Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
SVENSK LiÄRARETIDNING.
Nr 16
en sådan anordning aldrig kunde få allmän tillämpning1. Och man har med rätta hyst de största ’betänkligheter ur organisatorisk, pedagogisk och icke minst social synpunkt mot att oppna den högre skolan för lärjungar, som icke genomgått folkskolans högsta klass och undergått stadgad avgångsprövning. Däremot har man ställt sig mera sympatisk till uppslaget om överhoppning av någon av folkskolans lägre eller mellersta klasser, då denna utväg icke ansetts medföra några betänkliga följder för folkskolan.
Den par/lamentariska Skolkommissionen har inför dessa svårigheter sett sig föranlåten beträda en helt ny väg. När den norska mellanskolan for ett halvt århundrade sedan kom till, var det av föreliggande förhållanden motiverat att tilldela den den dubbla uppgiften att meddela ett högre mått av allmänbildning an folkskolan förmådde och samtidigt utgöra grunden for gymnasiet. Nu finner man situationen väsentligen förändrad; framförallt ha de ekonomiska och bebyggelseförhållandena utvecklats på ett sådant sätt, att det icke längre föreligger något tvang att upprätthålla den tidigare fastslagna organisationen. Och ur mellanskolans egen synpunkt kunna tungt vägande skäl anföras for att upphäv^ dess beroende av gymnasiet. Sa länge förbindelsen i detta avseende består, anses nämligen mellanskolan icke kunna bliva den allsidiga allmänbildningsskola, som tidsförhållandena kräva, icke minst med hänsyn till det rent pedagogiska tillrättaläggandet och till skolans uppfostrande uppgifter. Och alldeles likartade synpunkter kunna efter kommissionens mening göras gällande f or gymnasiets vidkommande. Även för dess del måste en enhetlig lärokurs vara att bestämt föredraga framför den hittillsvarande uppdelningen i två etapper.
Det nya norska skolförslaget bygger alltså på den grundförutsättningen, ätt den sjuklassiga obligatoriska folkskolan bildar det omedelbara underlaget for en självständig mellanskola och ett fristående gymnasium. Om denna organisationsplan ar kommissionens stora majoritet ense. Blott två medlemmar hava i denna punkt anmält a vikande mening. Den ene, instrumentmakare GjjMeen, har givit en mera utförlig framställning av sitt skolprogram, ett ur många synpunkter mycket intressant dokument, originellt, starkt skolvänligt och alltigenom buret av ett socialt patos. Utrymmet förbjuder mig att närmare söka utveckla innebörden av detta program. Blott sa mycket må framhållas, att hr Gj0steen med frejdigt mod hävdar, att den tioåriga skoltiden ar en ren fördel för barnen. Han ser dock helst, att folk-skolkursen utvidgas till att bliva åttaårig, med mellanskolan tvåårig. Men han kan också med denna ståndpunkt fortfarande godtaga den treåriga mellanskolan, ett yrkande, som subsidiärt framställes. Däremot avstyrker hr Gr. på
det bestämdaste att rubba gymnasiets och mellanskolans inbördes förhållande. »Ät forlede folkeskolebarna til ät be-stemme sig for den akademiske bane i saa ung ålder som ved utgången av det 7: de skoleaar mener j eg er i h0ieste grad urigtig». Och till denna tes knytes den obestridligt riktiga reflexionen, att föräldrarna ha en säkrare garanti for ett lyckligt val av studiebana for sina barn, när valet förlägges till en senare tidpunkt. »Samfundet maa ikke paadra sig noget un^dig ansvar her».
Om alltså hr Gj^steen framstår som en övertygad och stridbar anhängare av den nu bestående ordningen, därest en utvidgning av folkskolan icke skulle kunna ske, spelar hans antipod, den hero-stratiskt ryktbare skoleinspekt0r Schul-stad, den tragiska rollen av den ensamme banerföraren för en rent reaktionär skolpolitik. Hans ideal ar en fyrklassig mellanskola, byggd på folkskolans femte klass; på denna grund skulle såsom nu ett treårigt gymnasium vila. Förslaget innebär helt enkelt en återgång till 1896 ars ordning! Det ar icke ägnat att överraska, att reservationen framträder i »splendid isolation»!
Ytterligare må tillfogas några ord om det allmänna skolprogram, som deklarerats av det norska arbetarpartiets tre representanter inom kommissionen, bland vilka främst märkes den kortvariga arbetareregeringens utrikesminister professor Edv. Bull. Den avgivna principförklaringen konstaterar först- omöjligheten av att i det bestående kapitalistiska samhället skapa -en tilfredsställaii-de socialistisk skolordning, detta ej blott med hänsyn till organisation en, ut an också i f raga om andan och innehållet i skolan. Några erfarenheter från socialistiskt styrda länder att bygga en socialistisk skolorganisation på föreligga icke; heller. »Om skolevesenet i Sov jet-Bussland» har intet material av större varde varit tillgängligt och for övrigt anses anmärkningsvärt nog de ryska förhållandena uppvisa sa betydande avvikelser från de norska, »ät det iieppe er mulig å laere iiogetsomhelst de rf ra». Det stora reformarbetet inom den tyska skolvärlden efter 1918 erkännes visserligen vara på många satt demokratiskt präglat, men alls icke socialistiskt betonat.
Då man vidare ansett det ofruktbart att söka på teoretiska grunder konstruera en skolordning, som dock icke skulle kunna realiseras! inom det bestående samhällets ram, har manv begränsat sig till att inom kommissionen arbeta för att göra skolan sa god som möjligt, att öppna tillgång till den basta undervisning for alla samhällets barn Och framförallt att »inrätta skolan sa, att den på bästa satt tillgodoser det arbetande folkets, arbetarnas, böndernas och fiskarnas behov cch intressen». I detta avseende fastslås, att det största och viktigaste steget av organisatorisk art, som kan tagas inom det nuvarande samhället, ar enhetssko-
lan. Då kommissionens uppdrag just har bestått i att genomiföra enhetsskolan, ha prof. Bull och hans kamrater kunnat deltaga i dess arbete. På vissa punkter har man emellertid varit hänvisad att markera en uppfattning, avvikande från majoriteten, då denna icke har gått sa långt, som skolans behov fordra eller ieke tagit tillräcklig hänsyn till arbetarklassens krav.
Åt den föreslagna enhetsskolorganisa-tionens huvuddrag skall en följande artikel ägnas.
Vanartade sinnesslöa.
Några erfarenbeter från arbetet bland dem. Av J. A. Wennerström. Salbohed.
Något över fem ar ar det nu, som Statens uppfostringsanstalt for sinnesslöa gossar å Salbohed har varit i verksamhet. Det kan kanske därför vara av intresse att göra en liten återblick på dessa fem ar oeh söka i någon mån framställa de erfarenheter, som under denna tid blivit’ gjorda. Detta kan vara sa mycket mer motiverat, som någon liknande anstalt inte förut funnits i Sverige, ja, den kanske ar den enda i sitt slag* i världen. Vården av denna speciella grupp av sinnesslöa har nämligen inte i något annat land tagit sådana former som här i Sverige.
Att vi äro vägrödjare på detta område, ha vi professor Alfred Petréns energiska insats i arbetet på vården av de sinnesslöa att tacka för. Redan f or ett par tiotal ar sedan insåg han, att det i vårt land funnes en grupp barn, vilka i f råga om uppfostran och undervisning bleve ställda på skuggsidan och frånrö-vade( förmåner, som andra barn hade, men vilka på samma gång vore till skada for den omgivning de vistades i. Desisa misslottade Voro sådana, vilka på grund av inskränkt fattningsförmåga, sinnesslöhet, inte kunde följa med i vanliga skolor eller deras hjälpklasser utan måste sändas till Sinnesslöanstalter for att få undervisning. Men om de där på ett eller annat satt uppträdde olämpligt, voro vanartade, och sålunda störde samlivet på anstalten, kunde de icke få kvarstanna där utan ut skrevos. Hade den vanartade varit normal, sa hade han blivit intagen på ett skyddshem, men den sinnesslöa vanartiga kunde inte placeras någonstans. Inte i skola, inte i skyddshem, återstod oftast ingenting annat an hemmet eller kommunen och i undantagsfall utackordering. Hans undervisning och uppfostran blev också därmed avbruten.
För att denna brist i vården av de sinnesslöa skulle täckas, startades 1922 salbohedsanstalten, och den 25 november samma ar mottog hemmet sina första elever. Då inga erfarenheter från dylik anstalt funnits att bygga på, ha de fem ar, söm förflutit sedan dess startande, varit en experimentens tid, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
