Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 24
SVENSK LlEAEETIDNING.
453
motsatta mig den dubbla anknytningen, då jag ej kunde finna något annat satt att undvika en förlängning av studietiden iför studentexamen. Jag förstår ej ihur högern, som intog en sådan ståndpunkt i i j öl, i ar kan finna det helt naturligt, att skoltiden skall utsträckas. Eller ar kampen för tillvaron ej lika hård for kvinnorna som för mannen? Kunna de gå längre hemma utan att bidraga till sitt eget underhåll?
Riksdagen tog i fjol den hänsynen till de praktiska ämnena vid flickskolorna, att den for deras skull ville hoja undervisningstiden i ’dessa skolor med 25 procent. I ar ar man inte nöjd med det utan vill öka med 50 procent. Detta ar icke att tanka på de fattiga hemmens intressen. Deras flickor behöva sa fort som möjligt komma ut i det praktiska livet. Regeringen har här icke tänkt på bondebefolkningens och arbetarklassens önskemål utan på de .burgna familjernas.
Den praktiska linjen innebär ett gott uppslag, genomfört på ett valhänt satt, ty enligt förtslaget skola flickorna först avvänjas från praktiskt arbete och sedan, om de välja den praktiska linjen, åter taga itu med detsamma. Det riktiga ar, att de från början få, hålla på med hushållsarbete. Men då kommer man också till det resultatet, att den kommunala flickskolan ar onödig. Man borde icke ha lösryckt denna fråga från frågan om de praktiska realskolorna, om vilken riksdagen också skrev i fjol. Få vi praktiska realskolor med differentiering beträffande de praktiska ämnena mellan gossar och flickor och isamundervisning i fråga om de allmänna raedborgaränmena, då behövs ingen särskild kommunal flickskola.
Man har ondgjort sig över att socialdemokrater i städer, där de ha majoritet, kanske icke komina att upprätta några kommunala flickskolor på grund av den utformning de nu skola få. Jag ar ingen vän av majoritetsdiktatur, vare sig det gäller kollektivavtal eller skolfrågor. Men om en riksdagsmajoritet dikterar ett beslut, som en stor samhällsklass finner vara till skada, med vad rätt beklagar man sig då, om en kommunal majoritet tillhörande denna samhällsklass förfar på ett motsvarande satt ? Det finns inom det socialdemokratiska partiet en stark önskan att lösa denna fråga i samverkan med andra, men-den nu föreliggande planen till lösning kunna vi icke acceptera. Bifall till reservationen.
Hr Olof Olsson (s): Det ar icke att klandra, att ecklesiastikministern ändrat mening, men det hade varit bättre, om han öppet omtalat detta i propositionen i stället för att söka beslöja detta faktum’. Det ar också berättigat att fordra, att en man, som lägger fram ett genomgripande skolförslag, har en genomtänkt uppfattning om saken och icke en uppfattning om hur man bor förfara på ett område och en annan om hur man bör gå till vaga på ett annat liknande.
Statsministern: Om några skulle kunna beskyllas för att ha vaggat från den ena ståndpunkten till den andra i denna fråga, sa ar det socialdemokraterna. Derasv motion i fjol innebar ett fullständigt underkännande av att en annan anslutningslinje bibehölls vid sidan av anslutningen till sjätte folkskolklass. Sedan accepterade de i utskottet en annan anslutningslinje, som var konkurrenskraftigare i förhållande till anslutningen till sjätte folkskolklass, an den regeringen föreslagit. Ingen förebrådde dem detta, men om man över huvud taget vill giva förebråelser for en förändrad ståndpunkt, hade större fog icke funnits an då. Det föreligger ingen annan överenskommelse mellan utskottet i fjol och Tegeringen i denna sak, an att ett förslag i flick-skolfrågan skulle framläggas i ar i överensstämmelse med utskottets utlåtande. Anvisningarna i detta utlåtande äro svaga, men huvudsaken var tydligen, att flickskolan icke skulle sammanfalla med realskolan utan vara en självständig skola med samma mal som f. n. tillgodoses av de privata flickläroverken. Däri uttalades nemligen, att utöver möjligheterna för flickor att erhålla undervisning fram till realexamen och studentexamen kom-
me även framdeles att finnas ett behov att tillgodose det mera allmänna bildningamål, som tillgodoses av de privata flickskolorna. Och detta skulle tillgodoses av de kommunala flickskolorna. Den skola, -som föreslås i propositionen, motsvarar bra mycket mera detta utskottets uttalande an den av socialdemokraterna nu förordade skolformen, som kommer realskolan bra nära. Regeringens lugn behöver icke rubbas av de förebråelser att ha framlagt ett förslag i strid mot fjolårets skolbeslut, som nu riktas mot densamma.
Hr Norling i Gävle (s) utvecklade skälen till en av honom och hr iSandegård avgiven motion om att lärarnas undervisningsskyldigheter skall vara 24-30 timmar i veckan i stället för f. n. ,24-28. Sistnämnda tid säges vara lång nog for lärarna på grund av deras arbetes beskaffenhet. Men av barnen begär man 3’6 å 38 timmar i veckan utom hemarbetet. Stora besparingar skulle göras genom undervisningstidens utsträckning med blott en timme i veckan.
Debatten avslutades med korta repliker av hrr Björck i Djursholm (s), Olof Olsson (s) och statsministern.
Första kammaren biföll därefter med uppresning utskottets förslag.
Ufl dagspressen.
Lärarlönerna.
Under denna rubrik skriver Karlstads Tidningen med anledning av riksdagens nyss fattade beslut i folkskolkårens lönfråga:
Det blev inte mer i ar heller an en skrivelse från riksdagen till k. m: t med begäran om utredning i denna gamla sak odh om förslag snarast möjligt. I utskottets hemställan hade uttryckts en önskan, att ärendet matte kunna föreläggas nästa ars riksdag, men detta uttryck ströks i kamrarna. Sa ar det då uppskjutet - man far hoppas på inte allt for lång tid.
Det har nämligen fått vänta mer an nog länge. Detta må ha sin förklaring. Den kar det gäller ar ju sa talrik, och de belopp, som en lönreglering skulle kräva, ha därför tett sig ganska avskräckande. I de fönberedelsevis gjorda beräkningarna ha de måhända också kommit att upptagas något överdrivet höga, vilket naturligtvis ytterligare stärkt betänldsamheten. Sa ar ju lärarnas ställning i förhållande till sin omgivning olika på olika trakter. Den kan vara ganska blygsam på vissa hall, men den kan på andra, särskilt i fattiga landsbygder, verka ratt välstående. Och därefter skifta uppfattningarna om behövligheten av lönförbättring åt dem.
Sålunda lär på den statsutskottets avdelning, som behandlat frågan, ha rått en verklig förbistring. Från ett håll talades for en tillfällig förbättring av den omfattning hr Rydén föreslagit - beräknad att kräva 12 miljoner -, från ett annat förordades en blygsammare på ungefär halva beloppet, från en tredje yrkades, att man direkt skulle slå in på regleringslinjen, och från ett fjärde förmenades, att allt vore bra som det ar. Och sa, som i dylika fall ofta går, blev det en kompromiss, som
ingen var belåten med, men i vilken en var fick in någon liten tråd av sin spånad. Och denna kompromiss gick
- med den lilla förutnämnda ändringen-i båda kamrarna. Den kändes som det enda möjliga.
Emellertid ar det angeläget att snarast möjligt komma från tal till handling i denna sak. Lärarna ha kommit i efterhand beträffande lönregleringen
- och det ar inte första gången de drabbats av det ödet. De ha fått löfte att snarast möjligt bli ihågkomna, men detta snarast möjliga har dragit ut på tiden ar från ar. Ingen kan förundra sig om de, som blivit föremål for en dylik] uppskovspolitik!, sa småningom bli mer och mer missnöjda. Många av dem befinna sig också i sådana ekonomiska omständigheter, att de endast med svårighet kunna dra sig fram. De, som sa kunna, söka naturligtvis då skaffa sig biinkomster. Men det arbete, som behövs for att få dem, tar givetvis tid och kraft från deras egentliga levnadskall, som därigenom lätt nog blir i någon man lidande. Överhuvud ar bekymmer for bärgningen mycket menligt för en verksamhet, som kräver liv och lust och spänstighet.
Skola barnens lärare tillfredsställande fullgöra sin uppgift, sa få de inte hemfalla till grämelse och missbelåtenhet. Det ar ett landsintresse, att de kunna hålla sig »i god form». Och därför måste det allmänna fullgöra sina förpliktelser mot dem. Det går inte an att bara lova; det lovade måste hållas. Nu har ett nytt löfte givits av riKs-dagen, och det bor infrias snarast möjligt. Kunde det ske nästa ar, vore det allra bast.
I nr 2’3 citerades ett stycke ur Uppsala Nya Tidning rörande folkskolkårens lönfråga. Tidningens uttalande var emellertid rörande själva saken mera välvilligt an vad som framgick av nämnda citat. Här återgives en annan del av samma artikel, Iran vilken citatet var ’hämtat, men som av en tillfällighet icke då kom med.
Det var en talare i andrakammarde-batten, som .tröstade med att det statsfinansiella laget nog säger till, när denna fråga ar mogen for att slutligt avgöras. Man vågar tvivla på att den, som yttrade detta, själv tror på vad han sade. Den statsfinansiella situationen kan visserligen for ett visst tillfälle lägga absoluta hinder i vägen for en frågas lösning, men aldrig har man hört talas om att det »sagt till», när en fråga ar mogen for sin lösning. Andra talare gjorde jämförelser mellan folk-skollärarlönerna, varom debatten huvudsakligen stod, och jordbrukarnas inkomster samt arbetarnas och de lägre statstjänstmännens löner. Sådana där jämförelser -halta alltid och kunna inte någonsin bli rättvisa. Men om man skulle jämföra lärarlönerna med exempelvis murarnas och vissa andra välbeställda arbetargruppers, sa stode sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
