Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 52
SVENSK LÄRARETIDNING,
995
liga vittnen. Till en vän skriver han härom:
Ni vet säkert, att min väninna,, min syster, mitt allt, äntligen har blivit min hustru. När hon har velat följa mitt ode och dela mitt livs olyckor, bör jag åtminstone sörja för att det kan ske ined ära. Tillit och aktning ha knutit dessa hand.
Ar 1770 återvänder R. till Paris. I åtta ar bor han där vid gatan Platiére, som nu bär hans namn. Hans bostad utgöres av en enkel kammare i fjärde våningen av ett gammalt hus. Här avslutar han sitt stora självbiografiska arbete Confessions (Bekännelser), ett verk av stort litterärt och psykologiskt intresse. »Jag har», säger han i inledningen till nämnda arbete, »fattat ett beslut, -som ar utan exempel, och vars utförande aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill visa mina medmänniskor en man i naturens hela sanning - och denne man ar jag.»
Under dessa ar skriver han även arbetet Rousseau som domare över Jean Jacques. Det innehåller tre dialoger mellan R. och en fransman och har till syfte att rehabilitera R. själv.
Han framlever nu dessa sina sista ar i stor fattigdom uppehållande sig huvudsakligen med notskrivning. Vännernas bemödanden att komma honom till hjälp bli mestadels avvisade. En belgisk furste inbjuder honom till sig.
Jag har, skriver denne, en liten fläck jord, som ingen äger. Den kan Ni plantera och sa, och där kan Ni leva precis som ni vill. Jag har ej något parlament, inga ärkebiskopar men världens basta iår. De stå till Edert förfogande ävensom nyckeln till mitt bibliotek. Om Ni sa vill, skall Ni ej ens behöva -se mig.
R. avböjer dock. Under de sista nödåren i Paris mottager han likväl en liten årlig pension av sin gamle vän lord Keith.
Men en gåva, som han vid denna tid sätter stort värde på, ar ett verk av vår store Linné. I ett brev, vari han tackar för gåvan, säger han bland annat:
Ensam med naturen och Eder tillbringar jag härliga timmar på mina lantliga utflykter. Jag har mera utbyte av E’der_»philosophie botanique» an av alla moralböcker.
En inbjudan, som R. mottager från greve Duprat att an en gång få en tillflyktsort på landet, bereder honom till en början glädje. Men han ar sa klen, att resan måste uppskjutas. I början av ar 1778 skriver han till Duprat:
Ni tänder på nytt ett nästan utsläckt hopp. Men det ar slut med oljan i min lampa, och den minsta vindpust kan släcka den för alltid. Sa innerligt jag ännu kan önska något i världen, Önskar jag att få sluta mina dagar i det hem Ni erbjuder mig. Svårigheten ar dock att resa dit.
Sa förstör Duprat alltsammans genom att föreslå R. en hel del försiktighetsåtgärder, som han borde vidtaga vid ankomsten till det nya hemmet. Dit hör även att gå i mässan. R. skriver med anledning därav:
Ni känner min princip ,att ej vilja spela komedi. Jag vill göra mycket for att vara
Eder till lags i alla förnuftiga och rimliga ting, men utanför detta vill jag icke på något satt påtaga mig förpliktelser.
Hans vägran att gå i mässan har dock ej sin grund i någon småaktig intolerans.
I vilken religion som helst vill jag samlas med bröder iför att tjäna Gud. Jag önskar varken stöta eller förarga mina medmänniskor men ännu mindre bedraga dem.
Breven till Duprat äro R: s sista.
Han skulle dock få sluta sina dagar i lantlig stillhet och ro. I maj 1778 beger han sig på inbjudan av markis de Girardin till Ermenonville, beläget några mil från Paris. Det berättas, att då R. på resan dit nådde skogen, man ej kunde hålla honom kvar i vagnen. »Det ar sa längesen», utropar han, »som jag såg ett träd, som ej var betäckt av damm; låt mig komma dem närmare». Här i Ermenonville får han nu njuta några lyckliga dagar. Han stiger upp, då dagen gryr, och förrättar sin bon under den uppgående solens första strålar.
Den 2 juli 1778 slutar den märklige mannen här sitt växlingsrika liv. Skogen, som i alla skiften varit hans trogne vän, håller vakt utanför det fridfulla tjället, och därinne, dit fågelsången når den döende diktaren genom det öppna fönstret, utandas han sin sista suck i sin hustrus armar.
Punkt var satt för ett livsöde mera rikt på sorg an på glädje. En själ full av motsatser och brinnande nitälskan hade äntligen fått ro. Men elden, som denna nitälskan tänt, skulle fortsätta att brinna genom seklerna. Den elden blev till en väldig fyr, som lyst och väglett seglarna på tidens hav.
Em. Granér.
Skolresor i Norden.
Föredrag, hållet å Hälsingfors rundradio den 7 <aug. 1,928 -av folkskollärare Henrik ETirnborg.
Vara dagars kulturutveckling saknar motstycke. De olika momenten i utvecklingen komma sa hastigt, slag i slag sa att säga, och det gäller att vara vaken och uppmärksam, om man skall kunna följa med. Vi, som äro något äldre, ställas nu ofta inför nya problem - problem, som ej existerade för föregående generationer. Vi söka satta oss in i de nya förhållandena, analysera saker och ting, allteftersom de mota oss, och det, som kan tjäna oss och vara till hjälp på ett eller annat sätt, taga vi fasta på.
Sa ställer sig saken för oss, som redan lämnat barndomstiden bakom oss. Men något annorlunda blir förhållandet för det uppväxande släktet. Barnen mota redan -från början en mycket komplicerad värld. Det gamla möter dem men också det nya. Massor av intryck, som beröra själslivens alla sidor o.ch som fordra mer eller mindre hänsyn, tränga sig på dem. För att kunna möta allt
detta måste barnen nödvändigtvis bibringas mera kunskap nu an förr. Fordringarna på barnen skärpas. Skolan, som närmast har hand om undervisningen, blir överhopad av läroämnen, ty alla de allmänmänskliga förhållandena böra ju och skola behandlas i skolan. Kravet på teoretiska kunskaper ökas, det teoretiska arbetet växer, och följaktligen tar boken alltmera tid i anspråk - eleverna dragas från livet till ’boken. Men man lär ej for skolan utan för livet. Att förbereda barnen för livet med dess stora och mångahanda krav och uppgifter ar målet för undervisningen.
Den stora frågan blir då: Hur kunna förena skolan med det praktiska, pulserande och verkliga livet ? Det faller ej inom ramen for denna föreläsning att behandla de pedagogiska metoder, som kommit till användning, och de uppfattningar, som gjort sig gällande i och for förverkligandet av detta krav. Vill blott nämna, att utvecklingen gatt från ett kunskapshämtande endast ur böcker vid sidan om den muntliga framställningen till förutom böcker teckningar, modeller, planscher och i viss mån naturen själv. Att utvecklingen gått i ratt riktning ar otvivelaktigt.
Naturen och verkligheten själv äro den basta läroboken, den innehållsrikaste och intressantaste. Dessutom har den egenskapen att bättre an någon annan bok i minnet på den läsande fäst-nita och bevara, vad den har att meddela. Det man sett, hört och rört vid, kommer man ihåg. Denna viktiga pedagogiska sanning kommer till sin rätt i skolutflykter och exkursioner eller skolresor.
Skolutflykterna och vandringar ute i det fria i hemtrakten tillhöra de absolut nödvändiga förberedelserna för skolre-sorna. - Skolutflykten, till vilken användes högst en dag, avser bland annat att öppna barnens sinne för naturen, dess skönhet och ändamålsenlighet, göra barnen förtrogna med hemtrakten och skänka dem vana och förmåga att hålla ut vid vandringar. När barnen genom dessa små utflykter lärt sig att iakttaga vad som finnes omkring dem, äro de mogna för skolresan - ej förr.
En skolresa ar ett stort företag och kräver förberedelser. Noggrann resroute med tåg, omnibus eller båt samt fotvandringar bor göras upp men med olika alternativ avpassade efter väderleksförhållandena och for andra under resan inträffande omständigheter. Man måste ordna det sa, att även om oväder inträffar, man ändå ej behöver vara overksam och det hela komma i olag. Det ar nödvändigt att färdledaren i förväg orienterar sig noga, sa att han bestämt vet platser och ställen, till vilka han vill föra deltagarna. Endast på det sättet kan tiden bli noga utnyttjad och deltagarna undgå att onödigt uttröttas. Ledaren måste vidare sätta sig in i de olika under resan för besök avsedda platsernas historia, sevärdheter m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
