Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.Nr 50
SVENSK LÄRARETIDNING.
951
det ’fenomen-mänskligas ibehover. Bliver han under dessa förhållanden en god Jesu efterföljare, en det sannas självuppoffrande van och kämpe, sa har det skett i trots av en osund dogmatisk och i grunden antireligiös uppfostran.
Just därför att Viktor Bydberg i denna strid visat sig sa omutligt sann, kunde han betyda sa mycket rent religiöst för många människor, då hans egen livsåskådning fördjupades, då han icke längre såg på livet med samma ljusa utvecklingstro som på 1850-och 1860-talen, utan upptäckte »den lidande guden», såsom han talar om honom t. ex. i Prometeus och Ahasverus:
Blod sköljer jorden i en hejdlös ,fors, och det ar du, mitt hjärtas gud, som blöder, och världens öster, väster, norr och söder de äro armarne utaf ditt kors.
Det kom också en tid, då åtskilliga av dem, som i Viktor Rydberg sett för-nekaren och omstörtaren av religiösa värden, lärde sig inse sin villfarelse; det var på 1880-talet, då den materialistiska filosofi, som blivit kallad positivism, höll sitt intåg i vårt land. En världsförklaring skapar man ej, menade denna åskådning genom spekulation, naturvetenskapen kräver, att dess faktiska resultat i stället bli normgivande för uppfattningen av tingens väsen. Frågorna om alltings yttersta grund och mål kunna aldrig besvaras. Vår uppgift ar enligt positivismen att förstå och göra oss till herrar över det, som kan bli föremål för sinnlig iakttagelse. Mänskligheten ar den högsta värdefaktorn, det högsta, som alstrats av naturen under den oavbrutna kampen för tillvaron. - Positivismen grundläggare förlade de religiösa föreställningarna utanför den exakta vetenskapens räckhåll. Men många av efterföljarna utbildade en rent ateistisk åskådning. I moraliskt avseende voro positivisterna determinister.
Den nya åskådningen grep snabbt omkring sig, inte minst bland de bredare folklagren, ja blev där ofta, med sitt starka betonande av den biologiska teorien om kampen för tillvaron, till ett med den nya starka sociala rörelsen, socialismen.
Det var ingalunda blott därför att Viktor Eydberg nu utgjorde en av förgrundsfigurerna i svensk kultur, som han kom att intaga en bemärkt plats i dessa dagens stridsfrågor, det var främst därför att han i lika hög grad som under kampen på 60-talet kände sig pliktig att tala. De livsvärden, som stodo på spel, voro sådana, som ett långt livs inre erfarenheter lärt honom anse som omistliga.
Hur fylld Viktor Rydbergs själ ar av dessa frågor framgå^ bäst därav, att han, den av arbete av olika slag tyngde vetenskapsmannen, vars hälsa redan var vacklande, grep det ena tillfället efter det andra att taga till orda
- i föredrag, i inledande uppsatser till teologiska avhandlingar eller andra arbeten. Hans hopp var att få koncentrera sig på ett större filosofiskt arbete, och hur nära sammanhang med tidsfrågorna detta skulle ha framgår av en förteckning på en del filosofiska uppsatser, som hittades efter hans död, däribland kan nämnas Ratt och moral i utvecklingsläran, Vulgärfilosofiens magi.
Viktor Rydberg ar således även nu en stridsman, fastän på en annan front. Samma frejdighet över kämpen som på 60-talet finner man nog icke nu, ej därför att ungdomens ar äro förbi och övertygelsen ar mindre stark an då, utan därför att han känner sig medskyldig med samhället i att det bland de arbetande och betungade folkklasserna måste finnas en sa ypperlig jordmån för icke blott den nya ateistiska förkunnelsen utan för hat. Han skriver i ett förord till dikten Asiens ljus följande :
Värre att skada an det yttre eländet ar det inre. Det ar det sinnelag, som njuter ostört vid det rikt dukade bordet, medan Lazarus, full med sår, försmäktar några alnar derifrån och hundarne slicka hans sår. Det ar i det sinnelaget de bakterier odlas, som när de letat vägen in i massornas ådror, där .förorsaka hatets tyfus och omstörtnings-raseriet.
Allt vad Rydberg hade av ridderlighet och rättfärdighetskänsla kom honom att bittert sörja över det ve, som följt i industrialismens spår, och han har i sin Grottesång såsom ingen annan skald slungat ett anatema över den mammonkult och den träldom, som utvecklingen fört med sig - någon har sagt, att hans harm ar för mycket levande, för nära i släkt med blod och eld för att lata sig gjutas in i hans vanliga klassiskt rofyllda om brons eller marmor ellert klart källvatten påminnande meter - men han ser klart, att mer ödesdigert och livsfientligt an något annat vore ingjutandet av den åskådningen hos de betungade, att människan ej ar något annat an en naturprodukt. Och han häpnar över att de ledande ibland skarorna ej fatta, hur de genom att förneka tillvaron av absolut rättfärdighet, slå vapnen ur händerna på sig själva.
Den åldrande Viktor Rydberg, värnaren av livsvärdena, hur vackert träder han oss ej tillmötes i Vapensmedens mäster Gudmund och Svante harpolekare! Sina teologiska älsklingsämnen låter han de båda utreda i äkta human anda, och över Mäster Gudmunds konstnärsvärv later han något av sin älskade Fra Giovannis religiösa glöd vila - Fra Giovanni, om vilken han en gång fällde de äkt-ryd-bergska orden: »det sägs, att da Fie-sole icke tog i penseln utan att ha bett en bön till Gud - man kan förmoda, att konstens adel icke led därav.»
Under stilla vårkvällar och s järn-klara vinternätter där ute på Ekeliden gå Rydbergs tankar åter och åter till livsproblemen. Hagberg skriver med rätta:
Den vanliga Eydbergsbilden på 90-talet var falsk (från början till slut. Den föreställde en blid och stillsam gammal man, som med särskild tanke på ungdomens fostran skrev moraliserande dikter. Den verklige Viktor Eydberg var en orolig själ, ett rastlöst geni, som icke fann vila iörrän i döden.
Starkast hora vi måhända återklang-en av hans tankestrider i dikterna Grubblaren och Vandringsmän. I det förut citerade förordet till Asiens ljus talar han om tvivlets martyrer, som »stå i kärntruppen bland sanningens vågbrytare».
Det ar hans sanningssinne, som gjort honom till den kämpe för rättfärdighet han var. I samma uppsats skriver han:
Liar an om karma har uppvuxit ur rättfärdighetens djup, som också ar sanningens. Ingen undkommer (följden av sina gärningar. Ar ditt hjärta oroligt däröver, sa gå den väg de försakande gått och gå till Honom, som icke läker med elden, om du tillåter Honom laka med nåden och säg till Honom, vad en av din kyrkas ffäder sagt: »D*u har danat oss till Dig, och oroligt ’ar vårt hjärta, innan det iår vila i Dig».
Marie Louise Gagner.
Werner Bäckström död.
For några dagar sedan ingick budskapet, att förre ledamoten av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening, ledamoten av riksdagens 2: a kammare Werner Bäckström slutat sina dagar. Underrättelsen kom sa mycket mera överraskande, som man för icke sa lång tid tillbaka vid sammanträffande med honom fått det intrycket, att han då befunne sig i sin fulla kraft.
B. var född i Nederkalix den 24 sept. 1866, avlade folkskoll ar ar-, kyrkosång-ar- och organistexamen 1888, anställdes först som folkskollärare vid Gyljens bruk 1888, blev sedan 1891 ord. folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
