Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 21
SVENSK LÄRARETIDNING.
391
Detta ingår i hela folkskolans program och framgår av föreskrifterna. Vad vi an tro utöver detta äro vi nog ense om, att vi äro skyldiga att låta detta vara målet.
Ej mindre an sa. Barnen bjudas såväl sin förmån som sin rätt därigenom, att vi vid vår handledning av dem sikta mot det här fixerade målet.
Nu ar det sant, att vad här ovan ar sagt om uppfostrans mål, synes vara alltför stort för de minsta i skolan. Då skynda vi att säga, att det lyckligt nog ar saken, innehållet, som de böra få. Det ar heller inte fråga om graden, som vi kunna nå, men mycket betyder det likvisst, att början sker, att arten ar den rätta.
När vi tala om saken, måste vi likväl betjäna oss av ord, som komma att fordra en hel del av oss.
Varifrån få vi då material, som kan hjälpa oss att ge en sådan inriktning av barnens tanke- och viljeliv? Svar: det ger oss förnämligast den bibliska berättelsen och de gestalter, som där framstå for barnen. Det torde val ändå vara sa, att dessa personligheter mera an något annat påverka känsla och vilja hos barnen.
Och här möta vi i detta sammanhang något centralt: hur barnens fostran beror av deras känslo- och viljeliv. Någon har sagt: »Personlighetens utformning och varde bestämmes av den vilja, som finnes till att göra det goda.» Ar det inte månne ur den synpunkten vi måste bedöma, vad som bör vara huvudsak och bisak i all var fostran, och då alldeles särskilt i vart handhavande av ämnet kristendom.
Det skall handa oss, att om vi hålla fast vid att vi önska nå barnen i deras viljeliv, något nytt och levande skall gjutas in i var framställning och våra samtal.
Ar då viljandet sa väsentligt? Ja, nog säger oss livet och erfarenheten, att det ar på viljan till rätten det kommer an mera an på vetandet. Sanningen lär väl vara den, att det bor vara både kunskap och fast vilja. Men ha inte vi möjligen i det föregående litat för mycket på kunskapen och försummat viljans inriktning och träning ?
Mot sitt odlade förstånd och sin kunskap (även i kristendomens bud) välja dock människor att göra det onda, emedan viljan ar svag. Foerster säger om denna sak: »Jag sätter tio gånger högre pm på viljandet an på kunnandet».
For småskolans vidkommande äro vi nog lyckliga att ej behöva nöta med inlärandet av »bokstaven». Vi få därför mera tid att ansa om personlighetslivets tillväxt.
Men då stå vi inför det spörsmålet: hur skall detta ske? Det försiggår i all tysthet, men det sker dock, då vi beröra och odla barnens etiska känsla. Det sker, när barnen harmas över att den oskyldige får lida, medan den skyldige går fri; det sker, då de hänföras över en god handling, över den storsinte kamraten;
det händer, då de uppröras och då de avsky obarmhärtigheten och hårdheten.
Dessa känslor av avsky eller sympati, påverka den sedliga viljan och uppfordra de små till att tänka över hur de själva skulle ha tänkt, talat och gjort. Under tiden ha vi vunnit något mycket värdefullt, det nämligen, att barnen blivit aktiva. Det ar ju också i och for sig ett mål för oss.
Just denna barnens aktivitet, detta, att de känna och vilja något inför en händelse, en person, ar en stark makt att .vara glada åt, var basta bundsförvant vid fostran. Få vi bara barnen att gilla, beundra och fatta lust for goda handlingar, då fattas besluten att göra dem. Och dessa beslut äro stenarna, som byg-g upp karaktären inifrån.
Om vi äro ense om den »psykologiska vag», som här sa kort dragits upp, då äro vi färdiga att draga slutsatsen.
I kristendomsämnet äga vi just dessa personer, som i sin styrka tala till barnens etiska känslor och beror deras vilja. Vi anföra som exempel: Abraham*, som lyder och vågar något;
Josef, som går sin egen vag;
Moses, som väntar hjälpen från Herren;
Daniel, som beder, fast han vet om lejongropen och döden;
samariten, som hjälper sin fiende, men
Pilatus, som ar feg och låter skrämma sig att handla orätt.
Och över dem alla står Kristus-gestalten, han, som alltid frågar efter sin Faders vilja, han, som lönar ont med gott cch förlåter oförrätter.
Till dessa suggererande föredömen foga vi sådana från den egna bygden. Vi samla allt, som tjänar vart syfte: att nå barnens vilja.
Se vi nu på ämnet och denna del av vår fostran på detta satt, sa synes del, som om vi vunnit två värdefulla ting; det ena, att vi något sa när rätt tjänat saken och barnen; idet andra, att vi anse oss behöva kristendomsämnet som medel i var fostrargäming. Vi ha ej rad att avvara det. Då försvinner det måste, som möjligen förefinns.
Glädjen i arbetet och arbetets frukter bero dock i hög grad på vad vi själva kanna och vilja inför varje uppgift.
E. Lindholm.
Om Ni vid läsningen av detta nummer finner detsamma innehålla något i ett eller annat avseende
värdefullt,
sa skulle Ni göra Svensk Läraretidning en tjänst och gagna den fria tärarpres-sen om Ni ville
visa det
for de medlemmar av folk- eller små-skolkaren, som ä/nmu ej äro prenumeranter.
Övningsskolorna och lärarutbildningen för olika skolformer.
I allmänhet äro folkskolseminariernas övningsskolor numera organiserade i huvudsak; enligt typ B l, någon avdelning enligt typ a eller A, varjämte i särskilda ämnen varje klass undervisas särskilt for sig, alltså en blandning av A- och B 1-skola. Då emellertid en stor del av de nyexaminerade lärarna få sin tjänstgöring förlagd till skolor av sådan typ, som ställer ännu större krav på läraren an A- och B 1-skolorna, ha i skolpressen röster höjts for omorganisering av övningsskolorna till t. ex. B 2-typ, för att eleverna redan under seminarietiden skulle vinna större förtrogenhet med arbetssättet i dessa skolor. Dessa krav ha icke oförändrade kunnat godtagas av dem, somt undervisa i seminariernas övningsskolor och handleda vid seminarieelevernas undervisningsövningar därstädes. Behovet av att göra eleverna förtrogna med undervisningen i iskolor av annan typ an den i övningsskolan vanligen förekommande har nog insetts, men olägenheterna med en förändring av övningsskolan i antydd riktning ha visat sig vara alltför stora,, betydligt större an de fördelar man väntat av dessa förändringar.
Ehuru övningsskolorna äro i mycket hög grad belastade med elevlektioner, bli undervisningsövningarna for varje elev inte sa synnerligen många. Eleven hinner aldrig bli riktigt »varm i kläderna» som undervisare. Särskilt under de första övningarna, i andra och tredje klasserna, ar uppgiften att undervisa e n avdelning i e 11 ämine alldeles tillräckligt svar, och har eleven sig förelagt att samtidigt ägna någon uppmärksamhet åt en annan avdelnings tysta övningar, tillse att eleverna i den avdelningen arbeta, kanske avbryta sin undervisning i den ena avdelningen for att ge några anvisningar i den andra - något som ju ofta förekommer i skolavdelning om mer an en klass - sa går i regeln det hela mer eller mindre sönder till skada for barnen men inte mindre for eleven själv. Ett koncentrerat arbete med en uppgift och för e n klass torde under den första tiden vara den basta formen av undervisningsövning. Ett väl disponerat, logiskt framfört ämne, god form och kontakt med barnen ar vad eleven i första hand bor inrikta sig på. Detsamma kan sagas om de flesta av undervisningsövningarna i fjärde klassen. Eleven ar mera van att undervisa, men han far även svårare uppgifter att lösa. Naturligtvis bor fjärdeklassisten ibland få undervisa mer an en avdelning samtidigt, men vad han framför allt behöver ar övning med ett ämne och e n avdelning, efterföljd av anvisningar och råd.
Man får naturligtvis inte heller helt bortse från arbetsresultatet i övnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
