Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 28
med beaktande av dels däröver avgivna yttranden, dels ock sådana ändringar, som påkallas av dönernas anpassande efter det lön-system, vari utredningen i övrigt kommer att resultera. Vad särskilt angår lönerna for folk- och småskollärare m. fi. lärare, torde det vara ofrånkomligt att inrikta undersökningen på angelägenheten av att genomföra lönregleringen med mindre kostnad for statsverket, an som enligt det tidigare framlagda förslaget förutsatts. Särskilt torde därvid böra undersökas olika utvägar att differentiera bestämmelserna på ett sådant satt, att de med hänsyn till skilda förhållanden i lönhänseende sämst ställda befattningshavarnas behov av förbättrad lönställning rimligen tillgodoses.
Som bekant ar det numera för större delen av statsförvaltningen genomförda nya lön-systemet grundat på 1919 ars avlöningsreglemente för kommunikations verken. Eiter mönster av detta reglemente hava särskilda avlöningsreglementen utfärdats - förutom for militära beställningshavare - för allmänna civilförvaltningen, domänverket, lots- och fyrstaten m. fi.
Redan kort tid efter tillkomsten av det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet av den 22 juni 1921 (nr 451) visade det sig, att vissa svårigheter mötte vid det nya systemets överförande å sagda förvaltning med dess olikartade tjänstgörings- och anställningsförhållanden, samt att avlöningsbestämmelserna, vilka återfinnas dels i själva reglementet, dels i ett fleTtal därtill hörande författningar, i viss mån ledo av bristande överskådlighet och ej sällan gåvo anledning till tveksamhet vid tillämpningen.
I avsikt att i möjligaste man undanröja dessa olägenheter utarbetades redan under hösten 1922 inom finansdepartementet förslag till dels reviderat avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, dels ock kungörelse med särskilda föreskrifter rörande nämnda avlöningsreglemente m. m.
Vid anmälan i statsrådet den 28 mars 1923 av frågan om revision av avlöningsbestäm-melserna beslöt k. m: t anbefalla samtliga verk och myndigheter, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 var tillämpligt, ävensom allmänna civilförvaltningens lönnämnd att avgiva yttrande i vissa angivna hänseenden. Tillika beredde k. m: t fullmäktige såväl i riksbanken som i riksgäldskontoret tillfälle att yttra sig i ämnet.
På grund av k. m:te den 29 juni 1923 lämnade bemyndigande uppdrog chefen för finansdepartementet åt en sakkunnig person att verkställa bearbetning av de dåmera inkomna yttrandena rörande avlöningsrevisionen ävensom uppgöra förslag i ämnet. Yttrande och förslag avlämnades av den sakkunnige den 8 november 1023. Över detta förslag avgåvo vederbörande myndigheter utlåtanden.
Den sålunda förberedda revisionen avsåg i första hand en huvudsakligen formell omarbetning av det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet och därtill hörande författningar, närmast i syfte att åstadkomma en ändamålsenligare uppställning av avlöningsbestämmelserna samt en begränsning av deras innehåll. Omarbetningen kom emellertid också att innefatta ej obetydliga ändringar i sak. Sådana ändringar avsågos särskilt i fråga om föreskrifterna angående tillgodoräkning av tjänsttid for uppflyttning i lönklass, avlöning under olika slag av ledighet, rätt till semester, vikariatsersättning m. m.
Något förslag i ämnet har dock icke sedermera förelagts riksdagen. Orsaken härtill torde väsentligen hava varit, att man ansett, att med de ifrågasatta ändringarna borde anstå i avvaktan på den omarbetning av avlönings-bestämmelserna, som i varje fall bleve nödvändig, då frågan om dyrtidstilläggens inarbetande i de fasta lönerna upptoges till behandling.
Om i enlighet med mitt förslag sistberörda
spörsmål nu göres till föremål för utredning, torde den påbörjade revisionen av avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen med tillhörande författningar samtidigt böra fullföljas i alla de skilda hänseenden, som kunna förtjäna uppmärksamhet. Revisionen torde böra utsträckas jämväl till avlöningsreglementet för koHimuniikationsverken och de övriga nyssnämnda lönreglementen, som grunda sig på det nya lönsystemet. Såsom utgångspunkt torde därvid bara tjäna de förarbeten, som redan verkställts, varjämte självfallet även de senaste årens erfarenheter rörande lönreglementenas tillämpning böra uppmärksammas.
I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att till k. m: t inkommit ett ’flertal framställningar, avseende jämkningar i olika hänseenden av bestämmelserna i avlöningsreglementena. Dessa framställningar torde böra överlämnas för att i samband med ifrågavarande utredning komma under omprövning.
Den utredning, som av mig avses, skulle sålunda närmast komma att inbegripa dels frågan om dyrtidstilläggens inarbetande i de fasta lön- och pensionsbeloppen, dels ännu återstående mera omfattande lönregleringsfrågor, dels ock i samband härmed en allmän revision av avlöningsförfattningarna. Utredningen skulle följaktligen få ett betydande omfång och måste beräknas taga en avsevärd tid i anspråk. Arbetet synes dock böra sa bedrivas, att resultatet därav om möjligt kan föreläggas 1930 års riksdag.
För utredningens verkställande synes mig böra under finansdepartementet tillkallas en särskild kommitté, vilken bör erhålla en med hänsyn till de olika utredningsuppgifterna i möjligaste mån allsidig sammansättning. Vid det mera förberedande och grundläggande arbetet torde kommitterade lämpligen böra uppdela sig på sektioner, med var sina speciella uppgifter. Kommittén bör äga att från verk och myndigheter införskaffa behövliga uppgifter, liksom kommittén bör bereda olika personalsammanslutningar tillfälle att genom av dem utsedda representanter framföra sina synpunkter på föreliggande frågor. Det torde få ankomma på chefen för finansdepartementet att förordna sekreterare åt kommittén ävensom att förse kommittén med det kanslibiträde i övrigt, som kan finnas erforderligt.
Kommitténs tillsättning1 och finansministern yttrande till statsrådsprotokollet äro föremål for vissa reflexioner under »För dagen».
Om terminologien i folkskolans grammatikundervisning,
Sedan en hel del ar tillbaka kan man i åtskilliga folkskolgrammatikor skönja en medveten strävan att utbyta de gängse latinska termerna mot svenska benämningar. Å andra sidan har den latinska terminologien bibehållits i andra arbeten av samma slag. Meningarna i frågan om terminologien äro tydligen mycket delade. Börjar man att fundera på saken i syfte att för egen del kunna göra ett val mellan svenskt och utländskt i detta avseende, faller det sig inte sa lätt att komma till klarhet. Måhända kan man trösta sig med att problemet inte torde vara av någon riks-viktig innebörd. Betraktar man som det väsentliga, att barnen skola lära sig att förstå och använda sitt modersmål, och vidare besinnar, att härvidlag åt gram-niatikundervisningen tillmätts en tjänande uppgift, sa far frågan strax
mindre proportioner, då ju terminologien på intet satt kan sagas vara av avgörande betydelse. Likväl kan man med all respekt för den skiftande mångfalden av individuella särdrag havda den meningen, att något större enhetlighet och något klarare linjer inte skulle skada. Att en verbform heter förtidsform i en skola, dåtidsform i en annan och imperfektum i en tredje, kan ju exemplifiera satsen, att kart barn har många namn, men kan tydligen även bringa förvirring åstad.
I valet mellan svensk och utländsk terminologi har jag för min personliga del ej kunnat nå fram till en ståndpunkt, som skulle kunna karaktäriseras med ett antingen-eller. Snarare kännetecknas den av ett både-och. Efter mitt förmenande tala även goda skäl för en sådan ståndpunkt, alldenstund den torde tillgodose olika och var på sitt ’Satt berättigade synpunkter.
Ett skäl for en konsekvent genomförd latinsk terminologi ar folkskolans karaktär av grundskola. I samma man som folkskolan kommer att i större utsträckning an hittills bilda underlaget för fortsatt teoretisk utbildning, kan detta skäl även anses böra tillmätas an större varde. Det kan givetvis anses förmånligt, att till en högre skola avgående lärjungar äro förtrogna med de främmande benämningarna, då de både vid deit fortsatta studiet av det egna språket och vid inlärandet av främmande språk komma att handskas med dem. Emellertid kan man nog satta i fråga, om hänsyn härtill böra tillmätas avgörande betydelse. Av de omkring 100,000 lärjungar, som årligen lämna folkskolan, gå f. n. endast omkring 7 proc. till högre skolor for fortsatt teoretisk undervisning. Och även om man räknar med att detta procenttal möjligen kommer att ökas, vilket dock ingalunda ar säkert, alldenstund en sådan ökning förutsätter antingen relativt ökad tillströmning till läroverk och därmed jämförliga skolor eller relativ minskning av antalet i privata skolor förberedda, måste det alltid komma att förbli eitt förhållandevis ringa fatal av folkskolans lärjungar, som övergå till dessa s. k. högre skolor. Under sådana förhållanden kan det väl näppeligen anses sakligt motiverat att lata hänsyn till detta fatal ’helt avgöra frågan.
Det kan i detta sammanhang vara av intresse att ta kännedom om den uppfattning rörande denna angelägenhet, som kommer till synes i de till 1924 års kursplan för Berlins folkskolor när slutna anvisningarna. Som bekant har man sedan åtskilliga ar i Tyskland en fyraårig grundskola. I denna ar användningen av främmande facktermer i grammatikundervisningen förbjuden. For de övre klassernas vidkommande har jag ej hittat något direkt uttalande härom. På ett ställe hänvisas emellertid till vad som anbefallts angående undervisningen i grundskolan, och i ett annat sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
