Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 8
ga saker och ting, seder och bruk. Beträffande särskilt folkspråket (behöver det icke sägas, att folkskolan - genom sina tal-, läs- och rättskrivningsövningar och överhuvudtaget genom sitt införande av lärjungarna i umgänget med böcker - icke kunnat undgå att uttränga en god del provinsialismer och andra språkliga i och för sig intressanta och kanske rent av oersättliga »fornminnen», vilka sa småningom fått vika for det läro- och läsboksspråk, som det kostat sa mycken möda att lära det yngre släktet läsa, skriva och om möjligt begripa. Och skolböckerna kunna ju ej gärna vara avfattade på landskapsmål. Vissa av denna tidnings äldsta läsare erinra sig emellertid, att denna fråga tidigare varit uppe i diskussionen, t. ex. i slutet på 1880-talet genom den skånska författarinnan Eva Vigströ-ms mycket uppmärksammade inlägg i en artikelserie i Göteborgs Handelstidning.
Huru som helst. Om – nödd eller onödd - lärarkåren bidragit till undanträngande av folkspråket, sa ha å andra sidan - och jämsides härmed - icke sa få medlemmar av samma kar genom ett intresserat och fruktbringande samlings- och forskningsarbete, utbredande av hembygdskunskap och hembygdsvård lämnat gottgörelse. Ingen kår och ingen skola i vara dagar torde göra mera i den riktningen. Somliga hålla till och med före, att folkskola och folkskolundervisning blivit allt for starkt hem-bygdsbetonade. Mycket beror härvidlag på vad vederbörande lägger in i benämningen, på begränsningen, på förmågan att skilja huvudsak från bisak. Tanken och syftet torde i varje fall vara oomtvistligt riktiga.
Några ypperliga »hembygdsböcker» ha just i folkskolkretsar vissa av sina kraftigaste upphovsmän och främjare. Här och på hembygdsmuseiområdet har en nationell gärning utförts, om vars betydelse knappast kan rada mer an en mening.
Och folkmåls- och dialektforskningen står ävenledes i erkänd tacksamhetsskuld till åtskilliga inom folkskolans lärarkår, äldre och yngre, för värdefulla bidrag1. Många namn skulle här - liksom inom den arkeologiska forskningen - kunna med heder nämnas. Detta må emellertid tillhöra ett annat sammanhang. Här må blott erinras om hallandsläraren Johan Kålens i Fagered stora ordboksarbete över sin hemtrakts mål ävensom övriga av honom - bredvid en trägen skolverksamhet ute på landet - gjorda undersökningar, som även rent vetenskapligt ansetts äga högt varde.
Icke ännu just sa vanliga äro större poetiska arbeten på folkmål. Här intager den skånske folkskolläraren Nils Ludvig1 Olsson en ansedd plats icke blott för den utomordentligt skickliga behandlingen av skånskt folkmål, utan minst lika mycket for lugnet och träffsäkerheten i teckningen av landskapets typer och stämningar. Man behöver knappt vara skåning för att glädjas åt
dessa skånebildel- på vers, även om man inte medhunnit mer an »Di f åste f jeden» (de första f j äten). Bland typerna i Nils Ludvig Olssons dikter har jag särskilt lagt märke till orgeltramparen, som liar att »hjälpa klockaren ma var», och
som står var sönda mill å gla å tror sa bälgen ryar se, i skor me nya hättelär å ljusegråa vammalsklär.
I slutet av förra året utgav göteborgsläraren Teodor Hultgren på sin födelsebygds gamla sprak, Ydremålet, ett 50-tal »Stumpa å Stöcke», närmast avsedda att vara en hälsning till Ydre-borna, såväl de i Östergötland ännu hemmavarande som de som »kummit bott på ann-ra håll» och leva i förskingringen. Styckena och stumparna, delvis förut publicerade i Söndagsnisse-Strix och i Östgö: ta Correspondenten tala om »Hur vi säjer, Va vi tänker, Hur vi gör i varat Ydre» for ungefär 40 sedan, då Tedor i Snararp, författaren, ännu tillhörde »Hemboyda», som han nu - på avstånd - känsligt och trofast besjunger.
Ho ä som e blomma sa fajer, .ho ä som e f lecka sa grann. Ho ligger i unneli da j er där botte ve Sommen på st r ann. Å ofta sa tänker ja på’na, den trakta, där minna nu bor. Ja skeljs inte gäna ifrå’na, ho ä som ho yure mi mor.
Och på ett annat ställe, i sången
»Hemma»:
Han ligger där, gåln ma den helvita stuva. Ja sir’en i tanka på da som på natt. Kovaljera sir ja, som växte kreng tuva å käjsarekronra på bloimmerabatt. D’ä långeli ti, sen ja va där på trakta, men minna frå »Hemma» säj håller ve mäkta. De känns, som dä kumme i oja nött vått, nor Snarap blir nämt, där som vagga har stått.
I den trakten bröto en gång tvänne bröder, två smålänningar, mark för folkskolan, den äldre i Svinhult, den yngre i Asby. Födda i Hult i Småland hette de Hultgren. N. J. Dahlberg upplyser i sin 1871 utgivna folkskolmatri-kel, att Isak Magnus Hultgren i Asby, som var född 1818 och blev ordinarie 1841, hade 240 barn i sin skola och uppbar en kontant lon av 400 riksdaler. I fall det varit fråga om familjnotiser, skulle det också kunnat nämnas, att lä-rarhemmet hugnades med allt flera »familjtillägg», efterhand med åtta nya Hultgrenar.
»Skolhus skall byggas», upplyses det i anmärkningarna. Och i tidens fullbordan, 1874, sedan fader Isak i en mansålder med sin barnrika skola fört ett nomadiserande liv och började bli mätt av levande och vandrande, uppfylldes verkligen löftet. Tre ar därefter avgick emellertid Hultgren som lärare. Utexaminerad från musikaliska akademien uppehöll han dock även organist- och kantorsbefattningarna inom sin församling, vars allt bestyrande klockarfar han for övrigt var. Han avled 1903 i sitt åttiofemte levnadsår:
Hultgren hade sin egen gard. När skolan flyttade mellan »stationerna» i socknen, körxje han själv eller någon av hans drängar flyttsakerna till den nya platsen. Skolinventarierna utgjordes av några »ofärdiga» långbänkar och mästers pulpet. Den sistnämnda möbeln inneslöt först och främst ämbetsregalier-na: den allom bjudande ringklockan, ett imponerande bläckhorn och en bvrå-kratisk horndosa, fylld med strösand (att användas i stället for läskpapper). Därjämte skolans litterära tillgångar: några exemplar av »Läsbok for folkskolan», »Två gånger två och femtio bibliska historier» av Barth samt stav-, läs-, skriv-, räkne- och sångtabeller i nödtorftigt antal.
Varje söndag hade Hultgren att bege sig till kyrkan för att skota »tjänsta». Vägen dit var nara tre kvarts mil, grrin–darna på vägen legio.
När omsider Hultgren natt fram till kyrkan med sin gigg eller snäcksläde, satt upp psalmerna och »oljetrampan satt på varet», blev det högtidsstunder i templet. Djupt musikalisk och en ^ång hedrad med akademiens mentioii hono-rable for harmoni använde han aldrig noter for preludier eller utgångsstycken utan gjorde, som han kallade det, »fria fantasier». Efter gudstjänstens slut kunde han ofta i timtal glömma sig kvar vid orgeln, och församlingen lika länge.
Efter dessa »preludier» lata vi sonen teckna faderns bild, bilden av Skolmästarn-klockarn, en typ från ett tidevarv, som gatt, tillika en tidsbild från folkskolans barndom och just därför måhända berättigad till en plats i dessa spalter. I förhoppning att språket icke skall göra alltför stora svårigheter vid »översättningen», anföra vi äreminnet över gamle Hultgren oavkortat.
Hullkren.
Gamle Hullkren, skolemästan, kunne allt, dä tror ja nästan. Ydrebo å likafullt Smålannspojke. född i Hult, va han van å ta te vara allt å gni å gno å spara.
iSkole hålide han i gala, lagte ätat själv te mala, va på söndan oljenist å på f ;riti n f os s t å sist bonne, som han va å Rossel, y ropte ban å körde gossel.
Nor e gumma feck den svåre värken, feck ho lätta are, å i sånt va Hullkren lä7d. Alla töckte, han va va’d få den slant, som han to föret, sa di vände inte öret ...
Feck en mänska onna betet
å ble närapå frå vetet,
då va Hullkren go te ha,
iör han gjole fingra bra.
Allri lönte dä te spörja,
va han smorde ma for smörj a.
Å sa många skojpaschaser han på alla .storkalaser hade tur ma te få fatt, sa att gubba föll i skratt. Men bå te å frå ve bolet läste han å sjongde ölet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
