Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 16
SVENSK LÄRARETIDNING.
305
Folkskolseminariepna.
Efterprövning. Skolöverstyrelsen har hänvisat folkskolläraren I. A. Ljung att vid folkskolseminariet i Uppsala undergå afterprövning till folkskollärarexamen i ämnena geografi och ekonomilära samt folkskolläraren Gr. F. Gauffin och folkskollärarinnan Ingrid Bihr att vid folkskolseminariet i Stockholm undergå efterprövning till folkskollärarexamen, Gauffin i ämnet. matematik] och Bihr i ämnet modersmålet.
De kommunala ungdoms-skolorna.
Behörighet. K. m: t har förklarat fil. måg. R. O. L. Hallqvist behörig att antagas till ordinarie lärare vid kommunal mellanskola och högre folkskola samt fil. måg. Helfrid Matilda Sjöstrand behörig att antagas till ordinarie lärarinna vid kommunal mellanskola.
jCifterafar*
Sången om den eldröda blomman.
Några anmärkningar till den tionde upplagan.
De anmärkningar mot Bertel Gripen-bergs översättning av Johannes Linnan-koskis »Laulu tulipunaisesta kukasta», som här framföras, äro djupast sett framsprungna ur de svårigheter modersmålsundervisningen möter i gränstrakterna norrut och den språkliga påverkan, som följer med den finska översättningslitteraturen. Vad som här säges i rent språkliga frågor gäller denna litteratur över huvud taget mer eller mindre, men jag har valt detta arbete, därför att det läses ganska allmänt samt utom vad som nyss sagts om språkliga inflytanden innehåller en del fel, som icke borde få kvarstå upplaga efter upplaga i en bok, utgiven på ett sa förnämligt förlag som Albert Bonniers.
Först några prov på det sistnämnda. På sidan 39 (siffrorna nedan hänvisa till sidor i boken) läses följande: »Alla springa upp, stolarna lyftas vågrätt över huvudena till tecken att farleden ar spärrad», och på ett annat ställe (42) står: »Han(ynglingen) var mitt i strömfåran, stocken svängdes runt i luften, den smidiga kroppen gjorde en blixtsnabb vändning, och i vinande fart satte han av utför strömmen med stockarna.» Handlingen ar gripande, och flottkarlen beundransvärd, men läsaren besväras gång på gång av ett stilla tvivel, huruvida de finska timmerflottarna anda äro sa starka, att de handskas med stockar som med pinnar. I originalet äro de icke heller fullt sa duktiga. Där nyttjas ordet keksi, som betyder båtshake. Gripenberg har översatt
det med stake. Huruvida detta ord i finlandsfinskan ar liktydigt med båtshake, kan jag icke yttra mig om - i lexika förekommer icke denna betydelse - i varje fall har översättaren varit främmande for ordet i denna användning och därför låtit det betyda stock. På ett annat ställe, i en forsränning, far ynglingen åka på staken utför forsen i stället för på stocken: . . . »åter klyver staken böljorna.» (105.)
När ynglingen spritter till och höjer sig på ena armen, översättes detta sa här: »vad nu -1 sade ynglingen förskräckt och stödde sitt huvud på ena armbågen.» Det ar svart att förstå, hur det tar sig ut att stöda huvudet på armbågen, och ännu svårare att föreställa sig detta konststycke kombinerat med förskräckelse ?
Om man inte känner namnen på delarna i en vävstol, kan man tro, att där finnes något, som kallas krämpor, men varför får uttrycket stå kvar, då originalet talar om trampor. Varför skall man läsa huvudkontoret, där innehållet liksom originalet fordrar huv*ud\kontot.
På flera ställen anträffas förväxlingar av pronomen: mig i stället for dig, jag för du, hennes för hans o. s. v. Läsaren uppmärksammar visserligen icke dessa fel, men de ge en hel annan mening, an författaren tänkt sig. På grund av att finskan har samma pronomen för han och hon, kan man vid sistnämnda förväxlingar icke veta, huru översättaren uppfattat texten. Särskilt på ett ställe, sid. 249, ställer man sig spörjande, därför att den finska texten ger rum för två tolkningar.
Härmed övergår jag till sådana uttryck och språkegendomligheter, som äro stötestenar vid undervisningen. Man får härvidlag icke slå ned på varje avvikelse från hos oss gällande normer. Till och med i vara läsböcker uppenbara sig finlandismer, som man måste förlika sig vid, åtminstone det mesta, särskilt sådant, som beror på olika uttal. Man vänjer sig också-ganska fort. Ingen känner väl numera obehag vid läsningen av nedanstående verser, där rimmen, om de förekomme hos en modärn författare, skulle verka anstötliga:
»Och denna dag, säg, anar du,
hur den kan vara mig sa ljuv.»
»Jag sade: ’Ar du fattig?’ - ’Nej,
ty solen ar min gumor!’
’Går du i skol’n?’ - ’Det gör jag ej, jag plockar bara blommor.’»
Rimmen ha en fonetisk förklaring i den svenska, som Runeberg och Topelius talade. Dylika avvikelser och många andra inverka icke förändrande och förstörande på språket. I Gripenbergs översättning finnas en del for oss ovanliga och foga tilltalande ord, såsom stockflottare, stockpatron o. a. De göra ingen skada. Det ar heller ingen fara för att en del finsksvenska genusformer skola utbreda sig hos oss, exempelvis »ett möss», vilken uppträder hos Gri-
penberg. Men värre ar det med uttryck, som ha olika betydelse hos oss och i Finland, och konstruktioner, som direkt inspirerats av finskan, d. v. s. ett med vårt icke besläktat sprak. De innästla sig försåtligt i språket, andra ordens valörer. Uttryck, som har en viss koncis betydelse, begagnas om saker, som på svenska böra uttryckas annorlunda.
I förbigående vill jag medgiva, att en överflyttning från finskan till svenskan, vilken måste räkna med dels en finsk, dels en svensk läskrets, bada med anspråk på företräde, stundom får lov att bli kompromissande. Men vad som här nedan upptages ar dock sådant, som även inom skolorna i Finland motarbetas såsom språkförskämmande.
Med värd och värdinna förstå vi uteslutande personer, som i ett eller annat avseende ha med »gäster» att skaffa, I Finland och svenska Tornedalen beteckna dessa ord hemmansägaren och hans hustru eller husbonde och husmor. Det ar finskans isäntä, vilket sa gott som alltid kan översättas med husbonde, och emäntä, for vilket däremot husmor icke alltid ar en god motsvarighet, som härvidlag översättes med värd och värdinna. Och det ar icke bara hos personer, som ha finskan till . modersmål, dessa felaktiga bruk uppträda. Även personer, som flyttat till Tornedalen söderifrån: präster, lärare och andra, köpa (efter någon tid) smör av Fors »värdinna» (= gumman Fors) eller ha besök av en »värd» från Svappavaara (= en bonde från Svappavaara). Det ar, som om de gamla hederliga hustru och bonde verkade for främmande för miljön för att kunna begagnas. I Sången om den eldröda blomman ar isäntä* riktigt översatt – med husbonde eller något annat ekvivalent uttryck -, men för emäntä har översättaren tyvärr icke funnit annan beteckning an den orätta, d. v. s. värdinna,
När man i finskan kallar någon till sig, säger man exemepelvis »tule pois», »kom bort». Det har smittat av sig till finlandssvenskan och höres ofta även i Tornedalen. I Vittangi by, som ar finsktalande, men där folket, de flesta, förstår och även talar svenska, kan man en sommarkväll hora en och annan svensk röst, som lockar på korna med orden: »Kom nu bort.» Ur litteraturen borde uttryck av denna typ vara bannlysta. I Gripenbergs översättning finns åtminstone på ett ställe kalla bort använt i betydelsen kalla tillbak®.
Där finskt och svenskt sprak mötas och framför allt hos personer, som övergått från finskan till svenskan, visas en ’utpräglad benägenhet att i tal och skrift utelämna objektet. Ofta har det ingen annan betydelse, an att det later illa för ett svenskt öra. Men även detta har sina sidor, särskilt i skolan, ty ingen kan bli sa försagd och sluten, som en finsktalande, vilken tror sig ha sagt en löjlighet. Kanske hänger det samman med att det knappast kan finnas någon, som i sa hög grad som finnen förstår att ironi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
