Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 9
icke den stora gesten, de översvallande orden, som för ögonblicket kunna verka hänförande, nej - hans framträdande var lugnt och stilla. Men man fick alltid intryck av att hans ord voro väl övervägda, och att bakom orden stod en rättrådig man, som man kunde lita på. Därför åtnjöt Dige ett obegränsat förtroende hos alla, som kommit i beröring med honom. För oss, som genom föreningsarbetet hade kommit honom närmare och hade den lyckan att kunna kalla honom vår vän, blir det en smärtsam upplevelse att samlas till möte utan att hava honom ibland oss.
Carl Dige invaldes i centralstyrelsen 1916, han var medlem av lönkommittén, 1919-1927 var han huvudkassör, och från vikariebyråns start till 1927 var han dennas föreståndare.
Även i hemkommunen togos hans arbetskrafter i anspråk..I Aunslevs socken, varest han nu varit lärare i 25 ar, har han 12 ar varit ledamot av sockenrådet. Det ar i första hand hans förtjänst, att socknen har ett sa välordnat skolväsen som den har.
Många deltagandets tankar gå nu till fru Dige. Det kan med sanning sägas, att hon drabbats av -ett hårt ode. Senaste hösten förlorade hon en vuxen dotter och nu sin man. Kvar äro två söner, av vilka den äldste ar anställd i ministeriet, under det den yngste ännu icke valt sin levnadsbana.
En plats har blivit tom, -endast minnet finns kvar. Minnet av en god och rättskaffens personlighet och av en trofast vän. Om detta minne vilja vi värna.
Vilken skoltidning ar det, vars hjälp folkskolans och småskolans lärare och lärarinnor alltid kunna påräkna
vid värnandet av sin rätt,
sa långt denna nämligen står samman med skolans intressent Jo, det ar
Svensk Läraretidning,
som aldrig dragit sig för att frimodigt, ehuru städse i hovsam form, fora folk-och småskolans samt lärarkårens talan.
Skidkursen i Storlien.
Tredjedag jul samlades nära hundratalet lärare och lärarinnor vid Storliens högfjällspensionat, numera genom gåva »Skidfrämjandets» egendom, för att under åtta dagar härja i den omgivande terrängen och därunder lära sig något om och av skidlöpning. Etet blev en verklig arbetsvecka, som för de flesta kursdeltagarna säkert skilde sig väsentligt från det vanliga mellandagsfiran-det. Men tro inte, att någon klagade! Sex timmar praktisk och två timmar teoretisk undervisning blir inte tröttande, då det hela går i den glada stämning, vartill Skiddelegationens och kurs-bestyreisens for sina ar utomordentligt ungdomlige ordförande, rektor C. Svedelius, gav upptakten redan vid kursens öppnande, och vilken sedan blev rådande till sista timmen.
Den praktiska undervisningen inleddes varje dag med en kort dagövning gymnastik på skidor med kaptenerna v. Feilitzen och Dyhlén som ledare för var sin hälft av kontingenten. Sedan vidtog den egentliga skidlöpningstekniken. For effektivitetens skull voro adepterna därunder uppdelade i fyra manliga och lika många kvinnliga smågrupper under var sin gruppledare. Det var närapå synd om backarna i Storliens närmaste omgivningar de två första dagarna, De blevo illa medfarna, Balanseringskons-ten - skidlöpningens a och o -lag for tillfället i lägervall. Den måste odlas upp, och innan detta skett, resulterade kursdeltagarnas ansträngningar att uppnå skidteknikens högre zoner vanligen i en fasansfull kullerbytta. Lyckligtvis var snön djup och lös, och något nämnvärt antal verkliga olycksfall behövde ej noteras. Snart lärde man sig också falla med stil, och ur kaos framträdde sa småningom både »hel och halv snöplog», ögonfägnande »serpentiner» och ett flertal olika svängar med norska namn.
Sa blev det utflykter och fjällbestig-ningar, och vid de snabba färderna utför branter och stup blev man helt enkelt tvungen att ordentligt tillämpa all den bromsnings- och svängningsteknik, som övats i småbackarna. Den visserligen klent befästa Skurdalshöjden intogs flera gånger och bjöd från toppen på granna, solbelysta tavlor över såväl norska som svenska motiv. Reträtten gick med böjda knän och susande fart ända ner till pensionatet. Lille-G-luken bestegs av en trupp på själva nyårsdagen och Storvallen och Brudslöjan
gjordes den äran av flera grupper. Och Stör-Norrland vann många nya, hängivna beundrare.
Inne i pensionatet blev fröken Askers utmärkta matbord högeligen uppmärksammat. Högfjällsvistelse och skididrott i förening medförde en an nära nog plågsam, an underbart härlig aptit, beroende på hur långt från middagstimmen och det väldukade bordet vederbörande befann sig.
Efter middagen vidtogo föreläsningarna, samvetsgrant besökta av alla kursdeltagare. Det var alls inte förenat med någon svårighet att sitta stilla ett par timmar efter dagens glada mödor. Muskler och senor ropade efter vila. Och ,så förfogade kursen över en utmärkt föreläsarstab, som förstod att hålla åhörarnas intresse i höjden. Rektor Svedelius talade varmhjärtat om Skididrotten i skolarbetets och uppfostrans tjänst, kursens båda överledare kaptenerna von Feilitzen och Dyhlén höllo - med och utan ljusbilder - instruktiva föreläsningar om skidor och skidutrustning, sfkidlöpning och fjällfärder, doktorerna Elvin och Abrahamson gåvo hygieniska och medicinska råd, slöjdinspektör Hagner undervisade i skidslöjd, jägmästare Bosaeus berättade om Jämtland, och folkskollärare Th. Åkerlund gav kapitlet »skolbarnens skidtävlingar» en klarläggande behandling.
En s. k. nöjeskommitté, vald av deltagarna själva, såg första kursdagens ljus och blev på sitt satt av en viss betydelse. Den får bi. a. gottskriva sig en lyckad nyårsvaka, vars rikhaltiga program avslutades med ett stämningsfullt nyårstal av rektor Svedelius. Flera kvällar tråddes dans och folklekar i lilla matsalen, och det vore synd att saga, att skidlöparna därvid verkade trötta och ledbrutna.
Obevekligt och hastigt närmade sig emellertid den med olust emotsedda tisdagen den 3 jan. Hux-flux, som vi kommit och börjat för en vecka sedan, måste vi sluta och inskeppa oss för återfärden. Sist i en rad notabla besökande (chefen för G. C. I. och redaktören för »På skidor», för att nämna ett par) hade dagen förut anlänt undervisningsrådet W. Björck. Sedan han framfört skolöverstyrelsens tack till ledare, funktionärer och elever, avslutade han kursen med följande ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
