Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄEARETIDNINGk
Nr l
Undervisningsrådet Josef Emanuel Engvall ar född i Karlskoga 1877, avlade folkskollärarexamen i Karlstad 1901, erhöll samma ar anställning vid Göteborgs folkskolor, blev ord. lärare vid sagda skolor 1903, medlem* av styrelsen för lärarnas sjukkassa 1909, kassör i f olkskollärarkårens änkekassa 1911, v. ordf. i Göteborgs skolförening 1912, ordf. i Göteborgs folkskollärarsällskap 1913 och lärarkårens representant i folkskolstyrelsen 1917. E. tjänstgjorde såsom vikarierande folkskolinspektör först på Gotland och i Södertörn vårterminerna 1918 och 1919 samt därefter i Västergötlands södra inspektionsområde höstterminen 1919. I slutet av ar 1919 konstituerades och förordnades han till statens ordinarie folkskolinspektör i Stockholmstraktens inspektionsområde, vilken befattning han tillträdde den l januari 1920.
Under sin inspektörstid var Engvall för utredning av vissa frågor tillkallad såsom sakkunnig dels inom skolöverstyrelsen, dels ock inom ecklesiastikdepartementet, varjämte han innehade tillfälliga förordnanden såsom undervisningsråd. Från och med den 28 april 1926 har han inom skolöverstyrelsen uppehållit den undervisningsrådsbefatt-ning, som genom hr Hjalmar Bergs avgång blev vakant.
E : s värdefulla medarbetarskap inom Sv. Ltg ar känt av tidningens alla läsare. Se vidare Sv. Ltg 1927 nr 44! *
Undervisningsrådet Karl Karré ar född i Segerstad, Värmland, 1885. Han blev student 1905, fil. kand. i Uppsala 1908, fil. lic. 1914 och fil. dr 1915. Samma ar förordnades han till docent i engelska, blev 1918 lektor i tyska och engelska i Karlstad och har sedan 1922 varit lektor i samma ämnen vid Norra realläroverket i Stockholm.
Ett bidrag till frågan om Byskolans arbetssätt
Av L. G. Sjöholm.
Då frågan om lärarutbildningen för olika .skolformer och särskilt lör B 2-formen för närvarande ar aktuell, torde det for Sv. Ltgs läsare vara av intresse att taga kännedom om vad en känd seminarielärare för en tid sedan haft att anföra i samma sak.
I Skola och Samhälle - en tidskrift, som vi varmt anbefalla den for folkskolans inre liv intresserade läraren - har hr L. G. Sjöholm redogjort iför huru man vid Göteborgs folkskolseminarium anordnat utbildningen for arbetet i en B 2-skola. Därvid har han berört även arbetssättet i denna skolform från mera principiella synpunkter. Hans artikel i ämnet har red. för länge sedan tänkt återgiva, men av utrymmesskäl har det icke kunnat ske iörrän nu. Den ar av följande lydelse.
En av lärarutbildningens svåraste uppgifter ar den att ge de unga tillräcklig övning i det praktiska lärararbetet, i
all synnerhet om denna övning jämväl skall avse lärararbetets anpassning efter olika skolformer. Någon fullständighet i denna utbildning synes emellertid vara omöjlig att ernå med nuvarande utbildningstid. Och det kan sättas i fråga, om den ar nödvändig i högre grad i detta ämne an i något annat av de i lärarutbildningen ingående ämnena. Har en ung lärare en viss träning i undervisningsarbetets allmänna teknik, behärskar han undervisningsstoffet val, ar han förtrogen med olika skolformers organisation och möjligheter, känner han sig insatt i de metodiska huvudfrågorna - åskådlighet, självverksamhet, arbetsskola - och ar han brinnande i anden för lärargärningens härlighet och ansvar, sa sker anpassningen efter olika skolformer tämligen lätt och på det naturligaste sättet under mötet med det verkliga livet. Skulle å andra sidan seminariernas praktiska lärarutbildning läggas sa, att de unga erhölle en direkt utbildning i samtliga skolformers arbets-teknik, sa skulle - om uppgiften över huvud vore realiserbar - därigenom skapas villervalla, och den fullständighet, i varje fall endast relativa fullständighet, som skulle kunna nås, vunnes på bekostnad av högre värden: den dyrbara utbildningstiden, som skall användas for sa mycket annat, och strävan att vinna verklig fördjupning på något håll. Men denna principiella syn på frågan om den praktiska lärarutbildningen står naturligtvis icke i motsättning till kravet på seminarierna, att de vid den praktiska lärarutbildningen även i görligaste mån skola främja utbildningen av den särskilda undervisningsteknik, som ar utmärkande for de mera svårskötta skol-typerna. Av dessa brukar B 2-skolan göra sig mest hord i diskussionen. Det satt, varpå seminarierna utbilda lärare for denna skolform, skiftar ganska mycket. På sid. 269 o. f. i årg. 1925 av denna tidskrift har hr H. Siegvald gjort reda for hur frågan lösts i Lund. Då frågan ar av synnerlig vikt, kan det måhända vara motiverat att här lämna ännu en redogörelse för hur seminarierna ställa sig till B 2-problemet. Därvid skall jag försöka att även vidröra ett par viktiga sidor i B 2-skolans arbetssätt.
Läsåret 1925-1926 anordnades en del av övningsskolan vid Göteborgs f olkskol-seminarium såsom en B 2-skola, Klasserna 3-6 av A-skolan uppdelades i fyra delar, som omgrupperades sa, att de bildade fyra B 2-skolor. Var och en fick sin avdelningsföreståndare, som »provkörde-» sin B 2-skola en dag, innan de egentliga undervisningsövningarna började. Barnen placerades sa, att de olika klasserna tydligt skildes från varandra. Plankarta över placeringen gjorde det lätt för lärare och seminarieelever att finna barnens namn.
Eleverna i seminariets bada fjärde klasser delades i två grupper vardera. Det blev alltså fyra grupper om vardera 14 å lo elever, en grupp för varje B 2-
skola. Första dagen skötte resp. handledare all undervisning med samtliga elever i gruppen såsom åhörare. Under dagens lopp utredde han B 2-skolans särskilda problem och ställde eleverna in i det övningsarbete, som väntade dem.
Under den följande tiden kommo tre elever varje arbetsdag till de särskilda B 2-skolorna, En av dem skötte undervisningen i full utsträckning, en annan åhörde undervisningen - han skulle följande dag i elden - och den tredje, som en föregående dag hade skott undervisningen, gick med barnen igenom de skriftliga arbeten, som de under hans ledning utfört såsom tysta övningar den föregående dagen. I övrigt använde han dagen till att samla sina intryck. Schematiskt kan den ordning, i vilken eleverna besökte B2-skolan, framställas sålunda :
Bag
Undervisar
Ahftr undervisningen
Går igenom f^g. dags t) st a övn.
l:a dagen
Handledaren
Samtliga elever i gruppen
2:a »
A
B
Handleda-
ren
3:e »
B
C
A
4:e > C
D
B
5:e » D
E
C
6:e » E
F
D
Lätt nog inses, att utbildningen i B2-skolans arbetssätt krävde lika många dagar som gruppelevernas antal + 2 (eller + 3, om man räknar med handledarens »provkörnings»-dag). Sålunda går det hela över på jämförelsevis kort tid, utan att utbildningens effektivitet därigenom äventyras. Och det har ej ringa betydelse. Barnens ratt, hur försiktigt försöket an arrangeras, lider anda intrång genom den tillfälliga omgrupperingen. Anordningen kan också lättare genomföras utan att stora eller störas av skrivningar o. d. i det egentliga seminariearbetet. Därtill kommer slutligen, att de interimistiska förhållanden, som komma att rada beträffande övriga undervisningsövningar (i seminarieklasserna 2 och 3), få möjligast korta varaktighet.
Under tiden for övningarna i B2-sko-lan voro fjärde klassens elever befriade från andra undervisningsövningar, varjämte 2: a och 3: e klassernas undervisningsövningar förlades till skolklasser, som voro oberörda av B2-skolan. Denna kunde alltså helt tjäna sitt syfte.
Arbetsordningen upp gjordes i överensstämmelse med Undervisningsplanens arbetsordnipg for B2-skolan, och kursplanmomenten valdes sa, att barnen, sa långt möjligt var, fingo nytt innehåll ett syssla med. I svårigheten att undvika, att somliga barn fingo genomgå bekant stoff eller att andra slungades till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
