senare ge vi uttryck åt våra egna. Det förra måste omfatta hela vart kunskapsområde, vi måste lära barnen läsa och förstå om möjligt allt, som skrivits på svenskt sprak, men det senare omfattar blott vart eget tankeområde och det jämförelsevisi lilla ordförråd, som vi behöva for att ge uttryck däråt. Det ar således tillräckligt, om vi begränsa oss till det s. k. lägre skriftspråket samt till ord och uttryck av mera lokal natur, varvid vi särskilt måste beakta och ratta vissa provinsialismer och andra egendomligheter, som finnas i varje ortsdialekt. Det ar nämligen dessa, som bereda åtminstone allmogebarnen de största svårigheterna, då de skola skriva. Däremot få vi saklöst gå förbi alla mera ovanliga ord och utryck, som vi kunna finna i skrift men som vi aldrig begagna i vårt tal och därför ej heller skriva. Prof. Beckman säger härom i sitt arbete »Modersmålsunder-visning»:
Begränsa nitet, öva in några allmänna grundlinjer och ett centralt, av barnen begripet ordförråd. Tillämpa på det övriga den goda engelska regeln: Let it grow (låt det vaxa). Låt återstoden komma genom övning i den mån orden’ bli bekanta och behövliga.
Jag ar övertygad om att ingen av oss någonsin i livet skrivit om den porlande källan i dalkjusan, om den ottomanske fursten och hans hord, som red i
sobelpels över Kolmården, knappast ens om fjärrbelägna fjälljättar, om fiskgjuse och gjallarhorn eller om den djärva jägaren Jöns och hans torftiga tjäll och borgmästarens dejliga dotter Gärda. Om sådana övningar skriver den tyske språkpedagogen Ernst Linde i sitt arbete »Geistesbildung durch Sprachbildung»:
Alldeles förkastliga äro de s. k. pepprade diktaten, i vilka alla upptänkliga svårigheter hopats, liksom om det gällde att till varje pris bringa barnen på fall.
Såsom den tredje grundpelaren vid uppbyggandet av en undervisningsmetod betecknade jag i början av mitt anförande det praktiska livets fordringar. Det ar just på detta område som denna fordran skall tillgodoses. Rättskrivningsspråket i skolan skall vara livets vardagsspråk, småningom vidgat i den man barnens tanke-, kunskaps^ och erfarenhetsområde tillväxer genom undervisning och ökad bekantskap med det praktiska livet. Genom en dylik klok begränsning av språkmaterialet, som prof. Beckman förordat, skulle hela var rättskrivningsundervisning komma att väsentligt förenklas men ändock bli av större värde i praktiskt avseende. Tiden för densamma skulle kunna betydligt minskas och i stället användas till språkbildande övningar av högre valör. Ty rättskrivningen ar ju dock blott yttersidan av modersmålsundervisningen, den inre, tankeverksamheten, uttrycksförmågan och själva språkbildningen, berör den icke.
Då sammanhängande text för rättskrivningsövningar, som avse inlärande av vissa ljudbeteckningar, gärna vill bli mer eller mindre krystad, rekommenderar Linde användning av strödda satser och meningar utan sammanhang. Häruti överensstämmer han med var svenske språkpedagog dr Haage, som förordar s. k. rättskrivningspotpurri, bestående av blott strödda uttryck. Dock bor man, om sådana övningar användas till diktamensskrivning, beakta W. A. Lays varning:
Tvingas eleven att genomgå en mängd osammanhängande ord och satser, sa försätter man honom i ett tillstånd, liknande det, vari de olyckliga befinna sig, som lida av »Ideen-flucht».
Barnens tankar kastas hit och dit, och de hinna icke i lugn orientera sig på de skiftande begreppsområdena, varför missförstånd lätt kan föranleda till felskrivning. Denna fara förefinnes icke vid fri rättskrivning, då barnen själva ta sig tid till dylik orientering, innan de bilda sina satser och meningar.
Då Goethe lägger i Mefistofeles mun de bekanta orden: »Grau, theurer Freund, ist äller Theori, und griin des Lobens goldner Baum», torde han ha begått ett misstag, ty teori och praktik måste stå i intimt förhållande till varandra. En teori, som icke omsattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
