Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 7
SVENSK LÄRARETIDNING.
117
i en levande praktik, ar en dogm, som man tror på utan att förverkliga den i livet, och en praktik, som ej stödes av en levande teori, ar ingalunda något livets trad utan en torrake, som vi kalla slentrian. Vi ha haft tillräckligt av båda slagen icke minst i vår modersmålsun-dervisning. Jag har här sökt att ur ämnets och barnets natur deducera fram en teori för rättskrivningsundervisningen, som skulle kunna förhjälpa densamma till att bli ett for det praktiska livet fruktbärande ämne.
Vågar till studietidens förkortning.
Förkortning av skoltiden ar ej alltid av godo. Pedagogiska och sociala hänsyn kräva stundom i barndomsskolan åtgärder i motsatt riktning: att oberoende av inhämtade kunskaper och genomgångna kurser utsträcka skoltiden över viss åldersgräns. Stadgandena angående 13-årsåldern som minimum för avgång från folkskola och tvånget att bevista fortsättningsskola 2 ar därutöver äro led i denna for folkundervisningen säregna strävan att behålla och taga hand om sina lärjungar under den mest kritiska perioden i deras liv.
Strävan till studietidens förkortning skulle således för folkskolans vidkommande innebära ett avsteg från den socialt inriktade väg, på vilken man förut slagit in. Men liksom under vissa förhållanden förlängd skoltid tjänar ett samhällsintresse, sa kan i andra fall en förkortad skoltid innebära fördelar, som göra även den till en samhällsangelägenhet. Då därför åtgärder i studieförkor-tande syfte synas önskvärda, vore det lyckligt, om folkskolan visade sig mäktig en anpassning även i den riktningen, såvitt ej därmed dess särart eller syfte äventyras.
Ett av de ihärdigast åberopade skälen mot den beslutade skolreformen var förlängningen av studietiden till studentexamen från nu i vissa fall nominellt 12 ar till genomgående 13 ar. Denna förlängning drabbar visserligen blott en del lärjungar och blir genom ändrade flyttningsbestämmelser även for den berörda kategorien som sådan mera skenbar an verklig. Fastän således hela frågan rörande studietidens förlängning i detta fall ar av synnerligen underordnad betydelse, bor man dock med hänsyn till slagordens kraft även från folkskolhåll ägna den tillbörlig uppmärksamhet.
Ar förlängningen av studietiden ofrånkomlig? Kunna ej de bästa av folkskolans alumner vid en statsskola avlägga studentexamen på kortare tid an 7 ar ? Behöva även de bast begåvade 6 ar för att inhämta folkskolans kurs? Frågor som dessa måste anses i hög grad befogade. Privatskolor, som bygga på genomgången folkskola, fora fram sina
lärjungar, vilka ingalunda erhållits genom gallring, till studentexamen på 4 ar. Mera energiska och begåvade lärjungar - sådana som val närmast representera statsskolans urval - kunna avlägga studentexamen på 3 ar. Det förefaller underligt, att ett statens läroverk ej skulle kunna fora sina elever till en god och under lugna former förberedd studentexamen på den dubbla tiden eller 6 ar. Men om den högre skolan i föregiven grad saknar möjligheter att lösa uppgiften, sa må folkskolan söka tillmötesgå det nya samhällskravet och mobilisera sina möjligheter att lösa även den uppgiften, men inom sin egen ram, d. v. s. på ett sådant sätt, att icke folkskolans karaktär av och effektivitet som medborgarskola äventyras. En lösning av problemet måste därför sökas, vilken tjänar barnen och undervisningen i desis helhet inom folkskolan oberoende av om barnen sedan skola fortsätta i folkskolans överbyggnader eller ej, ty det ar de högre avdelningarna inom skolan, vilka efter barnens förmåga skola bygga vidare på folkskolans grund. Folkskolan har endast att taga sikte på medborgarnas behov och barnaålderns möjligheter, icke till något av den högre skolan rest krav. En i görligaste man god medborgerlig bildning ar folkskolans mål, och på den grunden har realskolan att bygga. Om inom folkskolan den åstundade tidsbesparingen genom pedagogiskt välgrundade åtgärder kan erhållas som biprodukt, sa ar därom endast gott att saga, Men genom att tillbaka-sätta folkskolans egna uppgifter får en sådan fördel icke vinnas. Det vore att betala ett allt för högt pris.
Åtgärder för tidsbesparing ha redan inom folkskolan varit föremål for övervägande, och även praktiska försök ha blivit gjorda. I den förträffliga upplysningsskriften »Barnens ratt» redogör överlärare Nils Helger för vid Lidingö folkskolor anställda försök med överhoppning av klass. Försöken ha enligt redogörelsen slagit väl ut, och malet - tidsbesparing - har vunnits. Men tidsbesparing ar bara sakens ena sida, Genom överhoppning av en klass vinnes onekligen ett ar men knappast någonting annat. Tvärtom ligger misstanken snubblande nära, att på sa sätt mera förloras, an vad vinsten ar värd. Språng och luckor vid undervisningen innebära ju ett brott mot pedagogikens första bud, som kräver ett kontinuerligt fortskridande. Den viktiga tillgång, som ett med organisk ro sig utvecklande intellekt utgör, ar for dyrbar att äventyra. Språng i undervisningen kunna innebära störd harmoni, rubbad jämvikt och försvagad kunskapsgrund. Ett kontinuerligt ’kunskapsinhämtande med flitigt utny tt j ade associationsmöjligheter ar for barndomsstadiet av största vikt.
Ty det ar först sammanhanget och den nära beröringen mellan de olika kunskapselementen, som skapa kunskap, och -på sambandet mellan delarna beror
dess fasthet. Det kan vara skäl att i detta sammanhang erinra sig Rousseaus paradox, att man skall vinna tid genom att förlora tid. Detta gäller också i alldeles särskild grad inskrivningsåldern. Vid i Malmö av folkskolinspektör Lahne gjorda undersökningar har det otvetydigt framgått, att for tidig skolgång i en mängd fall lett till svaghet och intellektuell efterblivenhet under hela skoltiden. När man tar i betraktande, att det vanligen ar tidigt utvecklade barn, som i förtid börja skolan, följaktligen sådana barn, som i sin egen åldersklass skulle varit bland de främsta, inser man, vilken vinst ett års uppskov i -själva verket skulle inneburit. Utvägen att låta försigkomna barn börja skolan ett ar tidigare, for att de skola bli färdiga visserligen inte på kortare tid men vid tidigare ålder, bor tydligen endast med största urskillning begagnas.
Att hoppa över en klass och därvid lämna luckor, vilka ofta endast delvis samt brådskande och ytligt fyllas efteråt med kunskapsstoff, som förlorat sin aktualitet, synes undertecknad innebära bestämda faror. Kunskapsresultatet måste bli sämre, då kontinuiteten brytes, och då den koncentration, som eljest eftersträvas, åsidosattes till förfång för folkskolans eget bildningsmål. Därigenom blir också grunden for den högre skolan mera ojämn och svag. Komme detta flyttningsförfarande att bliva allmänt, skulle det säkerligen ge mången anledning till klander mot folkskolans »bärkraft» som bottenskola. Kanske ser undertecknad for mörkt på klassöver-hoppningens nackdelar. Men även om praktiken skulle visa de här uttalade farhågorna överdrivna, sa kvarstår dock det faktum, att man utan hopp om andra fördelar an ett vunnet ar utsätter barnet for vådor, som ej stå i rimlig proportion till vinsten.
En utväg, som däremot synes från pedagogisk synpunkt val motiverad, samtidigt som den medför tidsvinst utan risker, ar den som läraren vid Lidingö folkskolor Nathan Stålmarck slagit in på, och for vilken han i denna tidning lämnat en intressant och vägledande redogörelse. Det synes, som om pendeln hölle på att vända, ty åtskilligt talar redan for den förmodan, att individualisering blir den närmaste tidens pedagogiska lösen. Allt sedan regeringsukasen ar 1864 uniformerade vår folkskola genom påbudet om klassundervisning, har denna undervisningsform varit nästan allenahärskande. Visserligen ha då och då yppats tvivel på dess förträfflighet, men det ar först arbetsskoltanken och dess småningom skeende förverkligande som alltmer skjutit individen i förgrunden. Reaktionen synes nu ha inträtt imot den uniforma klassundervisningen, vilken gjorde slut på de ansatser till individualisering, som förut funnos, och det gamla systemet håller på att uppmjukas av ett ännu äldre i ny gestalt.
I det »fria landet i väster» ha redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
