Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 51
SVENSK LÄRARETIDNING.
973
niska eller en medborgare, ty man kan ej samtidigt erhålla bådadera. Den naturliga människan ar allt för .sig själv. Hon ar den numeriska enheten, den absoluta helheten, som icke står i förhållande till något annat an sig själv och till sin like. Den civiliserade människan ar icke något annat an ett bråk, som beror av nämnaren, och vars varde -står i förhållande till det hela, som ar samhällskroppen.
Uppfostran bor emellertid rätta sig efter vad människan ar i sig själv och icke efter något yttre. Bildas hon för ett bestämt stånd, blir hon oduglig för ett annat och olycklig, om hennes ställning förändras.
Hur löjlig, utropar han, ar ej den mäktige herre, som, om han blir tiggare, i sitt elände håller fast vid bördens förmenta företrädesrättigheter; huru föraktlig en rik, som, om han blir fattig, känner sig alldeles förnedrad. Lycklig den, som förstår att övergiva det stånd, som övergiver honom och att förbliva en människa ödet till trots.
Sanna äro de ord R. yttrat om fördomarnas makt i uppfostran. I alla våra vanor uppenbara sig underkastelse, betryck och tvång. Vid barnets födelse tvingas detta in i lindor, som hindra lemmarnas rörelser. Mödrarna äro nog onaturliga att sända sina barn till landet till någon annan, vilken som lejd ej kan ha en moders intresse for dem. Då modersplikten, den heligaste av alla, försummas, för att mödrarna skola kunna tillfredsställa sin njutnings- och nöjeslusta, för det med sig, att den ömsesidiga kärleken mellan familjmedlemmarna släckes. Bli blott hustrurna åter mödrar, skola nog männen bli goda makar och fader, ty det husliga livets behag ar basta motgiftet mot sedefördärv.
Att R. satt fingret på en om punkt, visade sig i den omedelbara verkan hans manande ord hade. Aristokratiens damer - det var mot dem han riktat sitt flammande tal - började åter att amma sina barn. Ja, man blev sa ivrig, att det t. o. m. hände, att de små fördes till teatern, där mödrarna i bakgrunden av sina loger uppfyllde den plikt, som R. förklarat vara deras första och heligaste.
Men det ar ej blott föräldrarnas försummelser i fråga om barnens omvårdnad, som R. vände sig mot. Även den motsatta vägen, en till överdrift stegrad omsorg, leder till onatur. Det ar en dålig hjälp att i dag undanröja ett obehag, som i morgon kommer igen med förnyad styrka. Erfarenheten ger också vid handen, att av verkligt fostrade barn ett större antal dukar under an av andra, som fått pröva sina krafter under lämplig härdning och ansträngning.
Den andliga uppfostran ansåg R. an mera förvänd an den kroppsliga. Han påpekar särskilt den gängse frånvaron av fasthet och konsekvens. An vaggar man eller smeker man barnet för att lugna det, an hotar man eller slår det for att tysta det. Antingen göra vi vad barnet vill, eller ock begära vi, att det
skall göra, vad vi själva vilja. Sa be fälles det, innan det knappast kan tala, eller lyder det, innan det ännu ar i stånd att handla. De första begrepp det bibringas bli sålunda herravälde och slaveri. Hans egen ordination ar kort och gott: låt barnet vara i fred. Denna grundsats bör för övrigt vara allmängiltig. Uppfostraren skall vara passiv gent emot barnet, for att detta i stället må kunna bli desto mera aktivt. Barnets av naturen goda anlag skola utveckla sig själva.
Nästa skede i Emiles uppfostran omfattar tiden till hans tolfte ar. Ehuru R. med synnerlig skärpa framhåller föräldrarnas företräde framför varje annan i att handha uppfostran, överlämnas Emile åt en informator eller guvernör. Här som sa ofta, då det gäller R., ar bristen på överensstämmelse mellan grundsats och handling påfallande. Emile’ar visserligen fader- och moderlös, men varför välja detta relativt sällsynta specialfall, då det gällde att dra upp riktlinjerna för uppfostran i allmänhet. Nog av, barnet får både amma och informator, och det skall uppfostras på landet.
Ratt märkligt ar, att R. låter tiden mellan ett och tolv ar, som faktiskt representerar mycket skilda utvecklingsstadier i barnets liv, bilda en enda gemensam uppfostringsperiod. Förklaringen härtill ar väl åtminstone delvis att söka i den tidens skoluppfostran. Redan i den tidiga barnaåldern bjödos barnen på en andlig kost, som för att bli njutbar fordrade den mogna ålderns utveckling. I religion, språk, historia, matematik serverades kunskapsstoffet abstrakt begreppsmässigt. Emot detta ställer R. naturens krav.
Naturen vill, att barnen skola vara barn, innan de bliva man. Vanda vi om denna ordning, skola vi få unga gubbar och gamla barn.
Därför ar hans första regel att icke hasta. »Barnens uppfostran ar en sak, vid vilken man måste förstå att förlora tid för att vinna sådan.» Och meningen härmed blir fullt klar, då han utropar: »Låt barndomen i barnet nå sin fulla mognad!»
Men vad skall då ske? Svaret på den frågan blir övervägande om ock ej enbart negativt. R. varnar uttryckligen för att laborera med sedliga begrepp, ty på detta stadium finns blott en fysisk men ingen sedlig värld. Plikt och skyldighet, lydnad och befallning böra följaktligen vara utstrukna ur barnets ordbok. Barnet bör aldrig göra något av lydnad för att ej råka i ofrihet och beroende av människor. Däremot bor man sörja för att önskningarna, då de ej kunna eller böra uppfyllas, stöta på fysiska hinder. Att barnet därvid far lida ar blott till dess nytta. Vad som tuktar och uppfostrar ar verkligheten själv med dess eget begripliga om ock hårda sprak. Bryter barnet sönder skeden, varmed det skall äta, må det kanna
olägenheten av att sakna den. Siar det sönder fönstret, sa låt det frysa, även med risk att det förkyler sig, »ty», säger han, »det ar bättre, att barnet far snuva, an att det blir en dåre».
Till den förbjudna frukten hör även undervisning i historia, geografi och främmande språk, vilka ämnen barnet icke förstår. De skola fördenskull uppskjutas till ynglingaåldern. Ja, R. vill t. o. m. förvisa böckerna från barnets värld. De äro barnets största elände, och »läsa ar barndomens gissel».
Men även om R. ej önskar det, ar han dock viss om att lärjungen kommer att kunna läsa fore åldersperiodens slut. Och han skall lära sig det, när färdigheten däri framstår som nyttig för honom. Då ger sig även intresset spontant tillkänna. Det ar en grundsats hos R., att vid undervisningen ej ängsligt sörja för morgondagen. Man skall ej, menar han, för en oviss framtid uppoffra det innevarande ögonblicket. Det frivilliga intresset, som yttrar sig just nu, utgör den mäktiga drivfjäder, som säkrast för till målet. Typiskt för R:s hela undervisningsmetod ar den betydelse han tillmäter vad man skulle kunna kalla det psykologiska ögonblicket, vilket alltid bör utnyttjas, då det uppenbarar sig och, då sa ej sker, konstrueras upp. Mången gång fyndigt men ibland också en smula sökt försätter han lärjungen i den situation, som för detta ändamål ter sig som önskvärd. Ett exempel därpå ar den omständighet, som hos Emile väcker lusten att lära sig läsa. Emile erhåller rätt ofta små brev från släktingar och vänner. Då han ej kan läsa dem, händer det gång på gång, att han för sent får reda på att han varit inbjuden att deltaga i något roligt, en utflykt, en fäst e. d. Det äggar. Tank om han ändå själv kunde läsa.
Jag ar, tillägger R., nästan övertygad därom, att Emile fore det tionde året skall kunna fullkomligt läsa och skriva, just emedan jag ej anser det viktigt, att han kan det före det femtonde.
Uppfostrans tyngdpunkt under denna period ligger i sinnenas övning, ty genom att öva kroppen övar man också anden. Emile måste bliva rask som en vilde, fritt och harmoniskt skall han utbilda sina krafter och härmed sitt förnuft. Han skall härdas för köld och värme, lära sig simma och klättra samt vänjas vid att ej rädas för faror. Sinnena böra systematiskt tränas. R. erinrar om att känseln hos blinda ar fint utbildad. I anslutning härtill rekommenderar han lekar i ett mörkt rum. Synsinnet övar man genom att mata, teckna efter naturen samt genom undervisning i geometri. Men inga bevis och definitioner. Geometrien skall grundas på empirisk mätning.
Teckna noggranna figurer, kombinera dem, dem på varandra, pröva deras förhållanden. Du skall på detta satt, i det du fortsätter från iakttagelse till iakttagelse, utveckla hela den elementära geometrien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
