- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 47:e årg. 1928 /
993

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nr 52

SVENSK LÄRARETIDNING.

993

»om ansågos for skolan och samhällslivet gagneliga. Det var sålunda av största betydelse, att föreningen stod i kontakt med den lokala ledningen av S. J. och i all .synnerhet med samhällets stora arbetsgivare, gruv-bolaget. Det var av varde for föreningen att bland sina medlemmar och gynnare räkna disp. Lundbohm och hans ställföreträdare ingenjör Bengt Liundgren. Hj. Liundbohms varma intresse for ungdomens ifostran och utbildning ar val kant. Tilläggas bör, att detta intresse även sträckte såg till dem, som tjänade skolan. Bevisen härför äro många - de ’flesta kanske av det slag, som icke kunna uttryckas i protokoll. Ett annat namn, som också förtjänar att minnas med aktning, ar J. Emil Björkmans. Med sin stora arbetsförmåga och skicklighet som organisatör förenade han vilja till samarbete åt skilda håll.

Ett föreningsmötesprotokoll från 1904 förmäler, att en kommitté tillsattes för anskaffande av lärarbibliotek. 1906 konstateras tillvaron av en fond på 100 kr. Nu antog man stadgar for det hägrande biblioteket, ett anslag å 100 kr. beviljades av centralstyrelsen for iS. A. F., och nu kunde böcker inköpas. Detta var den blygsamma början till Kiruna skolförenings bibliotek. Ar 1910 funnos 89 band, sedan går tillväxten snabbare, sa att biblioteket nu omfattar c:a 1,100 band.

Hr Lidström lämnade vidare en översikt över de initiativ av lokalt eller mera allmänt intresse, som löreningen tagit under sin kvartssekellånga tillvaro. Medlemsantalet har varit i stadig tillväxt och ar .f. n. uppe i över 100.

Sedan hr Lidström avslutat sitt med spändaste uppmärksamhet mottagna minnestal, sjöng musikdirektör Simon Holmberg till ackompanjemang Josef Erikssons Hör klockornas gång och Emil Sjögrens Contrabandieren, varefter hr J. P. Johansson beträdde talarstolen och höll högtidstalet.

Hr Johansson lämnade en kortfattad redogörelse för ’folkskolans utveckling under de sista årtiondena och uppehöll sig utförligare vid de for skolan och kåren «f. n. aktuella frågorna. Att sa mycket kunnat vinnas som vad hittills skett beror icke "minst på att skilda grupper kunnat enas till gemensamt arbete. Tal. manade de närvarande att även i framtiden fortsätta på den inslagna vägen och framhöll, att föreningens arbete utgjorde ett uppfordrande föredöme for andra S. A. F.-kretsar.

Sedan mötet unisont sjungit Axel Lundegårds »Ej med stora later och starka ord», var den första delen av högtidligheten till ända.

Kl. 6 e. m. samlades man till gemensam middag å Kiruna järnvägshotell. Härvid höllos uppmärksammade tal och utbringades leven för föreningen av bi. a. undervisningsrådet Berglund, kyrkoherde Eklund, folkskollärarna Landström och Stenudd, nomadlärare Henriksson från Jukkasjärvi och folkskollärare Osmark från Narvik, vilken framförde de norska gästernas tack och uttalade en förhoppning om att samarbetet mellan lärarkårerna i de båda »syskonstäderna» Kiruna och Narvik måtte i framtiden ytterligare utvecklas.

Senare på kvällen samlades deltagarna till ett samkväm på Godtemplarhu-set. Hr Bengt Marklund sjöng en del visor till luta. Musik och humoristiska eller mera allvarliga anföranden avlöste varandra. Till sist visades några filmer, som upptagits vid Kiruna skolor

1914 och som >av gruvbolaget välvilligt ställts till förfogande for aftonen. Och därmed var den storstilade och minnesvärda högtidligheten till ända. Hos deltagarna kvarstår det intryck av samhörighetsanda, som hela tiden kännetecknade densamma.

Herm. Nilsson.

Jean Jacques Rousseau.

(Ett 15O-årsminne.) IX.

Då nya och storvulna tankar uttalas, blir sällan den omedelbara verkan av dem i ögonen fallande. Människorna behöva en mogningstid för att tillgodogöra sig dem. Liksom ljuskällan, som avskärmas, svagare belyser de närmast densamma belägna delarna av rummet, sa händer det, att ljuset från de stora sanningarnas strålkastare med större styrka faller över en fjärmare an över en mera nära liggande tid. I stort sett gäller detta även om Emile, vilket dock ej får förstås sa, att samtiden ställde sig likgiltig till förkunnelsen. Jag har förut erinrat om att mödrarna, gripna av R: s manande ord, började att själva amma sina barn. Och även på andra områden förmärktes en omvälvning, särskilt i den förnäma världens uppfattning och livsföring. Furstar och högadliga herrar läto utbilda sig till hantverkare. De förenklade sin dräkt och begåvo sig bort från Paris för att på sina lantgårdar leva ett naturligt liv. Ja, det berättas, att själva konungen stod i smedjan och lagade lås. Men detta innebar för ingen del någon djupare uppfattning av E-: s tankar. De funnos där som vägvisare mot framtiden.

Den mest omstridda delen av arbetet var »Den savoyiske prästens trosbekännelse». Här drar R. upp gränslinjen mellan sig och kyrkan å ena sidan och mellan sig och materialisterna å den andra.

Gud förbjude mig, säger han, att jag skulle predika intoleransens fruktansvärda dogm. - -. Jag fäster mig mindre vid kyrkans ande an vid evangeliets, där dogmat ar enkelt och moralen sublim, där man ser litet av religionsövningar men många barmhärtighetsgärningar.

Och i sitt försvar mot dem, som angrep o honom, förklarar han:

Hela skillnaden mellan våra proselyter och de gamla kristna består däri, att de sistnämnda slåss om evangeliet utan att besvära sig med att -följa det, medan våra vilja försöka sa gott de kunna att följa det utan att tvista om det.

Mot den andra sidan later han sin sa-voyerpräst uttrycka sig lika tydligt:

Ju mer jag reflekterar över tanken och människoandens natur, dess mer finner jag, att materialisternas resonemang likna de dövas.

De äro i verkligheten dova för den inre stämma, som talar till dem.
Euru Voltaire på allt sätt sökte ignorera R., kunde han dock ej undgå att känna sig gripen av savoyerpräs-tens varma vältalighet. Det berättas sålunda, att den 81-årige skalden en natt sände bud till greve de Latour och bad denne följa sig på en promenad kl. 3 påföljande morgon. Latour trodde, att det var något misstag, men det kom ännu ett bud, och han skyndade då till Voltaire, som nu var färdig att bege sig ut. »Min käre greve», hälsade V. sin vän, »denne savoyerpräst har gett mig lust att se på en soluppgång. Jag vill se, om R. har rätt.» Voltaire syftar därvid på en passus i det ifrågavarande arbetet, där R. låter savoyerprästen föra sin lärjunge upp på ett berg för att visa honom solens uppgång och i anslutning härtill på ett högstämt och gripande sätt lär honom att se Gud i naturen. Åtföljda av en tjänare, som gick före med en lykta, stego de båda männen upp på ett berg. Däruppe fingo de se en praktfull soluppgång, och Voltaire blev hänryckt. Han klappar först i händerna som ett barn, blottar sitt huvud och faller på knä. Då han äntligen kan tala, utropar han: »Jag tror på dig, allsmäktige Gud, jag tror på dig!»
Inför statens och kyrkans myndigheter fann dock Emile ej nåd. Savoyer-prästens trosbekännelse stred mot statens religion. Censuren vakade. Biskopen i Paris utgav ett herdabrev, i vilket han fördömde Emile, enär den, »ville grunda ett gudlöshetens rike». Regeringen och parlamentet beslöto, att R. skulle straffas, och häktningsorder utfärdades mot honom, varjämte Emile skulle sönderslitas och brännas av bödeln.
R: s vänner rådde honom att skyndsamt byta vistelseort, och en natt lämnade han djupt bedrövad det lilla hus vid Montmorency, som hans vän hertigen av Luxembourg upplåtit åt honom.
Det var för övrigt ej blott Emile, som gjort marken brännande under R: s fötter. De politiska uppsatser, han utgav samma ar som Emile under titeln Contrat Social (Samfundsfördraget), bidrogo också härtill. I detta arbete, som längre fram skulle komma att spela en viktig roll under franska revolutionen, drar han upp konturerna till ett samfund, där rättfärdighet skall avlösa tyranniet. R. kräver här hel och full folksuveränitet. Då alla äro födda fria, böra också alla ha samma rätt att öva inflytande på samhällets styrelse. Lagens uppgift skall vara att tillförsäkra varje människa frihet och jämlikhet, och den samlade folkviljan ar den högsta borgerliga lag. Vid behandlingen om egendomsrätten uttalar han de grundtankar, på vilka socialismen har byggt och väl ännu bygger.
Då R. lämnade sitt fredliga tjäll vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:47:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1928/1001.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free