Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
792
SVENSK LÄEARETTDNING.
Nr 42
samma källa. Ytterst tjänar det de besuttna, men skenbart avsåg det att värna allas rätt inom samfundet. De rika hade nått sin makt med våld; de visste, att de också kunde förlora den på samma satt. Det låg därför i deras intresse att få en rättsordning, soim alla måste underkasta sig, och som åt envar tryggade besättningen av hans egendom. Även för den egendomslöse var detta ett bestickande tal, ty den samhälleliga rättsordningen skulle även skydda den svage mot förtryck. I själva verket smidde den de fattige i nya bojor, gav nya krafter åt de rika odi tillintetgjorde för alltid friheten.
Den borgerliga rätten kunde emellertid ej tillämpas annat an inom de olika staterna. Mellan dessa inbördes gälde alltjämt naturrätten, endast en smula avdämpad av folkrätten. Den naturliga medkänslan, söm verkar humaniseran-cte mellan individ och individ, gav sig däremot föga till känna i det opersonliga förhållandet staterna emellan. Endast hos de stora kosmopolitiska andarna ar denna med- och samhörighetskänsla sa stark, upphöjd och obunden, att den omfattar hela mänskligheten. R. betraktar de nationella krigen som uttryck for naturrättens tillämpning, och de ha sin grund i människornas uppdelning i skilda samhällen.
Snart nog upp«stod inom samfundet behov av en myndighet med uppgift att vaka över att den för samfundet antagna rättsordningen efterlevdes. Denna myndighet eller överhet var emellertid beroende av folkets vilja. Nationen överlämnade av fri vilja en del av sin makt till överheten, mot villkor att denna påtog sig vissa förpliktelser. Folkviljan stiftade lagarna, överheten sörjde for att de efterlevdes.
Uppkomsten av de olika former, under vilka överheten kom att fullgöra sitt värv, berodde närmast av tillfälligheter. Fanns i ett samhälle en man huvudet högre an allt folket, blev styrelsesättet monarkiskt. Var det några få inbördes likvärdiga, som höjde sig över de övriga, uppkom en aristokrati. Där man åter minst avlägsnat sig från naturtillståndet och där sålunda en relativ jämlikhet härskade, fick styrelseformen en demokratisk prägel. Överheten, som från början fått sitt uppdrag av folket självt genom dess fria val, gjorde sig småningom alltmer oberoende, och då man kommat därhän, att hövdingarna erhöllo sina ämbeten genom arv, betraktade de sig mera som statens ägare an som dess tjänare.
E. fastslår alltså tre stadier i olikhetens utveckling. Det första kännetecknar uppkomsten av lag och egendomsrätt, det andra ar överhetens inträde på arenan, och det tredje far sin karaktär av folksuveränitetens upplösning genom överhetens usurpation av makten. I det första stadiet fastslogs skillnaden mellan rika och fattiga, i det andra skillnaden mellan mäktiga och svaga och i det tred-
je avgrunden mellan herrar och slavar.
Den alltjämt växande olikheten mellan medborgarna i samfundet åstadkom i sin tur split och tvedräkt. Fursten måste själv ge näring åt den inbördes misstron, för att ej någon skall bli stark nog att störta honom. Ur detta virrvarr stiger slutligen despoten fram, underlägger sig folket och tillintetgör lagarna. Det blir då icke längre tal om dygder, om hederlighet eller plikter, ty den blinda lydnaden ar den enda dygd, som tolereras. Detta ar olikhetens slutpunkt, som i sin tur beror utgångspunkten. Under tyrannens spira bli återigen alla lika. Här upplever man på nytt ett slags naturtillstånd, ehuru vida skilt från det ursprungliga. Medan detta var naturtillståndet i dess renhet, ar det andra resultatet av den mest fruktansvärda korruption,
Sa finner R., att allt vad vi se omkring os® av olikhet ar, mot naturens egna lagar, ty, slutar han, ar det enligt naturens ordning, »att ett barn härskar över en gammal, att en idiot regerar över den vise och att en liten handfull människor håller på att spricka av överflöd, medan den stora massan saknar det nödvändigasto?»
Em. Granér.
Betygssåttningen i våra folkskolor.
Några funderingar av Paul. Jahrén.
(Forts. fr. nr 40.) B Variabel missvisning.
1. Betygssättningen ar subjektiv.
Jag ber först att i sammandrag få anföra en av Monroe i »An introduktion to the theory of educational measure-ments», sid. 28-29 påpekad undersökning.
Kopior av ett skriftligt prov i geometri bedömdes av 116 med ämnet väl förtrogna lärare. Betygsskala l till 100. Man kunde nu väntat en ganska stor överensstämmelse i bedömandet men fick raka motsatsen.
Två lärare åsatte proyet betyg över 90, medan en kom under 30. Tjugo gåvo 80 eller däröver, och tjugo satte under 60. Fyrtiosju bedömde provet med Godkänd eller högre betyg, under det att sextionio ansågo detsamma icke kunna godkännas.
Jag har visserligen icke något dylikt prov till mitt förfogande men skall anföra lite småplock av vad jag bland föreliggande material iakttagit. Se taib. VII!
Vi ha här 7 avd. med 100 % godkända och 2 avd. med 100 % underkända, och i 5 avd. av 18 äro 50 % eller mer underkända. Visserligen ar ingenting direkt bevisat, men man torde med till visshet gränsande sannolikhet våga antaga, att de lästa eleverna i de underkända avdelningarna äro minst lika goda
Tab. VII. Parallellavdélningar:
Tyska språket. Klass 7, ar 1923
Ant. delt.
Ant. under-bet.
Ant. delt.
Ant. under-bet.
Ant. delt.
Ant. under-bet.
27
-
Ö
~-
14
7
18
_
16
1
19
9
18
_
15
1
15
9
18
-
8
1
16
12
11
__
18
2
U
11
10
-
9
3
14
14
gom de sämsta i t. ex. de 4 först anförda. Inför sa stor procent underbetyg måste man fråga: »Var ligger felet?» och saken ar kanske mera generande för läraren an för eleverna.
Men hur bedömer samme lärare skilda ämnen i samma läroavdelning? Några talande exempel anföras här nedan.
Tab. VIII. Skillnad i medelb. i samma läroavd.
Klass
Ar
Ämne och medelbet.
Ämne och medelbet.
Skillnad
7
1915
Hist. 2,2069
Mod. skr. 1,3448
0,8621
7
»
» 2,2069
» läs. 1,3620
0,8449
6
1924
» 1,6522
Mod. 0,8044
0,8478
7
1916
Mod. läs 1,9189
Krist. 1,1081
0,8108
7
1927
Krist. 2,2656
Eäkn. 1,4531
0,8125
8
1913
Mod. läs 2,0238
Mod. skr. 1,2142
0,8096
4
1914
» » 1,4267
» » 0,7439
0,6828
Exemplen kunna mångfaldigas.
Mest förvånar den anförda klass 6. Hur har denna avdelning, vilken såsom helhet betraktad ar undermålig i modersmålet, kunnat bli sa dugande i historia ? Men även de andra exemplen väcka undran. Hur vet t. ex. läraren i den anförda klass 7, 1916, att avdelningen förtjänar ett sa mycket lägre betyg i krist. an i mod. ? Kunskaperna i två ämnen kunna icke direkt jämföras. Vad har han jämfört med ? Troligen har han »tyckt» klassen vara svagare i krist., men det kan starkt ifrågasättas, om han »tyckt» rätt.
Som tidigare påpekats skapa vi ofta en privat betygsnivå för de skilda ämnena.
Av Tab. IX framgår tydligt, att denna lärare har en högre betygsniv^ för räkning an för naturkunnighet. Det vore en underlig slump, om alla fyra barngenerationerna skulle ha samma inriktning.
I intimt samband med betygsgivning-en står frågan om flyttning från klass till klass. Inom här behandlade betygsmaterial finnas endast några enstaka fall, då man kan misstänka för stark benägenhet för »kuggning», t. ex. när 12 sättas kvar av en klass på 25, eller 12 av 35, varpå exempel finnas. Likaledes tar man sig en funderare, då man ser, att i en klass på 20 elever 10 underkänts i naturk, och 15 i historia. Frågan, i vil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
