Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 14
Religionsfrihetssakkunnigas betänkande.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening liar rörande 1925 års religionsfrihets-sakkunniges betänkande till k. m: t avgivit följande yttrande:
Till Konungen.
Genom remisskrivelse av den 18 augusti 1927 har e. k. m: t berett centralstyrelsen for Sveriges allmänna folkskollärarförening tillfälle att avgiva yttrande över 1925 ars religionsfrihets-, sakkunnigas betänkande och förslag rörande vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor, och far centralstyrelsen i anledning därav anföra följande.
Det ar väsentligen i tre avseenden, som de sakkunnigas förslag har särskild betydelse for folkskolan och dess lärarkår. Dessa avhandlas i kapitlen IV, V och VI i betänkandet och beröra dels svenska barns skyldighet att deltaga i skolornas religionsundervisning, dels trosbekännelse som villkor for tillträde till lärartjänster, med vilka ar förenad skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, dels slutligen utom statskyrkan stående medborgares ratt att deltaga i behandlingen av ärenden, som röra folkskolan.
I det förstnämnda av dessa hänseenden ha de sakkunniga föreslagit, att,’ därest frihet att utträda ur statskyrkan komme att bliva i princip tillerkänd varje medborgare, som ej står direkt i statskyrkans tjänst, detta icke skulle medföra utsträckning av den i § 7 av nuvarande dissenterlag stadgade rätten att fritaga barnen från skolornas religionsundervisning. Vare säg föräldrarna tillhörde eller stode utanför statskyrkan, skulle de alltså vara skyldiga att låta sina barn deltaga i nämnda undervisning. Från denna regel föreslås emellertid ett undantag. Vissa trossamfund skulle nämligen efter därom gjord framställning kunna av k. m: t erhålla ratt att själva ombesörja barnens religionsundervisning. Förutsättningen for erhållande av dylik ratt skulle vara, dels att ifrågavarande trossamfund hade- en från grunderna for de allmänna skolornas religionsundervisning väsentligt avvikande åskådning, dels att samfundets egen religionsundervisning icke blott icke innefattade mot lag och god sed stridande moment utan även befunnes vara av beskaffenhet att kunna ur bildningssynpunkt på ett tillfredsställande satt motsvara den i de allmänna skolorna meddelade undervisningen. Personer, som tillhörde dylikt samfund, vilket alltså hos k. m: t utverkat rätten att själva sörja for barnens religionsundervisning, skulle efter anmälan hos veder-
börande skolmyndighet kunna få sina barn fritagna från skolans religionsundervisning.
For centralstyrelsen ligger det givetvis närmast till hands att bedöma här avhandlade angelägenhet ur folkskolans synpunkt, och tvekar centralstyrelsen därvidlag icke att uttala det omdömet, att genomförandet av den föreslagna lagstiftningen for barndomsskolans vidkommande varken kan anses1 nödig eller nyttig. Eeformkraven å förevarande område ha - åtminstone i vad folkskolan angår - till övervägande del sin upprinnelse i förhållanden, som hänföra sig till äldre tider, och centralstyrelsen ifrågasätter, huruvida över huvud taget en lagstiftning av föreslagen art kan genomföras, utan att viktiga andliga .värden, som våra dagars samhällsutveckling skapat i form av religiös fördragsamhet och vidgad förståelse olika religiösa åskådningar emellan, därav taga allvarlig skada.
Sa länge folkskolans religionsundervisning var snävt konfessionsbunden och obligatoriskt knuten till en lärobok av övervägande dogmatiskt innehåll, kunde man med fog tala om att sam-vetstvång härskade inom folkskolan. Under denna tid framfördes också ständiga krav ur religionsfrihetens synpunkt på lossande av de bestående banden. Men folkskolans nya undervis-niiigsplari har givit religionsundervisningen en allmänkristlig läggning, och alla dess föreskrifter avse att grundlägga en vidhjärtad fördragsamhet i religiöst hänseende. I den man undervisningsplanens grundtankar få genomsyra religionsundervisningen i skolan, försvinner varje berättigad anledning till tal om samvetstvång. Ett bevis for att ställningen sa uppfattas inom de vidaste kretsar torde måhända få anses ligga däri, att efter undervisningspla-neiis utfärdande de gamla striderna om skolans religionsundervisning praktiskt taget upphört.
Centralstyrelsen ställer sig synnerligen betänksam gentemot varje utvidgning av föräldrars rätt att fritaga sina barn från folkskolans religionsundervisning. Även om det kan tänkas, att den av de sakkunniga föreslagna ordningen i praktiken skulle komma att i huvudsak överensstämma med nuvarande förhållanden, sa- föreligger ingen som helst säkerhet härfor. Erfarenheterna från andra land peka otvetydigt i den riktningen, att en lagstiftning av här föreslagen art leder till ett sönderbrytande av barndomsskolans enhetlighet och till en upprivande strid kring de ungas undervisning i religiöst hänseende. Att upplösa den ordning, som å detta område omsider skapats inom vår svenska folkskola, ar säkerligen vida mer ägnat att främja ofördragsamhet och fanatism an att skapa tolerans gentemot olika tänkande. Centralstyrelsen ser jämväl i de nu gällande föreskrifterna om föräldrars skyldighet
att låta barnen deltaga i skolans religionsundervisning ett betydelsefullt skydd for barnen gent emot en tilläventyrs förefintlig benägenhet att påtvinga dem en trångt sekterisk uppfattning i religiöst hänseende.
Centralstyrelsen har därför efter omsorgsfulla överväganden kommit till den Övertygelsen, att det ur skolans och de samhällsintressens synpunkt, som därmed äga sammanhang, innebure en mycket stor fördel, om ifrågavarande lagstiftning icke komme till stånd.
For den händelse emellertid andra samhällsintressen an barndomsskolans prövas böra föranleda en lagstiftning av ifrågasatt art, torde de sakkunnigas förslag i denna punkt innebära den lösning, som leder till minst förfång för önskemålen att upprätthålla en enhetlig barndomsskola och att meddela det uppväxande släktet en religionsundervisning, präglad av en vidhjärtad fördragsamhet gentemot olika tänkande.
Vad sa angår frågan om trosbekännelse som villkor for tillträde till lärartjänster, med vilka ar förenad skyldighet att undervisa i kristendom, föreslå de sakkunniga, att dylikt villkor, som, vad folkskolans lärare angår, ar formulerat genom uttrycket »vara medlem av svenska kyrkan», skulle bortfalla, De sakkunniga anse nämligen, att, då medlemskapet i statskyrkan i och för sig faktiskt icke utgör någon garanti for vederbörandes vare sig trosåskådning eller religiösa livsinriktning i allmänhet, en lärare, även i religionsämnet, icke bör undantagas från den frihet att stå utanför statskyrkan, som eljest skulle bliva tillerkänd medborgare i allmänhet. Folkskolans lärare, som ju samtliga erhålla utbildning för undervisning i kristen-domsikunskap och även - med oväsentliga undantag - i sin lärargärning utöva sådan undervisning och därför äro bundna vid medlemskap i statskyrkan, skulle alltså bliva befriade från detta band. Detta innebär emellertid icke, att de sakkunniga vilja hålla folkskollärar-banan eller andra religionslärartjänster oppna för personer av vilken trosbekännelse som helst. Här ha de sakkunniga tänkt sig en bestämmelse, reciprok i förhållande till den, som föreslagits i fråga om barnens deltagande i skolans religionsundervisning : person, som tillhör trossamfund, vilket erhållit k. m: ts tillstånd att självt ombesörja barnens religionsundervisning, skulle icke äga ratt att innehava lärartjänst med undervisningsskyldighet i kristendomskunskap. Genom en dylik bestämmelse utestängdes tydligen i första rummet alla verkligt främmande trosbekännare, såsom katoliker och judar, men därjämte även medlemmar av alla andra samfund, som förskaffat sig rätten att taga barnen från skolans religionsundervisning. Häri ha de sakkunniga tydligen velat se en motvikt mot eventuella strävanden att förskaffa sig dylik rätt. Ty det kunde
L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
