Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
607
man ju även den ej oväsentliga fördelen, att en rik fond av bibelord på detta sätt under skolårens lopp tillföras barnen, ej som en minnessak utan som något de lärt kanna och måhända i en framtid uppskatta och återvända till. Från kristendomsundervisningens synpunkt har det ju sin stora betydelse, att på detta satt underlätta bibelkännedomen och utökar i viss man tiden for kristendomsundervisningen. Och varför då icke använda oss därav ? Vi äro skyldiga därtill.
Olof Stagnér.
Sang.
Möjligtvis har jag orätt. Jag vet det inte precis. Men jag har tyckt mig finna, att man nu för tiden sysslar allt for litet med sang i våra folkskolor. Det ar sa mycket annat som skall medhinnas. Särskilt har gymnastik, lek och idrott under de senare aren fått ett ratt stort utrymme på skolans schema, och då måste naturligtvis någ’ot ämne maka åt sig. Att det blivit sångens lott att komma i skymundan ar helt naturligt, då den i de flesta fall ju övats blott for nöjes skull, men bra ar det ej, enär ämnet eller rättare konsten i fråga betyder mer för liv och fostran an vad man tror eller vill göra klart for sig.
Förr sjöngs det mycket i alla hem. Det var, då skymningsbrasan brann i den oppna Spiseln, träskedarna täljdes och rocken surrade. Då fanns ej »tråkigheten på landsbygden». Alla^hade roligt. Hemmet var både arbetsstuga och lekstuga, och under sång skedde sa val arbete som lek. Men sa kom industrien, visserligen sakta och trevande i början, men den kvävde husslöjden, hemtrevnaden och - sången.
Om söndagarna gick man till kyrkan man ur huse. Där deltogo alla i psalmsången. Skam att tiga, när man kunde sjunga. Barnens röster blandades med de äldres skrovliga och darrande, och det blev en harmoni och stämning, som grep inte blott för stunden utan for dagar och ar.
Nu ar det klent med både besök och sang i kyrkorna. Tror man inte längre och skäms man for att sjunga, eller ar det sa, som jag hört framkastas, att orgeln dominerar for starkt under koralspelet, sa att rösterna drunkna, och att, där man har kyrkkör, man kommit till uppfattningen, att den ensam skall sjunga?
Förr hörde man sang på vägar och stigar och å lekplatser, där ungdom höll till. Det var fosterländska sånger både en- och två- och till och med tre-stäm-miga, som inövats i skolorna. Man formligen tävlade skolor emellan om att sjunga mest och bast, och barnen blevo sa intresserade av sang, att de gärna sjöngo på övertid och i hemmen, och föräldrarna uttryckte mången gång tack-
sannhet for den fruktbärande undervisningen.
Nu hor man inte ofta sang i ungdomsi-kr etsar na - möjligen revy bit ar och sjö-Kiansvisor mellan hej a-ropen - och inte i de äldres kretsar heller för resten. Jag vill inte skjuta skulden härför på skolorna - de lastas nog tillräckligt anda - utan på allt det myckna, som arbetar emot skolorna. Men nog ar det skada, att god sällskap sis ang försvunnit. *
Naturligtvis sjunger man i skolan både andliga och världsliga sånger, allt på sin tid och sin ratta plats; och då en lärare sysslat med sångundervisning ett par tjog ar och kanske därutöver, blir repertoaren inte sa liten.
Efterföljande ar inte en provkarta på vad man bor sjunga i en skola - den ena sjunger si och den andra sa - utan i det stora hela en humoresk, som jag fann blev till, när jag for några dagar sedan tecknade upp rubrikerna eller början på några av de sånger, jag under årens lopp sjungit. Kan den roa flera an mig, sa ar ändamålet vunnet.
> Svenska sånger:
En gång i bredd med mig
Där gingo tre trallande jäntor:
Inga lilla,
Ulla min Ulla
Och liten Karin
Under björkarnas sus.
Tidigt med solen Marschen går till Tuna En gång men aldrig mera Bort från trångbyggda hus Över fjällarna grå I de gamla furuskogar Allt under himmelens fäste.
Jag ar den unge speleman Per Svinaherde Ur Ossians dunkla Blommande sköna dalar.
Kom hör min vackra visa:
Här ar ljuvt och gott att »vara,
Solen glimmar blank och trind,
Vårvindar friska
Susar med vita, väldiga vingar
Uti vår hage,
Där en bro ar kastad
På Vångaslätten vida.
Och liten pilt han sitter Vid femton års ålder I villande skogen Om sommaren skona.
Härlig ar kvällen!
Storm och böljor tystna ren.
Över skogen, öiver sjön
Ser jag stjärnorna sprida
Glädjens biomister
Upp genom luften,
Där svallande böljor ivagga
De glada sjömansgossar
Ensam i bräcklig farkost
Framåt, framåt på ljusets bana.
När Nordens ovan hotar
Söner av ett folk, som blott
Sjung, sjung
I minnets -dunkel
O, yngling, om du hjärta har
Ur sivenska hjärtans djup:
Mandom, mod och morske man.
Fjärran han dröjer. Litet bo jag sätta vill
Å bergig as
I skogen vid milan.
Tänker du att jag förlorader ar?
Se glad ut,
Upp med fanan
Du gamla, du fria!
Sjung om studentens:
När vi sitta i var bänk!
Och jungfrun hon skulle sig
Till Österland,
När ToTgny stod
Som stjärnan uppå himmelen
I ’höga nord.
Nu ar timmen slut.
Kom afton sänk dig neder.
Alfred Vernborg.
Till frågan om småbarnens psyke.
Några personer diskuterade en del frågor angående undervisning av småbarn. Man var närmast inriktad på 4- 8-årsåldern. Under diskussionen yttrade någon, att »människorna i våra barnböcker städse verka en smula normaltyper och inte sa levande». Som exempel anfördes »Sörgården» och »Önnemo», men reflexionen gällde som sagt barnböcker i allmänhet. Under diskussionens fortgång framhölls av någon annan i annat sammanhang, att det säkerligen varit till skada for söndagsskolan, att man mångenstädes i densamma alltför mycket målat i svart och vitt, utan »psykologisk avskuggning».
De båda reflexionerna inbjuda tvivelsutan till eftertanke och kunna ge anledning till vidare reflexioner.
Vad första yttrandet beträffar har man ju då först skäl att fråga sig, huruvida det verkligen förhåller sig sa, att »människorna i vara barnböcker verka en smula normaltyper och inte sa levande». Läser man de bada barnböckerna »Sörgården» och »Önnemo» med detta i sikte, kan man näppeligen bestrida sanningen i påståendet, att vi här ha att göra med normaltyper för barn. Och detsamma gäller nog i stort sett även övriga mera allmänt kända småbarnsböcker. För min del vet jag knappast, vilken eller vilka böcker som härvid skulle bjuda något nämnvärt undantag. Det skulle då vara en sådan typ som Pelle Snusk; i boken med samma namn, numera dock föga känd, skulle jag tro. Ty erkännas måste ju, att Pelle Snusk inte precis kan betraktas som normaltyp for barn.
Nästa fråga blir då: innebär den anförda anmärkningen en kritik, som vara författare av småbarnsböcker böra räkna med för att sålunda giva sina människor mera färg eller rättare - mera färgskiftning? Vore detta önskvärt? - Och skulle det vara görligt ?
Ja, naturligtvis vore det görligt att giva alla dessa »småbarnsboksmänni-skor» mera karaktär, mera psykologisk nyansering - om nu författaren i f rå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
