Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
SVENSK LÄRARET1DNINQ.
Nr 32
emellertid gått hastigt framåt de senaste åren, och det gäller även tänkesättet. Människornas tankar komma bäst till uttryck i litteraturen. Den har således även blivit modärniserad, och det kan icke hjälpas, att tidigare alster ofta fått något föråldrat över sig, något som gör, att de icke alltid äro fullt njutbara for den nu levande generationen. Sa länge biblioteket icke kan göra anspråk på att vara något sa när välsorterat, gör man följaktligen klokast i att hålla sig till den modärna litteraturen sa mycket som möjligt
Vad <so>m menas med modärn litteratur ar givetvis svart att avgöra, och någon gräns mellan det ena och andra finnes icke. Vad jag menar med modärn litteratur ar först och främst vara nu levande författares verk. Från tidigare generationer räknar jag dem dit, som i ett eller annat avseende utgöra riktlinjer mot det nya. Alster med tendensiöst innehåll, vilkas syfte redan uppnåtts, måste i regel anses föråldrade, hur nya de an äro.
Mot detta kan naturligtvis den invändningen göras, att det finns mångt och mycket inom litteraturen, som aldrig dör, och att en del vaxer i värde ju längre det lever. Ja, det ar sant, att undantag finnas, men det ar också sant, att man måste använda en annan måttstock vid bedömandet av böckers varde, då det gäller ett folkbibliotek, an man annars kanske skulle göra.
Undvik\ facklitteratur!
Av facklitteratur finns det särskilt ett slag, som har en underlig förmåga att smyga sig in i våra folkbibliotek, och det ar den teologiska. Att en allmänhet, som till största delen består av skogsarbetare - exemplet ar hämtat från Ångermanland -. skall intressera sig for ett bibliotek, som huvudsakligen innehåller avhandlingar om forna tiders kyrkofäder och deras lärostrider samt en del andra vetenskapliga avhandlingar på snart sagt alla områden, ar det val ändå ingen som tror. . Det ar skillnad på vetenskap och populärvetenskap samt teologi och religiösa berättelser, och vanliga andaktsböcker finnas i regel i hemmen.
Att en jordbrukslära icke blir läst av jordbrukarungdom ar ju mera ägnat att förvåna, men isa ar det i alla fall. Antagligen beror det på att den intresserade jordbrukarungdomen har sin egen jordbrukslära, och de andra behöva ingen.
Facklitteraturen hor hemma på den privata bokhyllan men har ingen mission att fylla i folkbiblioteket.
Tillgodose eten yngre generationen!
Då jag främst tänker på den yngre generationen, ar det särskilt av ett skäl. Det har redan sagts, att ett bibliotek ar till for att användas. Det ar således främst avsett för dem, som använda
detsamma. Redan av det skälet tror jag, att man i första hand bor tänka på de yngre, ty i regel utgör största delen låntagare ungdom i åldern 14-25 ar. Det ar också den tid i en människas liv, då hon ar mest mottaglig for nya intryck, goda sa val som dåliga, och därför lampa >sig just de aren bast till att väcka intresse för läsning.
Olle.
Kommunalskatt och skolhygien.
Ett diskussionsinlägg.
Märket A-n har i nr 30 av denna tidning berört frågan om skolhygien. Den socken, som i artikeln i fråga påtalas, har en jämförelsevis lag skatt, 4 kronor. Förf. omnämner, att åtminstone i en del skolor inom denna kommun följande förhållanden rada: skurning två gånger i terminen, torrsopiiing, dricksvatten i gemensam hink. Den lärare, som hade att som sockenombud besvara hälsovårdsfrågorna förra året, lämnade ett reservationslöst »Ja» på alla punkT ter. Förf. frågar till sist, vad orsaken ar till dylika felaktiga svar.
Undertecknad skulle for sin del vilja satta anföringstecken omkring ordet felaktiga. Och jag delar helt den harm och undran, som förmärkes bakom orden i detta anlägg.
Man måste nog tro, att en del avgivna uppgifter ’ej belysa det verkliga förhållandet. Det ar måhända ej sa nöjsamt att lägga fram de bedrövliga förhållanden, som torde rada här och var. Och sa får saken gå.
Både unga och gamla lärare ha tröttnat. Deras strävanden att få till stånd bättre lokaler och hygien motas med ovilja. Reglementets föreskrifter äro hållna i rätt allmänna ordalag och ge därför foga stod. Lärarens krav anses följaktligen nymodiga och omöjliga, Det, som, gatt förr, duger nu också.
Men när lärarens bemödanden ideligen motas med avslag, ligger det nara till hands att resignera. Det far gå som det kan med skolan.
Det kan kanske också sättas i fråga, huruvida kommunalt, politiskt och an-iiat arbete, som läraren av en eller annan orsak later sig engageras i, ger honom tillräcklig tid och lust att följa med utvecklingen och de alltjämt stegrade kraven på folkskolan och läraren. Har han månne sedan samma lust att hugga i för att få upp skolan sa mycket som möjligt? När något aktuellt skolspörs-ii) al kommer på tal, erkänner han det berättigade däri men anser sig inte kunna göra något for dess förverkligande. Han säger, att när tiden ar inne, löses frågan. -De andra, som ej äro belåtna därmed, få arbeta.
Knut Adell.
Löndebatten i riksdagen.
I det föregående har återgivits den debatt, som inom 2: a kammaren fördes i folkskolkårens lönfråga. Här följer nu efter riksdagens protokoll referat av debatten i lia kammaren.
Hr Lindblad: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde erinra sig, (förelågo vid fjolårets riksdag liknande motioner som de nu förevarande, och bada kamrarna avslogo dem - iför sta kammaren med mycket stor majoritet. Första kammaren ansåg, att det inte förelåg någon anledning att framställa begäran hos k. m:t, att k. m: t skulle komma med ett lönregleringsförslag, då k. m:t icke kunnat, ehuru k. m:t mycket väl kände till förhållandena, få kostnaderna inramade i budgeten. Enligt min mening föreligger samma iförhållande i ar. K. m:t ar fullständigt medveten om att folkskollärarna begära en lönreglering, men k. m:t har ’anda inte förmått sig till att komma med något förslag, beroende på att det icke funnits tillräckligt med medel för att möjliggöra en sådan lönreglering. Under sådana ’förhållanden vill det synas, som om riksdagen icke hade någon anledning att ’frångå sitt i fjol fattade beslut att avslå begäran om en skrivelse till k. m:t.
Vad tjänar det till att skriva om en sak, om vilken man inte vet, huruvida det ar möjligt for k. m:t att kunna åstadkomma vad som däri begäres? For övrigt har det val alltid varit sa, att riksdagen ogärna velat skriva och »begära (framläggandet av iförslag till åtgärder, som kosta sa mycket, som det här ar ifråga om. Det ar nämligen inga små summor, som det gäller. När k. m:t hitintills, ehuru k. m:t varit fullständigt medveten om kraven, icke kunnat la desamma inrymda i budgeten, vet man icke, om det ens låter sig göra att till nästa ar finna någon möjlighet till en sådan lönreglering.
For min del tror jag inte, att en sådan lönreglering for sa stora grupper och när det ror sig om sa stora summor kan åstadkommas med mindre man kommer in på - det anförde jag även i fjol - en inarbet-ning av de nu utgående dyrtidstilläggen i lönerna. Jag tror, att det ar den enda vägen, varigenom det skall bli möjligt att kunna åstadkomima en utjämning av lönerna för de olika grupperna av statstjänare och statsanställda. Den frågan har ju for övrigt riksdagen redan avvisat i ar liksom föregående ar. Man ;får val då antaga, att -det tager ytterligare tid, innan man kan komma dithän, att man böTJar inarbeta dyrtidstilläggen i lönerna. Även om sa sker, förefaller det mig icke föreligga sa synnerligen stor fara iför de grupper, som det här gäller. De ha ju sina löner och sina dyrtidstillägg alltjämt, och de befinna sig icke i något nödläge. Jag har därför for min del ansett, att riksdagen icke bÖT skriva och begära, att k. in:t skall komma med en lönreglering, som kommer att kosta åtskilliga miljoner, till och med tiotals miljoner kronor, därest lönregleringen skulle ske i enlighet med det iförslag, isom flera gånger åberopats och som ligger färdigt från en for ändamålet tillsatt kommitté.
Jag ber därför få hemställa, att kammaren måtte vidhålla sitt i ’fjol fattade beslut att icke lata en sådan skrivelse avgå till k. m:t. När den tiden en gång kommer, då det finns pengar for en lönreglering, lärer väl k. m:t icke underlåta att komma med förslag till en sådan, men jag tror, som sagt, icke att det blir möjligt, förrän man kommer dithän, att man går igenom hela skalan av de olika löngrupperna för att åstadkomma en utjämning genom dyrtidstilläggen.
Jag ber således, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Häri instämde hr Johan Johansson och hr Ernst Svenson.
Hr Olsson, Oscar: Det förvånar mig något, att hr Lindblad vidhåller sitt avslagsyrkan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
