Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
790
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 42
kretsen presentera Varbergsmötet, som helt visst även i fortsättningen kommer att utgöra ett betydelsefullt medel i fortbildningens tjänst.
J n.
Minnesvård på Fale Schöldéens grav.
På Västra begravningsplatsen i Göteborg avtäcktes den 3 oktober en genom insamling bland lärarkåren åstadkommen minnesvård över överläraren Fale Schöldéen. Högtidligheten, till vilken samlats ett stort antal av kårens och skolf öreningens medlemmar, inleddes med att en manskör under ledning av hr John W. Thorén utförde sången »Över skogen över sjön». Därpå framträdde ordföranden i Göteborgs skolförening, överlärare Gustaf Sandström, och höll i huvudsak följande tal:
Det ar i dag två ar sedan Fale Schöldéen for alltid lämnade oss. Stor var den sorg och förstämning, som hans hastiga bortgång framkallade icke blott bland hans närmaste och personliga vänner utan även bland andra såväl inom Göteborgs folkskolors lärarkår som långt därutanför. Fale Schöldéen var nämligen en i sällsynt grad uppskattad och värderad personlighet, Han var det av flera skal och framför allt genom hans energiska och uppoffrande arbete på skilda områden, ty Fale Schöldéen var en arbetets man såsom få. Det var närmast folkskolan och vad därtill hörer som i första rummet blev föremål for hans omtanke och verksamhetsiver. Ledd av ett brinnande intresse för folkskolan gick hans oavlåtliga och outtröttliga strävan ut på att främja denna skola, bidraga till dess utveckling och till fullföljande av dess syften.
I mångt och mycket hade han sina egna, ofta rätt originella metoder vid undervisningen. Vad han emellertid städse och framför allt strävade efter var att göra undervisningen sa praktisk och intresseväckande som möjligt. Han sökte lägga den sa, att barnens s j al v verksamhet i största möjliga mån toges i anspråk. De unga skulle ledas till att lära sig .arbeta, tänka och handla självständigt och på egen hand, sa långt detta läte sig göra. Det var arbetsskoltanken, sona Fale Schöldéen sålunda på ett tidigt stadium förde fram. l samband härmed önskade han frihet for läraren i hans under\isniug såsom en nödvändig förutsättning för vinnande av ett gott resultat.
Ävf-n i många andra avseenden, såväl rent inre pedagogiskt som yttre organisatoriskt, arbet.ule han for höjande av skolan och undervisningen. H;;n hök kanske ännu större möjligheter alt göra detta, då han under se-n-aro ar genom ändrade tjänstgöringsförhållanden kom att iryssaa med en mångfald till skol.-m hörande frågor på ett större verksamhetsfält, an han förut haft. Det ar ett icke ringa arbete, som Fale Schöldéen på detta satt utfört i folkskolans tjänst, och utan överdrift kan man säga, att hans insatser här äro betydande och komma att bära märken efter sig lang t:d framåt,
I detta sammanhang må även erinras om Fale Schöldéens stora intresse for sin kar och dess angelägenheter. Han tog en mycket verksam del i föreningsarbetet, och jag vill därvid alldeles särskilt erinra om det osjälviska och oförtröttade arbete, som han nedlagt inom Göteborgs skolförening, vars ordförande han var under en lång följd av ar. Alltid hade han kårens basta for ögonen, och gällde dec att hävda eller värna kårens rätt och rättigheter, då var Fale Schöldéen alltid i första ledet. Han fruktade ingalunda att ryc-
ka in, där - strid krävdes, och han sade sin mening rakt ut, till vem det an gällde. Ty ärlig och rättfram var han - ärliga handling, ärlig i tal. Man visste, var man hade honom, och det var vill närmast denna omständighet som gjorde, att han av alla måste respekteras
Men icke blott för folkskolan och dess kår har Fale Schöldéen varit verksam. Han intresserade sig för och räckte till för mycket därutöver. Sociala frågor lågo honom varmt om hjärtat,-och i alldeles särskild grad kan detta sägas rörande den sociala hjälpverksamheten. Han drog sig ej heller undan, oin hans hjälp påfordrades. Man visste detta, och där [or blev Fale Schöldéen flitigt anlitad for en mångfald uppgifter. Han var också mannen att genomföra det han tog sig an. Tack vare hans praktiska läggning och hans överlag-ma organisatoriska begåvning, parad med okuvlig energi, övervunnes hindren och uppnåddes ett gott resultat.
For allt detta blev Fale Schöldéen högt skattad och värderad, och särskilt inom Göteborgs folkskollärarkår kändes förlusten vid hans bortgång stor. Det var i känslan härav och med tanke på vad Fale Schöldéen uträttat for skolan och karen, som från flera håll inom densamma röster spontant höjdes för tanken att på ett mera utmärkande sätt hedra
och hugfästa hans minne. Den tanken har nu realiserats sa, att genom insamlade medel inom lärarkåren den gravvård, inför vilken vi här stå, blivit rest. Den allmänna tillslutningen vid insamlingen bär på ett oförtydbar! sätt vittne om de känslor, med vilka Fale Schöldéen omfattades av sin kår. För oss, som levat samtidigt med Fale Schöldéen och sett hans arbete på nära hall, behövas ej några yttre tecken för att minnas honom. Det ar ej heller därför, som denna vård blivit rest. Det har skett därför, att man kände ett behov av att på detta satt ära hans minne och att inför samtid och för ’slakten, som komma efter oss, visa, vilket värde och vilken betydelse lärarkåren tillmätte hans verk och gärning. Långt efter det vi för alltid lagt oss till ro, skall dock alltjämt denna minnesvård till yngre generationer bära sitt tysta budskap om läraren Fale <Schö’ldéen och erinra om hans verksamhet.
Sedan talaren framfört ett tack till alla, som medverkat för åstadkommande av minnesvården, överlämnade han densamma åt familjen Schöldéen och bjöd sa täckelset falla. Därefter utförde sångkören »Integer vitas», och överlärare Hagnell nedlade en krans från lärarkåren. Till sist framförde den bortgångr-
nes äldste son familjens varma tack för hedersbevisningen åt faderns minne, och sångkören sjöng »Stilla skuggor». På den: enkla, resliga bautastenen läses: Överläraren Fale Schöldéen. 1864. 1926. Göteborgs folkskolors lärarkår reste vården.
J. H.
Jean Jacques Rousseau.
(Ett 15O-årsminne).
VI.
Medan stormen över R: s huvud rasade som våldsammast med anledning av hans inlägg i musikfejden och ännu medan jublet över Le de vin de village pågick som bä$t, ’offentliggjorde akade-demien i Dijon en andra prisuppgift. Det var ar 1754. Uppgiften lod: »Vad ar ursprunget till olikheten mellan människorna, och har denna sin grund i.natur ens lag?» Med kännedom om det sätt, varpa E. besvarade den av samma akademi tidigare utlysta prisfrågan., förefaller det ej osannolikt, att den nya uppgiften framlagts som ett speciellt lockbete avsett f or. R. Tack vare honom hade akademien en gång förut dragit uppmärksamheten på sig, och några strålar från ryktbarhetens sol hade även fallit på den institution, som utlyst pristävlingen. Varför skulle man ej ånyo göra sig påmint?
I sin avhandling om vetenskapens förhållande till sederna hade R. varit inne på tankebanor, som, lågo det nya ämnet nära. Det var därför ej svart att förutse, att detta skulle locka honom till ett förnyat och fördjupat begrundande av den modärna kulturkrisens komplicerade problem. Man misstog sig ej heller om R: s intresse for frågan. Han griper sig omedelbart an med att besvara den.
Karaktäristiskt for honom ar det satt, varpa han förbereder sdg for uppgiften. Härvidlag ar det konstnären vida mer an forskaren, isom uppenbarar sitt väsen. Hans första åtgärd blir ej att grava ner "sig i ett bibliotek och ur böckerna samla stoff till sin framställning. I stället söker han stämning ute i naturen. Jag återger här hans egen berättelse härom:
For att kunna meditera över detta spörsmål utan att bli störd företog jag en veckas resa till Saint-Germain i sällskap med Therese, vår värdinna och en av hennes väninnor. Jag räknar denna resa som en av de angenämaste i mitt liv. Vädret var strålande, kvinnorna skötte om hushållsgöromålen och räkenskaperna, och jag hade blott att utan bekymmer in/finna mig till måltiderna. Hela den övriga delen av dagen levde jag djupt inne i skogen, där jag sökte och fann bilder av den urtid, vars historia jag dristigt gjorde utkast till. Jag gjorde processen kort med människornas små lögner, jag vågade att avslöja deras väsen i sin nakenhet, följde tidens och tingens gång sa som människorna ha vanskapt den, jämförde kulturmänniskan med den naturliga människan samt sökte att på grundval härav visa på den verkliga grunden till mänsklighetens elände. Min själ, som kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
